Det svaga ljusets välsignelse


Du har inte haft det lätt i livet. Det har hänt saker som gjort dig illa. I ditt livs värsta stunder har du varit ensam.

Och innan såren blivit till ärr har något nytt drabbat. Du har gått från ett mörker till nästa, tagit emot slag efter slag och ändå orkat resa dig upp, damma av dig, och gå vidare. Du har hittat strategier, ett hem i det nattsvarta. Det har inte löst något, kanske, att sitta där i mörkret, men det har lindrat smärtan, blivit en plats för vila.

Och nu är världen svår igen. Skrämmande. Du vill in i ditt mörker igen, till skydd, till tröst. Svart vila.

Men något får dig att lyfta blicken, titta ut. Och där ser du det, svagt, mot horisonten, mitt i dunklet som vilar över jorden: ljus.

Det är inte billyktor eller spotlights, inte alls något starkt sken. Inget som skrämmer.

Det är ljus. Stearinljus. Och ljusen rör sig, blir fler. Stilla växer de, i omfång och ljusstyrka, och du förstår att de långsamt närmar sig. De är inte på väg mot dig, kanske, men de är på väg någonstans. Kanske borde du vända bort blicken, låta mörkret omsluta dig igen. Men…

Det här är inte sådana ljus som signalerar fara. Det här är ljus, så svaga och spröda, att ett av dem inte kan bryta mörkret. Det finns något tröstande över skörheten hos ljusen som går där, oskyddade, i en värld som skulle kunna släcka dem med en vindpust. De fladdrar till ibland, slocknar, tänds på nytt av andras lågor.

Din instinkt tar över. Du tar fram ett eget ljus, tänder det med darrande händer, och går ut. Utan ett ord, utan att ens riktigt förstå, söker du dig till gruppen av människor som bär ljus tillsammans.

Och när ljusen lyser upp lite mer kan du se dig omkring. Du ser att de som går där, tillsammans med dig, är de som är som du. Sargade. Sårade. Skadade. De som vet vad ditt mörker innebär, för de har suttit i sitt eget.

Och det som var ”de” blir plötsligt ett ”vi”.

Vi är en skara av sorgsna, såriga människor. Ett hav av smärtfyllda, ensamma människor. En värld av stearinljus som inte förmår lysa särskilt långt själva. Men tillsammans ska vi gå in i mörkret, in i framtiden. Våra ljus ska lysa upp det de kan. Varje ljus är en bön till den Gud som vet att kärlekens väg är lidandets väg. Tillsammans kan vi ur vårt mörker komma med värme, bidra med ett milt sken över det som annars vore becksvart.

Ett svagt ljus, buret av en trasig vän, kan göra natten uthärdlig. En svag bön, mumlad av en sorgsen själ, kan göra mörkret ljust.

Så det här är ditt uppdrag: Ur just det lidande och den smärta du bär på ska ljuset komma. Det är dina erfarenheter, din sorg, som har tagit dig hit. Det svåra du mött är inte längre meningslöst, för ur det växer det svaga sken, den milda bön, som ska ge världen hopp.

Ditt ljus hade inte kunnat tändas någon annanstans än i ditt mörker.
Mitt ljus kan inte komma någon annanstans ifrån än mitt mörker.
Tillsammans bär vi dem: ljusen som bryter världens natt.
Tillsammans ber vi dem: bönerna som bryter världens hat.

5 kommentarer

Erns Magnusson säger
25 februari 2022 – 08:08

Så backert!

Kerstin Hedebrand säger
26 februari 2022 – 01:56

Tack för den underbara, tröstande texten. Det är mitt liv och erfarenhet som beskrivs...
Tack ❤️

Birgitta Gillsjö säger
2 mars 2022 – 08:58

Amen!

Ulla Råsvall säger
10 mars 2022 – 07:46

Tack för den fina och tröstande texten! Det kunde varit jag i min förtvivlan.
Jag kände mig upplyftad och buren, ångesten minskade. Tack än en gång!

Brian Cohn säger
29 mars 2022 – 09:51

Så fint: Tack.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.