Nu ser vi fram emot vårens ljus och påskens glädje. Behöver vi verkligen gå igenom fasta och mörker för att komma dit? Kan vi inte hoppa över det mörka och gå direkt på ljuset? Vart går vägen till korset och var stannar den? Stannar den ens? Stannar den bara till? Kanske visar den sig vara en vägkorsning där vägen fortsätter bortom korset?
Påsken närmar sig. Jag tycker om påsken. Det blir fint med god mat, påskägg med godis och ett slags löfte om vår. Påskens grund handlar om ljus, glädje, uppståndelse och liv som övervinner allt, till och med döden. Eller ja, så slutar påsken i alla fall. Det är ju ändå en tid innan av fasta och faktiskt av död, innan vi kommer till påsken. Hela påskveckan, från palmsöndagen genom skärtorsdagens sista måltid och ner i dödens djup på långfredagen och tystnadens stillhet på påskafton, handlar om en väg mot ett till synes oundvikligt kors. En väg som stannar där, vid korset. Ibland tänker jag att det vore skönt att slippa det där innan, att gå direkt på det fina och glada. Men allt hör ihop. Det ena funkar inte utan det andra.
På palmsöndagen är rubriken på bibeltexterna i våra kyrkor ”Vägen till korset”.
Det låter verkligen inte som någon festlig väg mot påskens glädje, mot ägg, godis och påskliljor, när våren är här och första tussilagon syns i diket en varm dag. Det vore skönt att hoppa över det där med korset och gå direkt på det festliga.
Men påskens berättelse innehåller alltihop och våra liv innehåller alltihop. Dom flesta av oss har berättelser om mörker i våra liv. En väg mot ett kors, vare sig vi visste åt vilket håll vi gick eller inte. Och våra livsvägar har ibland gått runt i det där dödsmörka, utan egentlig riktning eller ljusning i sikte.
Påskveckans riktning är framåt, igenom. Vägen till korset är plågsam, och tiden vid korset är mörk på riktigt. Men vi stannar inte där. Vägen till korset slutar i en vägkorsning, men sen leder den vidare, från korset och in i påskens glädje.
Vi kan inte hoppa över påskveckans mörker, lika lite som vi kan snabbspola mörka tider i våra liv. Jag tror att den enda vägen är vägen igenom, och först när vi orkat och vågat vara i mörkret en tid kan vi hitta ljuset – eller kanske hittar ljuset oss.
Och vägen till korset går vi inte ensamma. Den är upptrampad av den som gick före, och när vi går den så går vi med hela den världsvida kyrkan. Jag tänker också att Gud går med oss. Hela vägen. Annars skulle jag nog inte våga och orka stanna till i det mörka, om jag inte kunde lita på att Gud är med. Eller finna kraften att gå vidare i vägkorsningen, att vandra mot ljuset igen.
Min bön: Gud var med mig i mitt livs korsvandring, stanna med mig när det är mörkt, och hjälp mig att komma igenom, ut på andra sidan korset, där ljuset möter oss igen. Amen.
Kommentera det här inlägget