En blomma på rätt plats

Jag tror på att lita på kroppens intelligens. Precis som Gud blev människa med en fysisk kropp så är vi det. Oavsett om vi tycker om vår kropp så rymmer den allt vi är. Mycket mer än vi kan ana. När vi kommer tillbaka till vår kropp, då kan utrymme öppnas inom oss, som vi kanske inte visste fanns. Där vi kanske kan ana den vi är. Där vi kanske också kan ana Gud. Inte som en teoretisk tro utan som en djupare tillit till att Gud finns där.

Vad händer om du tänker att du dömer dig själv utifrån en begränsad mänsklig tanke? Går det att föreställa sig att Gud ser hela dig? Gud är större än ditt hjärta, som ser allt du är, både det du tycker om och inte tycker om. Både det som andra tycker om och andra inte tycker om. Någon som ser på dig med en blick full att kärlek. Det är den blicken som bär dig. Inte dina egna eller andras tankar om dig.

En gång i kyrkan fick jag den här frågan: ”Om ljuset i ljusbäraren har brunnit klart kan man då tända sitt ljus från ett annat ljus?” Den frågan blev en predikan för mig. Att tända ljus på andra ljus behöver göras varsamt och lugnt, annars tänds de inte. Istället för att forma, tvinga, döma andra och oss själva kanske vi kan låta andras ljus få tändas på våra och vi kan tända våra ljus på andras? Varje låga blir unik ändå. Ingen ljuslåga kan bestämma hur en annan ljuslåga ska bli. Kanske är det en bild för hur vår kärlek ska vara, att varsamt hjälpa varandra att tända varandras ljus?

Jag tittar på ljuset och blomman med en mjuk blick. Kanske är detta vad kärlek handlar om? Så som Gud ser på oss var och en med en mjuk blick full av kärlek, kan vi också göra det. Vi kan växa när vi är på rätt plats, lysa när vi behandlas rätt.