Men om allt rasar, då?

Vallmoblomma lyser röd i förgrunden. I bakgrunden ett hus i spillror

Det var första gången hon kom till kyrkan. Första gången nånsin. 59 år gammal. Det kändes konstigt, lite som att hon svek farsan som hade hatat kyrkan. Det stora, vackra rummet var på samma gång fint och skrämmande, för hon visste inte riktigt om hon var välkommen.


Hon satte sig i en av bänkarna långt bak, gjorde sig liten så att ingen skulle märka henne, och väntade på om något skulle hända. Ljusen fladdrade. Det var så väldigt tyst. Det liksom kliade lite i henne att skrika, att sjunga högt. Att störa tystnaden på nåt sätt. Och ändå hoppade hon nästan högt när en röst plötsligt hördes bredvid henne.

”Visst är det skönt härinne? Lugnt liksom.”

Hon sneglade åt sidan. Det satt en ung kille där, klädd i svart precis som henne.

”Jo.” sade hon kort, och hoppades att han skulle gå sin väg. Han kanske var lite dum, för han verkade inte fatta.

”Är det första gången du är här?” frågade han.

Hon svor inombords. Typiskt. Här söker man lite lugn och ro, går in i kyrkan som väl ska stå för sånt, och så råkar man ut för en helt gränslös kille som inte fattar när man ska hålla tyst. Hon skruvade på sig, drog ner tröjan över armarna.

”Mm.”

”Vad kul! Välkommen hit. Jag jobbar här som präst. Bara säg till om det är nåt du undrar eller behöver prata om. Jag finns här längst bak i kyrkan, bara så du vet.” Och så gick han, äntligen.

Det blev tyst igen. Tomt på bänken bredvid henne. Alldeles för tyst. Hon grävde lite i plastpåsen för att inte tänka så mycket på tystnaden, men det prasslade för mycket. Torr i munnen var hon också, men dricka vågade hon inte.

”Prästen? Vad menar du med att jag är välkommen?” Åh nej. Hade hon sagt det högt? Hon hörde honom komma närmare.

”Jo”, sade han när han stod där vid bänken igen, ”vi brukar säga att kyrkan ska vara en plats för alla, en plats där alla är välkomna hur deras liv än har sett ut.”

Hon skrattade till.

”Jo, det låter ju fint, men om man har drogat och kraschat sitt liv då? Om man har varit så jävla dum att ens ungar inte vill vara med en?” Hon höll andan.

”Kanske mer då än nån annan gång.”

Det var nåt i hans röst som verkade mena det.

”Men om allt rasar då? Om man liksom har byggt sitt liv på en grej, och sen drar han? Och allt blir skit sen?” Hon kände gråten i halsen. Kanske bäst att dra, det var inte såhär det skulle bli.

”Om allt rasar så håller jag dig sällskap i spillrorna. Ända tills du kan bygga igen, på stadigare mark.” Hans snälla röst var bara för mycket, just nu.

Hon rafsade ihop sina saker så snabbt hon kunde. Kyrkporten var alldeles suddig genom tårarna och det utrunna sminket. Hela hon darrade. Hon snöt sig i tröjärmen, försökte fixa håret litegrann, och när hon gick förbi parkbänken slängde hon plastpåsen i soptunnan. Hon skulle hem, hem till spillrorna. Men hon kollade noga när bussen gick tillbaka till kyrkan. Kanske i morgon.  

4 kommentarer

Brian Cohn säger
3 augusti 2022 – 08:55

För egen del tror jag mycket på att hur en individ har blivit bemött en församlings människor i sin första kontakt är en av de bidragande faktorerna för hur en människas syn på en församling, och kanske Kyrkan i stort, blir i framtiden. Det är nog som Mormonen Carl W. Buehner, och ej Maya Angelou som ofta har tillskrivits följande citat, har sagt: "They may forget what you said — but they will never forget how you made them feel" ("De må glömma vad du du sade - men de kommer aldrig att glömma hur du fick att känna sig")

christine muir säger
5 augusti 2022 – 09:37

Tack för blogg, Maria. Christine.

Anna säger
5 augusti 2022 – 10:53

Väldigt fint.

Cia Lundström säger
5 augusti 2022 – 11:05

Rasa gör det väl för alla någongång i livet . Kyrkan är ju bästa plats att finna ro och tröst

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.