Du står inte på berget. Du står nere i dalen. Bakom dig finns kanske stunder då allt var klart. Allt var helt. När Gud kändes nära. När ljuset föll över livet och det var enkelt att tro. Och du var glad. Men nu är du här – i sorlet, i tröttheten, i det som inte fungerar. I mörkret. Och du är inte glad.
Du ser att Jesus kommer ner från berget. Han möts av kaos. En pojke som slits sönder av en ande. Lärjungar som misslyckats. Människor som argumenterar. Och en pappa som i sin förtvivlan inte vet vad han ska göra. En pappa som bär en förälders svåra oro för sitt barn.
Du orkar inte
Kanske är det där du känner igen dig. Du har bett. Du har hoppats. Du har försökt hålla ihop det som faller isär. Och till slut orkar du inte formulera vackra böner längre. För ingenting hjälper.
Det blir bara: ”Om du kan göra något … hjälp.” Om du kan. Det är ingen stark tro. Det är en sprucken mening. En nästan uppgiven viskning. Och ändå är det där mötet sker. Jesus ser på dig. Och hans blick når ditt inre. Han säger: ”Allt är möjligt för den som tror.” Och då brister det ur pappan – och kanske ur dig: ”Jag tror. Hjälp min otro.”
Du tror – men inte hela tiden. Du tror ibland. Eller du tror kanske knappt längre. Du hoppas – men rädslan är starkare vissa dagar. Eller rättare sagt, rädslan är kanske stor hela tiden. Du vill lita på – men erfarenheterna gör att du har tappat din tillit. Mitt i allt är det som att texten inte skäms för den bönen. Det är som om den är skriven just för dig. ”Hjälp min otro.”
Inte den perfekta bönen
Det är fastans bön. Inte den perfekta. Inte den andligt imponerande. Utan den ärliga. Pojken faller till marken en sista gång. Det ser värre ut innan det vänder. Kanske ser det som värst ut då. Det ser nästan ut som död. Du vet hur det kan vara. När det känns som om allt rasar precis när du vågat hoppas. När allt tagit slut…
Men Jesus böjer sig ner. Han tar pojken i handen. Varsamt, mjukt och innerligt. Han lyfter upp honom. Det är så stilla. Så kroppsligt. Så nära. Inte en föreläsning om tro. Inte en utskällning. En hand. En hand som håller. En hand som inte vill släppa.
Kanske är det det du behöver höra i dag: att din tro inte behöver vara hel för att Jesus ska vara det. Att din bön inte behöver vara stark. För hans hand är stark.
Du slipper orka
Fastan är inte en tid då du ska bevisa hur troende du är. Den är en tid då du får upptäcka hur beroende du är. Och att det är så det ska vara. Du står i dalen. I den mörka dalen. Men Jesus har gått ner dit före dig. Han är inte kvar i det bländande ljuset. Han är i röran. I kampen. I det svarta. I din halvfärdiga tro. Eller din icke-tro.
Du får ropa. Du får säga det som det är: Jag tror. Hjälp min otro. Eller något annat som du behöver säga. Och kanske är det just där – i den bönen – som något kan hända.
Fler texter av Agneta Holmström
Fler texter om Tredje söndagen i fastan
Kommentera det här inlägget