Alunda församling fick sin nya kyrkoherde på plats den första september. Han var nygammal; ny i rollen som kyrkoherde, men gammal i gården eftersom han hade gjort sitt adjunktsår i Alunda några år tidigare. Nu kom han och hans familj tillbaka, till församlingens glädje.

Jens Peterson. Glad.

Biskop Ragnar Persenius och Hans Fredrik Silén får en kopp kaffe som förberedelse.

Den 21 oktober var det Jens Petersons tur att sälla sig till raden av kyrkoherdar i Alunda och välkomnas av församlingen vid en mottagningsgudstjänst. Biskop Ragnar var där, familjen var där, representanter från församlingsverksamheter var där, kyrkorådets ordförande var där, Alunda kyrkokör var där, manskören Olands Drängar var där, präster och kyrkvärdar var där, pastorn från Equmeniaförsamlingen var där, församlingsborna var där; och glädjen var där.

Kyrkorådets ordförande Inga Alm förbereder tillsammans med Hans Fredrik Silén, den sistnämnde ansvarig för utformningen av gudstjänsten. Till höger korsbärare Evelina och komminister Micaela Clasdotter.

Alunda kyrkokör och Olands Drängar repeterar Ehnvalls Te Deum under ledning av Jan Hällgren.

Högtiden fick en extra skjuts av musiken. Alunda är nämligen en församling med ett rikt musikliv, och den timanställde kyrkomusikern Zacharias Ehnvall är kompositör. Det tog Ulf Engström, som var tillförordnad kyrkoherde under sommaren fasta på, och beställde ett verk till kyrkoherdemottagningen. Zacharias komponerade ett Te Deum för kör och orgel, och verket uruppfördes i mottagningsgudstjänsten.

Zacharias Ehnvall, nöjd kompositör

Både biskop Ragnar och kyrkoherde Jens talade om samhällsansvar eftersom det var söndagens tema, men det är också ett tema för Jens själv i sin gärning som präst. Han vill förnya församlingslivet och stärka gemenskapen mellan människor. Gemenskapen är församlingens kärna, sade han bland annat i sin predikan.

Det fanns de som hade fokus på annat än predikstolen. Tur att det finns giraffkompisar att ha med i bänken, och att det finns saker att titta på.

Efter högmässan bjöds församlingen in till lunch i prästgården. Husmödrarna hade som vanligt gjort fantastiskt god mat (den som inte har besökt en onsdagslunch än rekommenderas varmt att göra det: det är så gott så man stönar när man äter) och det var fint att få sitta tillsammans och prata, och ta tillfället i akt att säga några ord till Jens. Eller som kören Besöksgruppen, brista ut i sång.

Efter fest och högtid kommer vardag. Det är en hel del att sätta sig in i när man ska vara ledare för verksamhet och personal samt ha huvudansvar för församlingens andliga liv. Jens Peterson har gripit sig uppgiften an med seriositet och i förvissning om att det är ett gott arbete som ska fortsätta. Men det är inte enkelt att hitta balansen mellan att förvalta och utveckla, att finna formerna för att driva arbetet framåt tillsammans med anställda och alla församlingsbor. Det finns så många saker att dra i, och varje enskilt ärende som dyker upp tenderar att vara viktigast av allt – i god konkurrens med alla andra saker som står och trampar i farstun och pockar på uppmärksamhet såsom varande det allra viktigaste, även de. Det gäller att medarbetarna drar åt samma håll och hittar sina roller. Jens ägnar mycket tid åt att ta reda på förutsättningarna, och att vara tydlig med sin vision för församlingsarbetet. Det kommer att bli en spännande resa. Framtiden verkar ljus: utgångspunkten är att alla människor behövs och har lika stort värde. Nya kyrkoherden är välkommen, och han i sin tur välkomnar och bjuder in alla.

