Jag har levt ganska många år i den här världen. Det är mycket som bekymrat mig och som låst mina tankar, känslor och upplevelser. Ofta har det varit när något gått över styr och blivit abnormt. Det kan vara rädsla eller ett intresse som blivit till en fixering. Ofrihet tycks vara att inte leva ut sin potential. Det blir att fastna i något.
Jesus visar att livet är i centrum inte reglerna. Livet behöver balanser och harmonier. Vi människor behöver gemenskap, men också stunder av ensamhet. Vi behöver arbete likaväl som vila. Vi behöver äta och avstå att äta. När livet är i harmoni med åtaganden och andras omsorg lever vi på ett tydligt sätt.
När vi möter visdom säger den att vi ska leva och vara i nuet. Reformationen talade om ett nu. I tolvstegsrörelsen talar man om ’en dag i taget’ eller ’bara för idag’. I bergspredikan säger Jesus att vi inte ska ägna oss åt bekymmer för kommande dagar, utan leva i den dag som är. Nuet är den enda tid vi kan leva i. När vi lever i oro för kommande tider och grämelse över det som varit, tar vår frihet slut. Vi blir fångar i vår egen historia och framtid. Det är gott att minnas det som varit och att vara planerad för framtiden. Konsten är att leva så att det tar oss innanför vårt eget nu.
På samma sätt är det en frihet att leva på den plats där man just nu befinner sig. Härvarande sade en person till mig. Den som ständigt längtar bort till något annat blir inte fri. Hen är aldrig nöjd med den mark där fötterna står.
Livet har lärt mig att grunden för friheten är att vara helt närvarande i det som sker. Men det är läskigt och kan vara en obehaglig upplevelse innan man vant sig. Den kraft jag och andra kan visa på som skänker modet att leva närvarande och härvarande är Jesus själv.
Han är med och leder dagen och stunden även när jag inget vet. Idag är jag tacksam för det liv jag har. Det är ett liv som har tydliga gränser, även om jag inte vet exakt vilken dag och stund det tar slut.
Jag har en obotlig och dödlig sjukdom. I närtid kommer jag att dö. Visst finns mycket ledsamhet och tårar. Jag vill inte lämna de jag älskar. De kommer att bli ensamma och känna sig övergivna. Ändå är jag på ett sätt fri. Jag är fri att leva idag. Med Jesus i mitt liv finns inget hurtfriskt; allt ska bli bra. Jag kommer att dö. Däremot finns en vila i smärtan och en övertygelse om att någon bär genom smärtorna, oron och ovissheten. Just idag bärs vi av böner och andras omsorg.
Jag vill passa på att tacka för att jag fått dela tankar i denna blogg och säger nu farväl, som en av de friaste i Kristus.
Kommentera det här inlägget