Hur ser Gud ut?

Det är en sådan där klassisk första-lektionen-på-konfirmandundervisningen-övning: ”Rita hur du tror att Gud ser ut.” Bilderna brukar spänna från alltifrån Gamla skäggiga gubbar på moln till mer abstrakta former med bara vackra färger. Ibland ett starkt ljus. Ibland ett vakande öga eller en öppen famn. 

Fast jag måste erkänna att bilden av Gud som en läderklädd punkare med nitar, tuppkam och ett varmt leende och snälla ögon fick mig att skratta högt och hängde länge på min anslagstavla. 

Kanske säger bilderna lika mycket om oss själva som om Gud. För när vi försöker beskriva Gud, gör vi det ofta med det språk och de erfarenheter vi själva bär på. Våra bilder formas av våra liv, våra sorger, våra glädjeämnen och våra behov.

Så hur ser Gud egentligen ut?
Ingen vet, och samtidigt känns det ibland som om vi alla anar något.
Kanske är Gud, som så mycket annat i livet, för stor för att få plats i en enda bild.

Bibeln är full av olika bilder av Gud. Han är en stilla susning efter stormen. En förtärande eld. En herde som leder sina får. En höna som samlar sina kycklingar under vingarna. Tre män som blir bjudna på mat i ett tält i öknen. En kvinna som letar efter ett mynt. En far som dukar bord och bjuder till fest. Han är ljuset, vägen, sanningen och livet. Han är klippan, kungen och skaparen.

Ibland är Gud nära och varm. Ibland svår att förstå och nästan omöjlig att sätta ord på.
Och kanske är det just därför Bibeln använder så många olika bilder — för att ingen ensam bild räcker till.

Så vem är Gud? Hur ser Gud ut? Hur kan vi beskriva Gud?

Hur ska jag själv beskriva vem jag är?
Jag kan rabbla siffror: ålder, vikt (lite för mycket), längd (lite för kort, om man frågar mig). Jag kan beskriva hårfärg, ögonfärg och klädstil. Jag kan tala om var jag bor och vad jag arbetar med.

Men jag är samtidigt så mycket mer än det där.
Jag är mamma, vän, syster, dotter och präst. Jag är den som ibland behöver hjälp och stöd, och ibland den som får bära och stötta andra. Jag är lärare, men också ständigt elev. Jag är stark vissa dagar och skör andra.

Vi människor rymmer så många olika roller, sidor och nyanser. Ingen enda beskrivning fångar hela sanningen om en människa.
Kanske är det också därför Gud inte låter sig fångas i en enda bild eller ett enda namn.

Gud är den omsorgsfulla föräldern, men också vännen som går bredvid. Gud är domaren som ser sanningen, men också tröstaren som sitter kvar när allt har rasat samman. Gud är skaparen av universum och samtidigt den som känner varje människa vid namn.

Kanske handlar tro inte om att kunna ge ett perfekt svar på vem Gud är.
Kanske handlar det snarare om att långsamt lära känna Gud genom livets olika skeden. I glädjen och sorgen, i tvivlet och hoppet, i stillheten och i kaoset.

Så vem är Gud?
Hur ser Gud ut?
Hur beskriver Du Gud?