Jag ska laga dina byxor. Jag vet att du aldrig kommer att bära dem igen. Det är inte för framtida bruk som jag ska sy, det är som en kärleksgärning till dig. Jag önskar att jag fortfarande fick göra saker för dig. Jag önskar att jag fortfarande kunde vårda dig, ta hand om dig.
Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Och därför ska jag laga, fixa, tråckla ihop det som inte längre är helt.
Jag vet att jag behöver göra något, och tänker på alla de gånger jag tjatat på dig om att lägga upp byxorna, att det blir trassligt och trasigt när man trampar på nederkanten av benen hela tiden. Du skrattade och sade att jag var så gammal. Vi skrattade.
Och nu sitter jag här och håller i den där franskanten. Det är inte att du kommer att använda dem igen. Det är att jag behöver få göra något för dig.
Gråter jag? Nej, inte just nu. Just nu koncentrerar jag mig på jeansen. Men det är klart att jag gråter, ofta, mycket, hela situationen är hopplös, hur ska jag klara mig utan dig?
Jag är en fransig tråd, slår det mig nu. En sådan som bara hänger och slänger. Förut hade jag en uppgift, andra trådar att hålla samman, ett tyg att vara en del av. Nu hör jag inte ihop med någon helhet, hänger jag och slänger och vem som helst kan trampa på mig. Jag skulle behöva fästas upp, fråntas min trasighet, få en plats. Men jag har ingen plats, jag är en frans.
Du var mitt tyg. Mitt liv. Allting jag hörde ihop med, det som gav mig styrsel, riktning, sammanhang. Och nu fransar jag ner på marken, inte konstigt att jag behöver laga dina gamla byxor, det är mig själv jag försöker laga men det kommer aldrig att gå.
Byxorna kommer aldrig att bli som förut. Kommer inte att se nya ut. Men jag kan fästa in trådarna, vika in trasigheten, får det att se fint ut. Men. Du kommer aldrig att ha de här byxorna igen, det är som ett svärd i hjärtat på mig.
De är en bild av min egen trassliga trasighet. Lätt att trampa på, lätt att se rakt igenom. Ser väl inte riktigt vårdad och funktionell ut, men varför skulle jag det, jag är trasig?
Och så kikar jag på fransraden.
Jag bestämmer mig för att inte sy utan låta fransarna vara. Låta trasigheten synas, det var ju det du hävdade när du gick i de här jeansen. Jag ska leva som du levde. Stå för mina fransar.
Jag lägger undan dina jeans. Det blev inte som jag trodde. Jag fick inte vårda dig så mycket som jag ville. Men kanske har du skickat en hälsning mitt i sorgen, en hälsning genom fransarna, att jag inte behöver sy in alla fållar, kontrollera varje brist. Jag får vara trasig.
Kommentera det här inlägget