Nära vill jag vara

”Nära vill jag vara. Nära dig min Gud.”  När jag sjunger med i psalmen formas ord och ton till en bön om att få känna Guds goda närvaro i livet. Här och nu, hos just oss, hos just mig.

Jag behöver Guds närvaro. Ibland bara för att härda ut dagarna av motgång och misströstan, men så mycket mer för att kunna känna glädje och tacksamhet över tillvarons alla små och stora mirakler; människorna jag möter, att få lyssna och berätta om livets ljus och skuggor.

I medmänniskans berättelser får jag ofta vidgade perspektiv på min egen tillvaro. Då blir välsignelserna lättare att se och motgångarna lättare att bära. Och genom de andra kommer Guds goda närvaro närmare mig.

Det händer mig ibland att jag undrar hur det hade varit att få sitta ned i ett förtroligt samtal med Maria från Magdala, Petrus, Thomas och de andra. Få höra deras egna ord om att i ena stunden stå vid hopplöshetens avgrund när allt deras hopp dör med Jesus på korset, och att sedan få möta honom igen efter uppståndelsen och få tillbaka allt hopp, all tillförsikt, all kärlek till människorna och världen.  

I det hopp som föddes bland dem och som de i sin tur fick ge till oss som kommer efter.

Det är på grund av de får möta honom igen som berättelsen om Jesus himlafärd inte har minsta spår av separationsångest och rädsla. Allt ÄR fridfull visshet; om han kom tillbaka till oss från dödsriket så är det väl självklart att han kommer tillbaka till oss från himmelriket.  

De visste att Jesus gick till Gud, hos vilken himmelriket är, och Gud var alldeles nära dem. Inte alls långt borta. Så nära i tid och rum att längtan inte fick plats för all glädje. I den tilliten jag vara. Nära dig, min Gud.

Mats Skeppström Sundman, präst