Herren är min hammock


Jag har precis börjat ett nytt konfirmandår i den församling jag jobbar. Ungdomarna samlas, blyga och nyfikna, bullriga och dittvingade, fnissiga och uppriktiga, allt i en salig blandning. Det är märkligt heligt att få ta del av deras ofärgade bilder av vad och vem Gud kan vara. Vi använder ofta fotografier som vi lägger ut på ett stort bord, och sen får alla välja en bild. Och sen får dom säga något om bilden, eller bara visa upp den.

När vi väljer bilder av Gud, så blir det som att tiden stannar upp. Det blir märkligt heligt.
Någon som ser och älskar, är ett genomgående tema. Någon som är stark och mäktig, någon som är självklar i sin närvaro eller lika självklart frånvarande.

Dom är förstås olika, ungdomarna, och har olika mycket ”Gud” med sig, från sina inre liv och sina yttre förutsättningar.

Så småningom under året tar den kristna guden form, så som Gud framträder i Bibeln och i våra liv.
Men alla dom andra bilderna finns förstås kvar. Och jag tror verkligen att vi hela tiden behöver nya bilder, som kompletterar dom gamla, för att förstå Gud bättre.


Orden ur Matteusevangeliet ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila”, ger mig en klar bild av Gud. Och om det fotot fanns på bordet så skulle jag välja det. En bild av Gud som en hammock. För mig är det sinnebilden av vila. För det går inte att göra mycket annat i en hammock, än att vila. Det går knappt ens att fika i den, för det är så lätt att spilla när det gungar.


En Gud som ger oss vila när vi verkligen behöver det. Andrum, en stilla sommarbris, en lätt gungning som vaggar oss till ro.


Hösten är i gång, och det är sannerligen inte bara amen och halleluja med konfirmander. Det är också en massa planering, kommunikation, och stress. Stress kring att göra det tillräckligt spännande, intressant, djupt, lekfullt och roligt för dom.

Eller med planeringar av olika slag, och det känns ovant efter pandemin, att allt som planeras faktiskt blir av. Jag tror att vi alla känner av det. Att det drar i gång med fart. Hösten. Livet.


Jag vet inte om det bara är jag, eller om pandemin också gjort oss ovana med alla bollarna som är i luften. Jag försöker jonglera, ovant men med koncentrerat fokus.


Och mitt i allt får jag påminnelsen om hammocken. Den står där. Väntar.


Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.


Och medan hammocken gungar mig till ro så vet jag att dom där ungdomarna kommer tillbaka på onsdag. Någon slutar och någon kommer till. Vi kommer att skratta och gråta under året som kommer. Vi kommer att utforska yta och djup hos varandra och hos Gud.


Och min insats är inte att vara ett centrum, utan att vara ett verktyg, någon som visar att det också mitt i allt finns en hammock. I hammocken är centrum.


Där kan du finna ro för din oroliga höstsjäl.


Maria Agstam Häggkvist, präst

3 kommentarer

Inga- Bodil Troedsson säger
23 september 2022 – 08:30

Fin och bra liknelse - Hammocken. Den tar jag med mig, tack.

Margarethe Isberg säger
24 september 2022 – 10:54

♥️

Britta säger
25 september 2022 – 08:26

Så bra bild av Gudsvilan i hammocken! Tack för den!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.