Burken

När jag var barn, innan det fanns sociala medier och man umgicks ute på gården med sina vänner, lekte vi olika lekar. Oftast blev det burken. Där räknar en och de andra gömmer sig. Målet är att gömma sig tillräckligt bra för att inte bli hittad först, men samtidigt vara tillräckligt nära för att hinna ropa: ”Burken för mig, ett, två, tre!” vid den bestämda burkplatsen.

Så fort den som räknade vände sig bort sprang vi åt alla håll. Någon gömde sig bakom garaget, någon i skogsdungen, någon tryckte sig in bakom en buske som egentligen var alldeles för liten. Andra bakom husknutar eller i portgångar. Man letade alltid efter det där perfekta gömstället. Ett ställe där ingen skulle komma på att leta. Men som samtidigt var tillräckligt nära burkplatsen.

Ibland hittade någon ett bättre gömställe än det man själv hade valt. Man satt där och hukade bakom en häck när en kompis plötsligt dök upp och viskade: “Kom. Jag vet ett bättre ställe.” Och så följde man efter.

Inte för att det gamla gömstället var dåligt. Men den andre såg något som man själv inte hade sett. En plats som var tryggare, smartare, bättre.

När jag läser om Levi i söndagens evangelium tänker jag på det. Levi sitter vid tullhuset. Han verkar inte leta efter något nytt. Han verkar inte ens vara på väg någonstans. Han sitter där han alltid har suttit. Men Jesus kommer förbi.

Och Jesus säger inte: “Du är en stor syndare.” Han säger inte: “När du har ordnat upp ditt liv kan du komma.”  Han säger bara: “Följ mig.”

Som om han såg något Levi själv inte kunde se. Som om han visste att det fanns mer än tullhuset. Mer än det liv Levi hade vant sig vid. Mer än det gömställe där han hade slagit sig till ro. Och Levi reser sig och följer med. Kanske är det så Jesus fortfarande möter människor.

Inte genom att först tala om allt som är fel, utan genom att visa att det finns en väg vidare. Ett större liv. En ny riktning. Ibland kommer han till oss mitt i det vardagliga och säger: “Kom. Jag vill visa dig något.”

Och frågan är densamma idag som den var för Levi: Vågar vi resa oss och följa med? Eller säger vi nej till Jesus och kommer med våra motargument, som: “Jag behöver ordna mitt liv först” eller “Jag är inte värdig”. Jesus svarar dig och mig: De friska behöver ingen läkare, utan de sjuka.
Och som en vis man en gång sa: kyrkan är ett sjukhus för syndare, inte ett museum för helgon.  
Där får du och jag vila. Där får vi växa. Och där får vi möta och följa honom som säger: “Följ mig.”