I mitt tidigare värv som kanslist åt IOGT-NTO-rörelsen i Uppsala län ingick bland annat att ta emot de årsberättelser som föreningarna skickar in till distriktet för kännedom. Jag brukade se till att läsa verksamhetsberättelserna och årsmötesprotokollen, för de gjorde mig nästan alltid glad. Även om många föreningar kämpar mot stigande genomsnittsålder bland medlemmarna, har ekonomiska svårigheter, idétorka och är allmänt less, verkar det som att de vid föreningsårsmötet får lite geist och vill ta nya tag. För några år sedan framgick det tydligt. Föreningen Runeberg i Alunda vill ta upp frågan om att lägga ned föreningen eftersom medlemmarna var åldriga och inte orkade så mycket längre. De var väl på god väg mot ett sådant beslut, tills en person sade att det vore värdefullt för bygden om föreningen fanns kvar. För tänk om det skulle dra igång någon ungdomsverksamhet till exempel, då vore det skrutt om inte IOGT-NTO fanns på plats för att liksom kunna omfamna och ta emot. Det vände stämningen. Det året blev det inget beslut om nedläggning.

Så här skrev jag år 2014: ”Verksamhetsberättelsen för år 2014 kompletterades av en redogörelse om hur skötseln av föreningens lokal Abrahamstorp gick till. Det är en fin berättelse som visar hur mycket omsorg en fastighet kräver. Det är många föreningar som varit förtvivlade när skötseln av lokalen stigit dem över huvudet eftersom de inte längre orkar ta hand om den, och undra på det. Samtidigt känns det konstigt att lokalen, det egna föreningshuset som tidigare var så oerhört viktig för folkrörelserna, numera ses som en kvarnsten runt halsen. Hur som helst, jag frågade om jag fick publicera den berättelsen på nätet, och det fick jag. Här kan ni själva läsa Stigs berättelse om året med Abrahamstorp. Den utmynnar i det uppgivna ”Hjälp, vad ska vi göra?”.

Varför delar jag det här just nu, just här på den här platsen och bloggen? Det direkta skälet är att Stig begravdes idag. Han blev 91 år gammal. Jag kommer just från begravningen och har så många tankar om en människas liv, om hens strävanden och mödor men också glädjeämnen och det man brinner för. Och om att göra skillnad i tillvaron genom att verka för något annat än bara sig själv. Det andra skälet är att det här med fastigheter, det är något som även kyrkan brottas med. De är en välsignelse eftersom de gör att vi kan ha gudstjänster och bedriva verksamhet för människor, men de är en förbannelse när det är dags för underhåll och reparationer. Lokaler kostar. Samtidigt är det så nödvändigt att ha en plats att samlas på. En plats där vi som kyrka delar andakt, en plats där vi möts och för demokratiska samtal. Alla rörelser, samfund och organisationer behöver hus, lokal, rum, en vrå, kyrkor, moskéer, där vi kan sitta ner tillsammans och prata. Särskilt i brytningstider behöver vi mötesplatser.

—————————————————————————-

Logen 3451 Runeberg, Alunda.
Berättelse av Stig Eklund om arbetet vid Abrahamstorp 2013.

I slutet på januari månad och februari kom det mycket snö och temperaturen var omkring 0 grader. Våt, tung snö lade sig på trädens grenar och grova kvistar på vårt kastanjeträd gick av och låg helt nersnöade framför trappan. Det gick inte att komma fram till dörren.Och för att inte tala om våra syrener som nertryckta av djup snö. Jag har noterat i min dagbok att den 11 mars klockan 7 var temperaturen minus 15 grader och snödjupet på vägen upp till Torpet c:a 30 cm.

Jag hade ont i mina ben och hade svårt att gå. Skriver i min dagbok den 25 februari: Ont i vänster höft och ryggen. Skriver den 6 april: Alla orienteringar inställda i Uppland, för mycket snö. Den 9 april, då jag åkte till Östhammar för röntgen, var det 16 grader kallt i Svanberga i Roslagen.

Den 24 april klockan 7 är det 4 grader varmt och jag åker upp till min broder Bo och lånar en motorsåg för att börja röja upp på tomten vid Torpet. Förr i tiden, när jag var bonde, hade jag allt som jag behövde använda. Nu måste jag låna alla de redskap som jag behöver.

