När människor frågar mig om jag som präst tror att allt i Bibeln är sant är det inte lätt att svara. För vad betyder sant? Och när Jesus berättar liknelser är dom ju inte sanna i bemärkelsen att dom har hänt, men dom är ju sanna för att dom säger något viktigt om Gud.
Den text som jag ska predika över på söndag är rätt dryg. Dryg som i besvärlig, stundtals obegriplig. Jesus berättar en liknelse om himmelriket som börjar med 10 unga flickor. De gick ut med sina facklor för att möta en brudgum. Det blev en lång väntan, facklorna slocknade, och alla 10 somnade. Men fem var oförståndiga och fem var kloka. De kloka hade med sig olja till facklorna. De fick vara med på festen. De oförståndiga hade glömt oljan och fick gå iväg och ordna med det när dom hade vaknat och kom inte med på festen. Så ska det bli med himmelriket, säger Jesus. Håll er vakna för ni vet aldrig när timmen är inne.
Det är verkligen tvärtemot det jag brukar predika. Jag brukar predika att du är välkommen till Gud, vare sig du kommer tidigt eller sent. Vare sig du är klok eller oförståndig, väl förberedd eller rejält slarvig. Så texten är dryg. Vad menar Jesus?
Och varför kan vi inte räkna med att få hjälp om vi har glömt oljan? Jag skulle önska att de där kloka kunde dela med sig, men det går ju tydligen inte heller.
Min prästkompis tycker att jag ska predika om oljan. Hon är väldigt miljömedveten. Och det är klart jag skulle kunna göra det. Jag skulle kunna säga att oljan är på väg att ta slut, och att vi behöver ha andra källor till våra facklor. Men problemet kvarstår. Att några får vara med på festen och några inte. Jag tycker att det är svårt. Jag vill att alla ska få vara med.
Jag bläddrar lite runt den där texten, i Matteusevangeliet i Bibeln. Och där handlar alla texterna om att slutet på världen, slutet på livet, kan komma hastigt,. Vi behöver vara beredda, förberedda. Och kanske kan jag i det hitta en kärna i den där texten med oljan. Att vi behöver leva som att vi vet att slutet kan komma när som helst. Att den som vet att det kan bli hur som helst med det framtida vill vara vaken, här och nu. Kanske pågår festen. Och den som vet det kan vara med. Den som inte vet att festen pågår, utan fortfarande väntar, missar den. Och i efterhand kan det verka som om dom inte var inbjudna, dom oförståndiga. Dom missade festen när den pågick.
Jag vet inte, jag. Jag tror ju på ett himmelrike dit alla som vill är inbjudna. Men OM det är så att festen är här och nu, och inte sen. Då vill i alla fall inte jag missa den.
För jag vet, genom mitt jobb och genom mitt liv, att slutet kan komma oväntat och hastigt. Att vi ofta inte är beredda och att vi inte förstått. Och DÅ, när slutet kommer, vill jag vara en av dom kloka. Som förstått att ta vara på facklor och fest. Då får liknelsen en högaktuell poäng för mig.
Att leva i festen medans den pågår. Inte missa den. Och sen. Efter festen. Då får Gud ta vid.
Och jag tror att vi alla är inbjudna till efterfesten. Så det så.
Kommentera det här inlägget