Bönen är trons språk, hjärtats samtal med Gud. Går det att be hur som helst? Får din tro och dina tvivel konsekvenser för din bön? Om detta handlar veckans text.
”Tror du på Gud?” Den frågan får jag som präst ofta och jag brukar svara att ja, det gör jag. Men egentligen är varken frågan eller svaret så enkla. För jag vet inte vilken bild som finns i den som frågar, och om jag ska bekräfta just den bilden av Gud. Jag tror att det finns en Gud. Min tro innehåller att Gud blir tydlig i Jesus. Min tro innehåller att Bibeln berättar om Gud, Jesus, Anden och andra människors tro. Men att tro på Gud handlar för mig mindre om ett försanthållande och mer om en relation. Min tro handlar inte om att Bibeln är ett sanningsdokument, utan den är mer en berättelse om många människors relation till Gud. Då blir frågan ”Tror du på Gud?” mer en fråga om ”om du tror att det finns en Gud, vem och hur är Gud, och vilken relation har du till din Gud?”
För mig är bönen en viktig beståndsdel i min Gudsrelation. Det handlar om kommunikation, en viktig del av alla relationer. Den som jag kallar Gud vill ha relation med mig och jag vill ha en relation med Gud. En relation förutsätter kontakt, och bönen blir som att jag kopplar upp mig. Oftast får jag inga tydliga svar, men jag känner ofta Guds närvaro när jag ber.
Bönen kallas ibland för trons språk och hjärtats samtal med Gud.
I många kristna människors liv har bönen en central plats. Även den som inte riktigt kallar sig kristen kan ha ett sätt att be, kan ha en riktning för sitt hjärtas samtal.
Mina böner har olika språk i olika situationer. I högmässan kan jag höra ord jag inte riktigt förstår, men som ändå känns sanna och heliga. Samma sak när jag är i en kyrka utomlands: jag förstår inte språket, men känner att det är bön.
Mina egna böner är ofta vardagsord. Tack, hjälp och förlåt. Ofta är det i situationer där jag behöver ta ett djupt andetag för att vara närvarande, på gott och ont. Tack, hjälp och förlåt. Ibland är det ilska i mina böner, när jag inte förstår vad som händer, när jag inte förstår, när människor far illa. Jag tror att Gud kan bära min ilska, jag tror att vår relation klarar det.
Mitt hjärtas språk är ärligt. Om det inte är ärligt så får det vara, då tystnar hjärtat. Min Gudsrelation behöver vara ärlig, jag behöver känna att jag kan få vara öppen med den jag är inför Gud i min bön.
Mitt hjärtas språk är skört, mitt i mig formuleras ord som behöver mötas med kärlek och respekt.
Mitt hjärtas språk är frimodigt, för jag behöver få plats med hela mig i min Gudsrelation.
Dagens bön: Tack Gud, för att du kan tolka alla våra hjärtans språk. Amen.
Fler texter av Maria Agstam Häggkvist
Fler texter om Bönsöndagen
Kommentera det här inlägget