Det finns inte på kartan

En gång ska du bli bjuden till ett rike som inte finns på kartan. Men du ska längta dit, du har läst om det i dina böcker. Du ska därför bryta upp, packa dina väskor, klä dig lagom varmt och gå.

På vägen ska du möta de andra, de som också är på väg till riket. Ni kommer att diskutera lite – hur hittar man till det som inte finns på kartan? Men ni ger er av tillsammans, i rätt riktning. Ni lär känna varandra väl, för ni delar, under resan, skavsårsplåster och livsberättelser, matsäck och värme, Guds nåd mitt ibland er. Det gör resan lättare, även om vägen är lång och obegriplig.

Men vägen är längre än du tror, obegripligare än du anar,och det är svårt att uppehålla tron på ett mål som inte verkar närma sig. Ibland orkar du, ibland orkar någon annan, det viktiga är att någon alltid har uthållighet och förmår vara reseledare. Men tiden går och inga vägskyltar leder er, ingen väg välkomnar er. Fler och fler röster tystnar i gruppen, tempo och motivation dör hos den ena reskamraten efter den andra.

Men när många tappar kraft och entusiasm – ”vad spelar det för roll när vi kommer fram när vi inte vet vart vi ska?” – känner du att du har vilat tillräckligt, väntat nog. Du är säker på att om du bara får med dig de andra, får upp energin och känslan i gruppen, så kommer ni att hitta riket mycket snart, väldigt nära.

Så du lyckas entusiasmera till en sista satsning, får med dig de andra, en trotsig och hoppfull skara mitt i en värld av besvikelser och svikna förhoppningar. Ni vandrar runt bergens toppar. Och så ser du det – eller är det en hägring? – mitt i den mörkaste dalen en solbelyst plats som tycks glänsa av värme, kärlek och gyllene gator. Ivrigt ropar du till de andra och ivrigt börjar ni springa dit. Det är era sista krafter men vad spelar det för roll, när ni nu snart är där?

Men det är inte det heliga, himmelska riket, bara en synvilla – era ögon och er starka önskan som spelar er ett spratt.

Där kommer gråten och tröttheten, den som tryckts undan och plockats bort, den som ni ivrat förbi, ikapp er. Ni faller ihop i den mörkaste dal, precis där solen nyss verkade blänka i guldvarm omtanke och lova evig fröjd och frid, sätter er utan att det är vilstund eller matpaus, och släpper alla försök att vara käcka och ha tro. Ni gråter och delar sorgen och med tårarna kommer en märklig klarsyn över er.

Ni inser – med den tydliga blick som bara gråten ger oss – att det rike ni söker, det som inte finns på en karta, växer fram inom er, som ett senapsfrö i jorden, som en långsamt jäsande surdeg. Det finns där människor delar skavsårsplåster och livsberättelser, bröd och vin och Guds nåd med varandra. Och så är plötsligt det gyllene tillbaka, det varma och vackra och himmelska. Ni är på rätt plats, har varit det hela vandringen.

Och molnen kommer att komma igen, och ibland kommer mörker att skymma glansen.

Men från denna stund vet ni att Guds rike inte är något man hittar, utan något man får. Något som växer inom oss, med oss och ibland oss.