Det ramlar in dop just nu. Många vill låta döpa sina små framåt vårkanten, det känns väl naturligt och fint att bejaka livet när det verkligen drar igång i hela naturen. (Det finns säkert någon överensstämmelse också med när på året barnen blev till. Se, hur det spritter i buskar och grenar, ni vet.)

Det är underbart att få prata med förstagångsföräldrarna som är helt groggy av sömnbrist och tappar bort sig i samtalet för att beundra den lille. De som har svårt att samla tankarna och mest låter som om de har sockervadd i huvudet när man försiktigt vill fråga något om de praktiska arrangemangen kring dopet de vill boka in.

Det är underbart att prata med den vana flerbarnsföräldern som också kan vara totalt sömnbristförgiftad och nykär i spädbarnet, men samtidigt har en slags realistiskt kärv syn på tillvaron med småbarn.

Men vet ni vem jag ännu inte har pratat med? Jag har inte pratat med föräldern till ett barn som fötts med andra förutsättningar i livet än de flesta. Jag har inte pratat med föräldern som vacklar fram och tillbaka mellan den stora kärleken och den tunga sorgen som kommer med insikten om att ens barn får ett annorlunda liv än det som drömdes om under graviditeten.

Det händer att livet brister. Det vet vi alla. Men hur kan vi prata om det? På ett sätt som inte är till för att skrämma, utan för att visa att allt får plats. Också det som blev annorlunda och svårt.

Inpass

Jag spelade varje onsdag i några år i ett litet kapell med en uschlig liten orgel. En vecka kom frågan om jag kunde spela vid en dopbekräftelse under helgen. Jag cyklade till kapellet utan några tankar på vad det här med dopbekräftelse kunde innebära. När dopsällskapet kom in såg jag att dopbarnet hade Downs syndrom. Det här var över tjugo år sedan. Under åren som gått sedan dess har det hänt en hel del med hur synliga människor med funktionshinder är eller får vara i vårt samhälle, men då var jag synnerligen ovan och noterade verkligen att det här, det var ett annorlunda barn. Något tog tag tag i mitt hjärta.

Ceremonin fortsatte och jag förstod av det som sades att dopbarnet hade fötts med svårt hjärtfel och opererats när hon var alldeles nyfödd. Innan operationen hade ett nöddop genomförts, och det var det nöddopet som nu bekräftades när barnet var hjärtopererad och stabil. Jag blev mycket rörd av alltihop och det kändes viktigt och hedrande att få varit med och spela vid bekräftelsen. Kanske var det första gången jag på allvar reflekterade över att annorlunda barn är älskade barn och så viktiga för de sina. Att ett barn som inte har de utförsgåvor som vi vanligtvis anser som så nödvändiga är så betydelsefullt för sin familj att de om igen vill gå igenom de yttre tecknen på att barnet tillhör Gud, människorna, kyrkan, församlingen – att det är fött in i ett sammanhang där det ska finnas, för annars är det något som saknas. Det var en viktig stund för mig.

Bara något år senare möttes vi på barnsjukhuset, dopfamiljen och min familj. Vid det laget hade vi blivit grannar och bodde bara två portar från varandra. Jag hade ett barn med aplastisk anemi, det lilla dopbarnet som hade klarat hjärtoperation hade fått leukemi. De dog, båda barnen. Våra ungar.

Ett år senare fick jag själv ett barn med Downs syndrom. Vi hade mycket att prata om i många år, vi föräldrar.

Återknyter

Vi kan inte sluta prata om lyckan med barn eller låta bli att gratulera nyblivna föräldrar, förstås. En anledning är att även den som har fått ett barn som är sjukt eller skadat (ska vi helt enkelt bara kalla det annorlunda) också behöver få bli gratulerad. Det är ändå ett helt nytt liv som har kommit. En unge som är annorlunda – och älskad. Samtidigt måste man få kännas vid att det är svårt. Det är naturligt att känna förtvivlan och sorg över det som oroar en vad gäller barnets liv och framtid. Det gäller att ha klart för sig att det inte är barnet som person man sörjer, utan att livet tog en riktning mot något man inget vet något om alls, och att man är så rädd att ens barn inte ska få vara lyckligt, få ett bra liv och finna gemenskap.