Nästa dag har jag ont i benen och kan ingenting göra. Men den 26 april klockan 9:30 åker jag till Torpet och får hjälp av Maj Lis Forslunds brorson Börje med att rensa snön från de nedtryckta syrenerna. Sedan måste vi laga låset på stugan. Några små barn har petat in skräp i låset och det går inte att öppna dörren. Att plocka söner låset och få det att fungera igen tog drygt en timme.

Lördag – söndag den 27 och 28 april räfsar jag löv på tomten vid Torpet. Fyra dagar senare lånar jag min brors bil och släpkärra och kör bort ett lass ved och ris till tippen för flisning. Sedan kör jag ett lass skräp till Väsby som skall eldas upp. Tisdagen den 7 maj städar Karin och inne i Torpet..

Torsdagen den 9 maj åker jag till Torpet klockan 7 för att öppna fönsterluckorna. Under natten har det kommit två mm regn, men nu på morgonen skiner solen. Vid 8-tiden är det 15 grader och det ser lovande ut för en vacker dag här ute bland alla de mängder av blommande vitsippor. Jag ser på alla de nyutspruckna björkarna vid vårt gamla Abrahamstorp. Så vackert det är!

Vid 9-tiden på Kristi Himmelsfärdsdagen for jag till Anitas gårdsbageri i Syding-Ösby och hämtade dagens kaffebröd. Vid 10-tiden kom våra medhjälpare från Olands MHF-ungdom för att bära ut bockar och bänkar. Till det traditionella folknykterhetsfirandet väntades ett 30-tal besökare. Alunda församlings tjänstgörande präst Jan Erik Engqvist, kantor Jan Hällgren och sångerskan Pia Holmqvist skulle leda friluftsgudstjänsten. Dagens tjänstgörande kyrkvärd var vår ordförande Karin Olsson, som tillsammans med Inga Alm hälsade alla välkomna till denna vackra dag vid vårt Abrahamstorp.

Efter gudstjänsten inbjöd Karin alla till samkväm inne i stugan. Där tog Ulf Hellgren från MHF till orda och berättade lite om dagens frågetävling och sålde lotter till ett varulotteri,

Efter fikastunden lästes svaren upp på frågetävlingens 10 frågor. Örjan Wedin från Östhammar segrade med sina 7 rätt och närmaste svar på utslagsfrågan. Till slut kom den spännande lottdragningen och fruktkorgarna spreds till lyckliga vinnare.

Sommar
När så maskrosorna börjar blomma är det tid att börja klippa gräs, innan de börjar sätta frö som flyger omkring i skogen. Det skall klippas sista biten från gatan, till parkeringen vid Torpet och inne på tomten. Sedan skall den avslagna skörden krattas ihop och bäras bort. Buskar som börjar växa in måste slås av. Detta är återkommande göromål i regel tre gånger under sommaren. Därtill kommer lite tillsyn ett par gånger i veckan för att se att inget hänt vid stugan. Sedan kommer hösten och med den frosten och därmed det nedfallande lövet.

Nu inför årsmötet börjar som kassör tänka efter; varför ska vi ha allt detta tunga arbete att dras med vid Torpet. Skogen skall ses över och Torpet skötas om. Detta är tunga och svåra ärenden att ta tag i. Vi är alldeles för gamla för dessa uppgifter. Dessutom är de administrativa kostnaderna stora i en starkt krympande ekonomi. Brandförsäkringen kostar 2.188:- och elen kostar 2.960:-. Medlemsavgiften i Våra Gårdar är 550:-.

Hjälp, vad ska vi göra? Det får bli den viktigaste frågan vidkommande årsmöte.

Kassör Stig Eklund, 87 år.

