Vad ropar en snögubbe?


En röst ropar i öknen. En ensam röst. En röst utan hopp om att bli hörd.

En röst, som när den ropat färdigt, kan försvinna in i tystnaden utan att någon vet att den ropat, utan att någon hört eller reagerat, utan att någon fört budskapet vidare.

Det är Johannes som ropar, men om ingen hör, spelar det någon roll vem som ropar?

Varför ropar han, rösten i öknen?

För att budskapet måste sägas. För att det inte går att vara tyst när kärleken hamrar på ens hjärtas dörr.

Därför ropar han. Ropar som om han var snö i öknen, på väg att smälta bort. Ropar som om han var en snögubbe i öknen, armarna utsträckta mot världen, men med allt mindre hopp om att hinna föra fram budskapet innan det är försent. Ropar, som om det här ropet var hans enda stund.

Rösten som ropar i öknen bärs av övertygelse, av ett hopp som går bortom allt rimligt hopp, av en styrka som är större än en människas tilltro till sig själv.

En röst som ropar i öknen kan bäras av vinden och höras av de som måste höra.

Det enda som krävs nu är ett underverk.

Och underverket verkar ske. Folk kommer, i stora skaror, drivna av en längtan efter den där rösten.

Folk kommer, fast rösten inte är insmickrande och mjuk. De kommer, fast rösten nu är en ökenstorm: den överfaller, vältrar sig fram, vänder på allt, ändrar liv.

”Huggormsyngel!” säger den, och även om det inte är ett vanligt ord, förstår de som lyssnar att det inte är bra att vara ett huggormsyngel.

”Bär frukt!” säger rösten, och för den som bor i öknen är det viktigt, nödvändigt, nästan heligt att bära frukt.

Och människorna lyssnar. Öknen i deras liv är större än den geografiska öknen. Tomheten, den obarmhärtiga värmen, bristen på näring, den hopplösa mängden sand.

De lyssnar på öknens ord. Rösten ger svar på outtalade frågor, sådana svar som bär hela vägen tillbaka till stan, tillbaka till vardagen.

Och så viskar tusentals röster till varann. Det börjar som en ökensusning. Men det växer till en upphetsad förhoppning. Den här rösten, den rösten som började i den brännande hopplösheten, den som har nått så många så snabbt, kan det vara Guds röst?

Kan han, den märklige mannen, gräshoppsätaren, kamelhårsklädsbäraren, kan han vara Messias?

Han döper. Han predikar. Han säger ifrån. Han måste väl vara Gud?

Rösten som ropar i öknen är en kryptisk röst. En som inte svarar på frågor, men ger sitt budskap åt alla som behöver det. En röst som inte kompromissar.

Det är inte Messias. Men det är löftet om förändring. Om att Guds nåd ska finna sin plats. Att öknens folk ska finna nåd. Att den som har en öknen,
den som bär på ett ödsligt rop eller ett hopp som ekar i hopplösheten, ska hitta sin frälsning. Sin räddning.

Och den räddningen kan bäras fram av en röst som ekar i tystnaden. En röst som bärs fram av ökenvinden. En röst som ropar där inga rop hörs.

Och detta ska vara hoppet:
Det finns en röst därute. En röst från öknen, som ropar från sin öken till din. Den ropar på dig.

3 kommentarer

Christofer Sjöström säger
8 december 2022 – 08:45

Fint!

Christine Muir säger
8 december 2022 – 09:20

Tack, Charlotte. Så fint. Det är lättare för mig att lasa det, viktig ord. Kram.Christine.

Rebecca säger
11 december 2022 – 12:03

Wow! Jag är helt tagen! Otroligt fint, viktigt och.... Jag finner inte ord, jag blev verkligen tagen på något vis!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.