Det finns stunder och dagar i livet då den fasta marken under våra fötter förvandlas till lös sand, ögonen bländas så det blir svårt att se, luften blir torr och het och det blir svårt att andas. Livet förvandlas till en prövande ökenvandring.
Den tredje juni 2025 var den dagen för mig.
Det som nyss var vardag – skratt vid köksbordet, planer för framtiden – blev plötsligt skört och högst sårbart. Sorgen och rädslan slog emot mig som en sandstorm, och jag undrade: hur ska vi orka?
Obotlig cancer
Att leva med en älskad som får diagnosen obotlig cancer, känns som en lång och krävande ökenvandring. Landskapet är kargt, horisonten oändlig, och stegen tunga. Vi längtar efter vatten, efter hopp, efter en väg som leder ut ur smärtan. Men det finns ingen snabb lösning, ingen genväg. Bara nästa steg. Och nästa.
Jesus vet vad det är att vandra i öknen. Han vet hur det känns att vara utsatt, ensam och prövad. Men mitt i prövningen fanns Guds närvaro – änglarna betjänade honom. Det är ett löfte till oss: även i vår öken finns Gud. Han lämnar oss inte.
Vad bär oss?
Kanske är ökenvandringen inte bara en plats av förlust, utan också en plats där vi upptäcker vad som verkligen bär. Kärleken som håller fast trots smärtan. Tron som viskar: du är inte ensam. Och hoppet – inte om att allt blir som förr, men om att ljuset ändå finns, även om vi just nu bara ser skymningen.
I vår ökenvandring och alla prövningar som cancern medför, så har vi Gud och andra människors böner och omtanke som bär oss. Det är vår oas. Utan det vet jag inte hur jag skulle orka att stå bredvid och bara kunna se på hur livet sakta räknar ner till noll.
Gud är nära
Genom Jesus visar Gud att han inte är en avlägsen observatör. Han går själv in i människans prövningar och korset är det starkaste uttrycket för detta: Gud tar på sig vår smärta, orättvisa och död. Lidandet inte är något som Gud står utanför – han delar det.
Den kristna tron säger inte att Gud orsakar lidande, utan att Gud går in i det för att bära det med oss. I Jesus blir Gud utsatt, sårbar och lidande. Han är den Gud som har gråtit, blött och ropat – därför kan han möta oss i varje ökenvandring.
Läs fler texter av Katrin Söderlind
Läs fler texter om Första söndagen i fastan
Kommentera det här inlägget