Det är onsdag och det är varmt och det är tyst och ödsligt här i mitt kontorsrum. Det känns lite sådär som det kan göra om sommaren, att man är ensam överlevande efter den stora katastrofen för det syns inte en katt. Men det är bara min självcentrering som talar. Det pågår aktiviteter runtom även om jag just nu inte hör eller ser dem. (Fråga: om öppna förskolan stojar och tjimmar och har roligt, finns den verkligen om jag inte hör det? Jfr om ett träd faller i skogen och så vidare.) Det kommer så många tankar när jag sitter och försöker förstå mig på både livet och arbetet. På förekommen anledning tänker jag ofta på vad det är att vara kyrka. Rättare sagt vad vi människor som utgör kyrkan gör, och varför. Det finns det som är bra, det som är mindre bra och det som är under all kritik. Förstås, hur skulle det kunna vara annat? Vi tolkar och förvaltar så gott vi kan efter vårt begränsade förstånd. Vi har dessutom olika åsikter om vad det är att leva i Kristi efterföljelse och det gör ju inte saken lättare. Men ändå. Det finns saker som görs så rätt att det sjunger av den klockrena träffen. Nu ska jag berätta om en av mina starkaste upplevelser av vad kyrkan är när hon är som bäst.

En av mina söner har Downs syndrom. När han var i den åldern att vi började tänka på konfirmation, tyckte både hans far och jag att han självklart skulle ha samma möjlighet som sina syskon även när det gällde det här med att vara ung och prata om Gud och livet med andra än sina föräldrar. Vi kontaktade församlingen. För att göra en längre historia kort ska jag säga att vi föräldrar inte hade en aning om hur konfirmationstiden skulle utformas på bästa sätt. Det var inte till något vidare stöd för den stackars präst som skulle klura ut mer hur just den här blivande konfirmanden fungerade och vad som kunde vara ett bra upplägg. Jag kan tillägga att jag själv inte är expert på något vis; jag är inte specialpedagog eller har gratis kunskap i allmänhet om hur människor med funktionshinder ”är” bara för att jag har ett barn med en extra kromosom. Jag begriper inte bättre varför han är som han är, än varför en annan av mina söner som är extremt ljushyad sommar efter sommar bränner sönder sig i stället för att vidta lämpliga skyddsåtgärder. Bara som ett exempel. Hur som helst landade vi i att pojkens mor och far hade fullt förtroende för vad än konfirmandteamet kunde hitta på att företa sig, och det lagom svettiga konfirmandteamet kavlade upp sina ärmar och tog sig an uppgiften.

Det blev ingen grupp. Vi frågade runt lite i vår sons klass, men det var ingen som nappade. Min son fick därmed ett oerhört lyxigt upplägg med inte mindre än fyra ledare. Fyra vuxna, helt för sig själv. Han gillade det. Även om han inte var med på noterna den första gången när ledarna försökte några olika uttänkta aktiviteter, så var det för honom en bekräftelse i sig att stå i fokus. Han var lite besvärad av det också den första träffen, men sedan började han lapa i sig. Hans ledare var lyhörda och följsamma och det blev snart mycket tydligt vad han verkligen tyckte om. När polletten väl föll ner var det nästan komiskt, kan jag tycka i efterhand, men ändå så stort och fint. Vill ni veta vad hans grej var?

Han ville fira mässa. Han tycker alltid mest om när saker är på riktigt, så det var ju inte alls konstigt. Det var det som var varje träffs höjdpunkt. Han dukade fram till nattvard och dukade av och var med på ett självklart sätt, med värdighet och glädje. Hans konfirmationsgudstjänst är en av mitt livs största upplevelser. Ytligt sett kan det tyckas vara blaha blaha och inget märkvärdigt alls. Vad då, en tonåring med Downs som firar nattvard tillsammans med sin familj, ledare, och en hel del vänner och bekanta som kom, vad är det att yra så högtravande om? Men det var stort. Det var otroligt. Jag bär på en så stor tacksamhet mot hans ledare och mot församlingen, mot min kyrka, som gjorde det här. Som lade de här resurserna på en människa som inte hör till dem i samhället som kan återgälda det, så att säga. En av de där tärande.

