Det var en sen kväll på tåget mot Örebro och i andra sidan av vagnen satt ett stort gäng unga vuxna som hördes över hela tåget som nog hade haft en toppenkväll. ”Snälla, dämpa er” tänkte jag. Sluta skrika, skratta och håll på. Jag var trött, sliten och inte alls på humör för andras glädje. Jag sa förstås inget, utan satte i mina hörlurar och lyssnade på musik istället. En punklåt slumpades fram och jag skrattade till.
Min tanke vandrade till fariséerna som stod i folkmassan när Jesus red in i Jerusalem. De stod bland jublande lärjungar och folk som följde Jesus. Människor som fått sitt liv förändrat och förvandlat av Jesus och som inte kunde hålla sin glädje tillbaka. ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” muttrar de, och till dem vandrade min tanke.
Ja, missförstå mig inte nu, jag tror kanske inte att människorna där på tåget hade mött Jesus under kvällen. Men de var så uppfyllda av kvällens upplevelser och de kunde inte hålla sin glädje för sig själva, och jag var som den sura farisén i folkmassan. Vad håller jag på med?
Det är allt för lätt att hamna i den rollen, tror jag, att liksom muttra när något inte är eller blir som jag har tänkt. Jag hade föreställt mig en tyst och lugn resa och så får jag precis motsatsen. Hade jag kunnat flytta på mig? Absolut. Borde jag ha glatt mig med dem? Ja, det hade nog varit det bästa i stunden.
Farisén där i folkmassan är ju också Jesu motståndare, och vill att de ska dämpa sig av andra anledningar också. Han vill inte att de jublar, för han tror inte att det är sant. Det är inte Guds son som rider in i Jerusalem, det är en av många galna profeter. Jesu svar är mångbottnat: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”
Jesus säger till honom att lärjungarna måste jubla och lovprisa, för de har förstått vem det är som kommer till dem. Och om de inte får uttrycka sin glädje, ja, då kommer stenarna att ropa. Alltså, då sker det omöjliga för världen måste få veta vad som hänt.
Så tänker jag att det är för dig och mig också. Vi är skapade till att lovsjunga, tacka och glädjen kan faktiskt få vara vår grundton i livet. Det är ett val och något att verkligen öva på. Det är vår uppgift att söka Gud i allt som sker och våga tacka för spåren efter den Gud som skapat allt.
Till helgen är det tacksägelsedagen, en viktig dag i våra kyrkor, där det på många platser dekoreras och pyntas med allt det goda som jorden har gett oss. En handling i tacksamhet, i lovsång och i glädje för allt som Gud har låtit oss få ta emot.
Gör då inte som jag, där på tåget, och inte heller som Farisén där i folkhopen, nej, lyft din blick och tacka för allt det goda som du får erfara. Sök efter tacksamheten och gör det till din vana. Dela andras glädje och berätta om allt du får ta emot.
Om du längst vägen känner att du vill muttra, ansträng dig då att hitta något som kan vända din blick tillbaka i tacksamhet. Tack gode Gud, för läxan där på tåget och tack för att jag får dela glädje, tacksamhet och lovsjunga dig, redan idag!
Kommentera det här inlägget