Kan Gud komma till förbutiken där sällskap väntar?

En dag ska du bara titta åt ett annat håll i några sekunder, och när du tittar tillbaka, är Gud borta. Borta, som en dröm sekunden efter att du vaknat. Borta, som en ledig dag du hade tänkt skulle rymma så mycket. Borta, som en femåring på en stormarknad.

Och först ska du uppföra dig lite som den där femåringens förälder. Skratta lite för dig själv. Typiskt Gud. Så ska du gå och titta på alla de ställena där Gud brukar vilja vara. Kyrkan. Naturen. Musiken. Andakten.

Men Gud är inte där. Nu får du, som femåringens mamma, panik i halsen. Var är Gud? Ska man inte kunna göra något annat i tre sekunder ens? VAR ÄR GUD? Du vill tränga dig fram till universums stora högtalarsystem och efterlysa: ”Kan Gud komma till förbutiken där sällskap väntar”? Men det finns inget sådant högtalarsystem. Om det funnes, tänker du dig att det skulle ha använts ofta. För nu ser du dem, alla andra i tillvarons icamaxitillvaro, som också letar efter Gud. Han var ju här nyss. Du böjde dig över ädelosten med en tanke: ”Är den god eller bara möglig?” och vips var Gud bara borta!

Kristi himmelsfärd kanske kunde få vara det: en dag för oss som tappat bort Gud. Som känner att han lämnat oss. Borta som en barnatro i en existentiell kris bara. Går inte att finna, hur vi än letar.

Så en dag ger vi upp. Där skiljer vi oss kanske lite från femåringens mamma, men Gud är faktiskt inte fem år gammal. Och om jag nu var så viktig för Gud, varför kommer Gud inte då? Varför dyker han inte upp när jag ber honom? Om nu är allvetande och allgod och vet var jag är, varför kommer han inte när jag behöver honom?

Det universumvida högtalarsystemet ekar tyst som din inre andlighet. Som allas vår inre andlighet, alla vi som tappat Gud mitt i vardagsbestyren.

Kanske borde jag inte leta i vardagsbestyren längre? Så tänker några av oss. Gud är väl värd mer. Kanske borde han sökas i poesins högre sfär, i kulturens innersta föreståelse av mänsklig svaghet, i naturens vemodigaste skönhet? Men Gud är som en regnbågsskatt: vi tror vi vet vägen, kommer närmare, men så var det inget slut på just den regnbågen just där. Regnbågen har upplösts och skatten är ofunnen.

Kanske är svaret att du har ändrats, att du blivit vuxnare. Att den Gud du letar efter bär andra kläder, döljer sig i andra delar av livet. Behöver hittas av dig som en vuxen Gud, som en Gud du som vuxen kan ha en relation till.

Jag tror att Gud ska hitta oss, en dag: en dag när vi slutat leta. En dag när vi slutat definiera vad vi letar efter. Och sannerligen, den dagen ska det vara ett lyckligt sjungande i universums stora högtalarsystem: Halleluja, halleluja. För så står det skrivet: När Gud hittar dem han tappat, sina förlorade får, blir jublet himmelsvitt.

Det var inte vi som hade ansvar för att hålla ordning på Gud. Men när vi, som en ädelost i hyllan, mognat i smak och förmåga, hittar vi inte längre samma Gud som vi haft fram tills dess. Då är det en ny, mognare relation vi ska finna. Och då ska Gud vara den som hittar oss.

6 kommentarer

Helene Westmar säger
26 maj 2022 – 09:02

Så oerhört fint💞
Tack🙏

Liselotte säger
26 maj 2022 – 09:37

🙏När jag hade läst en bit slog det mig, den som har författat detta måste vara Charlotte Fryklund ♥️🙏

Erna Magnusson säger
26 maj 2022 – 09:38

Så fint och hoppfullt!

Gisela Hellberg säger
26 maj 2022 – 09:46

Tack ….hemskt mycket tack ❤️

kjell.magnusson säger
27 maj 2022 – 09:56

Fint men måste begrundas innan man förstår

Sara säger
31 maj 2022 – 10:22

Du skriver så klokt, rakt och effektivt. Dina bilder gör att texten går in och stannar, fortsätter att växa. Mycket givande. Tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.