Det ifrågasattes, beslutet om resurserna. Jag säger faktiskt inget om det, för jag tycker att man ska ställa frågor och fundera på hur resurser används på bästa sätt. Däremot är jag väldigt medveten om att i en annan tid, med en annan syn på vad människovärde är, kanske i ett annat land, så skulle det inte varit så självklart att min son hade fått det här. När det begav sig var det så givet för mig att min kyrka skulle ställa upp att jag inte tänkte en enda gång på att det inte skulle ha gått att genomföra. Klart ungen skulle konfirmeras. Först efteråt kom insikten om vilket privilegium det var.

Jag vet att alla som var inblandade i min sons konfirmationstid tyckte att det var en stor upplevelse. Svårt och trixigt innan man hittar rätt, absolut, men resultatet! Min pojke pratar inte så han kommer aldrig att högt bekänna eller lovsjunga på ett sätt som omvärlden uppfattar. Det kan vara lätt att missta det för att han inte känner eller reflekterar. Den som tillbringar lite tid med honom ser däremot fort hur det ligger till. Jag vet förstås inte om ungen bekänner sig till fädernas kyrka, eller till skaparanden, eller hur han formulerar det ogripbara för sig själv. Jag är helt säker på att han har sin egen relation till Gud. Inte för att han på något lite gullegullflummigt sätt skulle vara mer ett Guds barn än någon annan, utan för att han är en människa. Bara en människa, och just därför en alldeles storslagen skapelse.

Om jag skulle ha missat det så frambär jag här igen den tacksamhet jag känner mot Kristina, Kajsa, Margareta och Andreas. Mot Uppsala pastorat. Mot Svenska kyrkan. Slutpoängen är väl närmast ett slags halleluja-rop inför att det går att få vara med även om man är som lite eljest.

Jag har haft tur. Under några veckor har jag fått bistå textilkonstnären Silja Karlsson med det praktiska kring hennes utställning Bön för naturen, som jag nämnt tidigare. Vi har kopierat bilder och texter och skrivit lappar och framför allt har vi hunnit prata en hel del. Eftersom jag är helt tagen av Siljas konstnärskap har det varit en livsbonus som heter duga.

Verket Utan titel är ursprunget till utställningen, som är en bön om hjälp och skydd för naturen; den natur som är Siljas stora motivation och inspiration.

Idag fick jag en separat visning i kyrkan av Silja då hon berättade om verken för mig. Det var mycket intressant och jag önskar verkligen att jag hade lyckats filma medan hon berättade i stället för att råka stänga av kameran just då. Det finns dock flera långa sekvenser av mina fötter. (Jag är en jätteskicklig kommunikatör.) Medan vi gick där och jag kunde djupdyka i bilderna blev jag alltmer fascinerad av hantverket. Av kreativiteten och hur roligt det måste vara att kunna forma material och se hur de kan användas och förändras. Jag fick ett sug efter att skapa. Mina telefonklottersblomster är dock det närmaste jag kommer ett konstnärligt uttryck. Ärligt talat drabbades jag efter min privatvisning av en vag och oförlöst känsla och kände mig som jag liksom famlade i luften efter pensel och duk. Det går att längta efter det sköna oavsett om man själv kan skapa det eller ej. Och oj, så jag längtar.

Till mig talar Siljas verk rätt in i hjärtat. Det är så många detaljer och lekfulla tekniker, och samtidigt en helhet som skänker en slags lugn. Verken är sköna i alla bemärkelser. Och jag påminns om hur viktiga alla konstnärliga uttryck är för oss människor, hur mycket vi behöver vattna våra torra själar med något som går utöver vardagens asfalterade trottoarer på väg till att handla mjölkbrödköttbullarjuiceäggbananertvål. Något som lyfter och får oss att andas friare i insikten om att det finns där, det ogripbara och eviga.

Kyrkorummet. En plats som härbärgerar allt i våra liv. Den där platsen dit man går för att jubla, eller gråta förtvivlat. Där vi hötter med näven mot himlen, och där vi lyfter upp våra ansikten i stor glädje och tacksamhet.

