Spegel, spegel

Dina speglar har röster och tonfall. De skriker om allt, basunerade ut dina värsta sidor, påpekar alla dina fel. Du är, säger speglarna, ful, värdelös, och trasslig. 

Till sist hänger du svarta tyger över varje spegel hemma. Som en sörjande, men inte av sorg, av överlevandsinstinkt. Nu ska du leva spegelfritt. 

Du får hitta strategier: Mycket kortklippt hår, inget smink, inga skäl att se dig själv i spegeln. Bara vara, utan att titta: Osminkad, ofixad, ostörd.

Det känns lite fegt, men mest som en befrielse. Du slipper din ängslan, det uttalade självföraktet. Går det att leva utan speglar? Tja. Det finns ju skyltfönster, bilens backspegel. Men du kan. Du kan vänja dig vid att vända bort blicken.

Men en dag, när du mycket medvetet undvikit hiss-spegeln, bussfönstret och jobbets uppfordrande kapprumsspegel, får du nog av det här. Andra ser sig i spegeln utan att höra röster. Massor med folk kan gå förbi ett fönster utan livskris. Du är trött på dig själv. Trött på att inte konfrontera speglarnas hatiska kritiker. Tiden är inne. 

Dags att se sig i spegeln

Så klart du är rädd, för rynkorna, för åldrandets process, nya streck runt mun och ögon. Den kritiska inre rösten kommer att komma tillbaka med sin hätska dömande stämma. Det kan gå illa och får inte ske på jobbet. Du måste hem. Av-beslöja speglarna. Av-beslöja dig själv.

Uppgivet sätter du dig på bussen hem. Det ligger något på golvet, du böjer dig ner för att ta upp det. Det känns skarpt och blankt. När du tittar närmare på det, ser du dig själv. 

För det du tagit upp är ett fragment av en spegel. En trasig, vass, liten skärva. Du möter din egen blick i den, den är inte större än så. Det sker utan att du tänker på det, men det är faktiskt inte farligt: Bara ett öga får plats. Du ser på ditt öga. Ser tårar där, men också något mer: irisen, så stark i sin färg, så bestämd i sitt uttryck. Du möter din egen blick och hatet håller tyst. Istället hittar du något annat: Här finns en människa värd respekt, en som tagit ett viljebeslut – en som har förmågan att välja och välja bort. 

En oväntad ömhet

Du ser på dig själv med en ny ömhet. Här, på en vardaglig innerstadsbuss i en trasslig innerstadstrafik, i en vass och skör skärva av din största ångest, hittar du en blick som möter dig med omsorg, uppmärksamhet, kanske till och med kärlek. 

Det krävdes en trasig spegel för att få plats med en trasig självbild. Och i den lilla flisan av något större, får du se något vackrare än du sett hos dig själv förut. 

Gud, Jesus är spegeln som sprack.
I honom kan jag kan se på mig själv med kärlek. 
Amen.

Läs fler texter av Charlotte Frycklund
Läs fler texter om 1 söndagen i trefaldighet