Du får mig att känna mig sedd.

Robin hade som vanlig slagit sig ner i soffan hos den gamla kvinnan. Astrid hette hon. De hade kommit nära varandra sedan den dag hon första gången bjöd in honom på kaffe. Han hade varit nyinflyttad då och kände inte till någon. Det hade känts fint att grannen bjöd in på kaffe. Hon hade sagt att hon varit lite förvånad över att en ung man tagit en gammal kvinnas inbjudan på allvar. Men hon hade varit tacksam över det.


Kaffestunderna hade blivit fler efter den första. Det hade blivit djupa samtal. Samtal som inte bara handlade om väder och vind. Robin hade insett att de samtalen blivit viktiga för honom.

Astrid hällde upp kaffet, satte sig ner och sa på sitt ibland direkta sätt. ”Du Robin, när jag var barn blev jag slagen av mina föräldrar. Jag tänker på det än idag, hur kan man slå ett litet barn?”

Robin kände hur hela han stannade upp. Något hände inuti honom som han inte kunde förklara. Plötsligt hörde han sig själv långsamt säga det han aldrig sagt till någon förut: ”Det var så för mig också… De slog mig.” ”Åh…” sa den gamla kvinnan och stannade till i rörelsen.

”Jag trodde att det var mitt fel”, fortsatte han. ”Ja, det är så man tror, så trodde jag med”, sa kvinnan eftertänksamt. ”De slog med rösten också”, hörde Robin sig själv fortsätta. Astrid blev tyst en stund innan hon sa: ”Ja, det var nästan värre att bli slagen med rösten.” Han nickade.

Han tog en kaka och märkte hur hans hand darrade. Försiktigt mellan tuggorna frågade han henne: ”Förstår du nu att det inte är ditt fel?” ”Ja det har jag förstått men det tog tid innan jag förstod på djupet.”  Han fortsatte: ”Ibland förstår jag att det inte var mitt fel men ibland tror jag det inte. Om jag ska vara ärlig känner jag mig ganska värdelös.”

Kvinnan tittade med varma omtänksamma och lite sorgsna ögon på honom och sa försiktigt: ”En del människor får känna direkt när de kommer till jorden att de är välkomna. De får känna gång på gång att det är välkomna och att de tillhör. Människor som inte får möta det här välkomnandet, är de mindre välkomna till jorden? Är de mindre viktiga och värdefulla?”

Han svarade tankfullt: ”Nä… varje människa är värdefull. Hen får sitt värde av Gud. Ingen människa kan någonsin förstöra det värdet. Men andra människor kan göra så att människan inte själv ser sitt värde.” ”Ja, det är just så det är” sa den gamla kvinnan. ”Det är förfärligt sorgligt. Varje människa behöver möta en välkomnande, varm, mjuk blick som gör att man känner sig sedd. Varje gång en människa känner sig sedd rör hen vid att ana sitt värde.”

Robin blev tyst en stund: ”Du får mig att känna mig sedd”, sa han och tittade varmt och tacksamt på den gamla kvinnan. Hon log och svarade: ”Jag måste få säga detsamma, du får mig att känna mig sedd.”

Utanför den varma ombonade lägenheten så tror jag att Gud betraktar den unga mannen och den gamla kvinnan och nickade belåtet: ”De här två människorna har förstått hur jag vill att människor ska förvalta min jord och allt levande på den. Det börjar här, i att se varandra på riktigt.”

En kommentar

Maribel Hansson säger
12 augusti 2022 – 09:06

Då vackert!
Varje gång en människa känner sig sedd anar hon sitt eget värde. Det är så sant! Jag tycker också att det är viktigt att se sig själv, att inte vänta på att nån annan ska göra det. Att se sitt inre barn och vara den man behövde när man var liten. Nån som kramar om en och säger att den älskar dig, utan att förvänta sig ett svar tillbaka. När kramade du dig själv senast och sa att; "Jag älskar dig" till din egen spegelbild?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.