Det är som att det märks i kyrkorummet. Många människor har passerat och många liv har levts. Så många ord har sagts och så många toner har klingat. Färger som symboliserar kyrkoårets gång, former som gestaltar berättelser eller försöker fånga känslor. Det stora och goda har tagit plats där, även det låga och usla. Allt sätter spår och det är så vi är, vi människor. Vi är allt från förnekelse till bekräftelse. Kyrkorummet har sett och hört allt. Det är som våra liv och vårt gagn sitter i väggarna.

Det är fint att kunna gå runt i en kyrka och se hur olika generationer har lämnat sina avtryck. Där har vi valvet med målningar från 1200-talet, och där har vi barnhörnan med mjukisdjuren där det senaste tillskottet togs dit så sent som förra veckan. Det är avtryck, och det är uttryck.

Det heliga och eviga kan vi nås av på många sätt. I Alunda kyrka visas i juli månad textilkonstnären Silja Karlssons utsällning ”Bön för naturen”. Utställningen finns på plats den 3-28 juli under sommarkyrkans öppettider och ger möjligheten att kanske snudda vid det obeskrivliga en stund. Låter det högtravande? Det kan för all del sägas även så här: fantastiska bilder med en klar andlig dimension finns nu utställda. Kom och se dem! Låt i sugas in och fångas av färgerna, den stora kreativiteten och lekfullheten.

Det går bra det med. Att bara komma och tycka om dem. Men varje gång ett konstverk slår an en ton inom oss så händer det något. Det i sig är inte fy skam, oavsett om vi drabbas av en omvälvande uppenbarelse, eller mer blir lite lugn och glad av färger som talar till oss.

I entrén till äldreboendet samlas vi, en sex-sju personer. Vi hälsar på varandra. Några känner varandra sedan länge, några är helt nya i sammanhanget. Vi är där för att vi ska ta en promenad tillsammans med personer som är rullstolsburna och har svårt att komma sig ut på egen hand. Verksamheten bygger på volontärer från olika föreningar i Alunda kommun, och är ett gott samarbete med andra engagerade människor i vår omgivning.

Att få komma ut en sväng och lufta på sig, det kan ha betydelse. Ibland kanske det till och med det är den stora skillnaden mellan att tappa livsgnistan och att tycka att livet är helt okej. Vad är då rullstolsturen?

Rent konkret är det frivilliga som går till äldreboendet på onsdagar under sommaren. Personalen på äldreboendet vet vilka boende som vill följa med ut. Den som är promenadsugen får en volontär som har ansvar för rullstolsarbetet, så att säga. Sedan går gruppen iväg en sväng. Ofta förbi kyrkan. Någon kanske vill stanna till vid en grav. Efter återkomsten till boendet blir det kaffe för alla.

Ja. Så enkelt och blodlöst går det att beskrivas. Det kan också framställas som en möjlighet att bryta isolation. Det gör att samtal uppstår, eller att berättelser kommer fram. Det händer något när en människa blir sedd, och får prata med någon – och i sin tur se den andra. Mänsklig kontakt. Om det ska uttryckas på kyrkiska är det helt enkelt att leva i Kristi efterföljelse. Det är en rätt bra sak att ägna sig åt.

Innevarande onsdag startade med sju stycken volontärer och en enda promenadsugen. Det var blåsigt och lite osäkert väder och man hade ingen lust att ge sig ut och så var det fotbolls-VM. Några volontärer droppade av eftersom de helt enkelt inte behövdes. Men tro inte att historien slutar där: efter en stund hade fler kommit på att de kunde ta på sig en extra tröja, att de var less på fotboll och hellre ville komma ut. Samtidigt hade det dykt upp fler volontärer. Det blev till en slut en större grupp som kom ut och andades frisk luft, fick grönt i sina ögon, fick prata om ditten och datten – och till sist kaffesällskap vid återkomsten från promenaden.

Det här med att göra saker tillsammans? Det är oöverträffat.