Barnet själv? Bara tokälska ungen.

Ni vet det här med att det behövs tre positiva saker för att väga upp effekten av en negativ? Ni vet det här med att om tio personer säger till dig att du har gjort en så god soppa, och så kommer en person som tveksamt säger att nja, det var väl aningen för mycket salt, så är det vi bär med oss från den soppan att den inte var riktigt som den skulle?

Medvetenheten om hur vi blixtsnabbt reagerar på och tar in allt som är dåligt är hög. Vi kan småle lite snett åt oss själva varje gång vi märker att vi gjorde exakt sådär igen: vi fick beröm och värme av flera, men det räckte med en persons njugga utlåtande eller i värsta fall fördömande för att allt det goda skulle rinna av oss. Det är väldigt svårt att komma ifrån det. Vi borde bli bättre på att komma ihåg att det som påverkar mig, det påverkar även andra. Kanske kan jag avstå från en kommentar ibland. Kanske kan jag öva mig på att upptäcka sådant jag tycker om hos andra människor, att lägga märke till om någon har gjort något som jag anser är bra eller som helt enkelt berört mig på ett positivt sätt. Kanske kan jag till och med börja tala om för människor att jag uppskattar dem?

Det är konstigt och sorgligt att det på något vis anses vara lite att skämma bort folk om man talar om för dem att man tycker om dem eller tycker att de gjort något alldeles ovanligt bra. Däremot är helt ok att komma med kritik som påpekar vad som inte var så bra. Det är helt rimligt att vara kritisk och att framföra synpunkter, men det är stor slagsida för de negativa omdömena. Det stärkande och värmande håller vi däremot rätt gärna inne med för det är lite pinsamt att säga ”å vad jag beundrar ditt mod” eller något annat.

Jag tänker så här: om jag säger fler kritiska, negativa, smånjugga saker än vad jag lämnar ifrån mig beröm och värme där de hör hemma måste jag tänka om. Jag vill helt enkelt inte, för att säga det på ren svenska, rain on someone´s parade.

Ibland hör man talas om att folk inte vill överanvända ord om kärlek och vänskap för att de på något vis skulle förlora sin innebörd om de används. Jag vet inte vad det är för slags magiskt tänkande som ligger bakom det synsättet, för det verkar onekligen som att man tror att ett ord som används slutar betyda något. Min huvudinvändning är att det inte verkar gälla för negativa formuleringar och ord, för de kan upprepas minsann. Så tycker jag det är en märklig inställning att man ska snåla på det som är gott och bra. Vi ska sparsamt använda positivt laddade ord och uttryck för kärlek och respekt men det gör inget om vi använder kritiska och negativt färgade ord mot varandra; eller vad ska man dra för slutsats av att så många halvt om halvt anser att om man talar om för sitt barn eller sin partner att man älskar dem för ofta så slutar det betyda något? (Hur kan man säga orden ”jag älskar” för ofta, förresten?) Vilken människa har hittills inte mått bättre av att bli vattnad med varma ord blandat med vardagssorlet, än av att få ovett, likgiltighet eller kyla över sig? Vilket frö gror bäst?

Min uppmaning idag är helt enkelt att om du har något gott att säga en annan människa: säg det. Öva dig på att vilja tala om när du uppskattar något.

Under Stilla veckan tänker jag då och då på hur vi människor förhåller oss till ritualer och traditioner. Det blir som tydligast när långfredagen kommer, när påsknatten infaller och så småningom hela passionsdramat kulminerar i påskdagens jublande glädje: livet vann!

För den som är religiös på ett eller annat sätt är det en trygghet och en vana att kunna gå in i ett skeende och leva igenom det tillsammans med alla andra som delar traditionen. Det är ett sätt att stärka sin tros rötter, det är ett sätt att leva i sin tro, det är gemenskap – och det är, tror jag, något mycket viktigt som erbjuds när man får gå in och ur ett drama. Det går att hämta styrka från det till sitt vanliga liv, där deltagandet i det gemensamma dramat ger näring till mig personligen, och det ger en rening att vandra med och veta att det finns ett avslut. Jag kan hänge mig mer eller mindre i det cykliska skeendet år från år beroende på hur jag mår eller vilka möjligheter jag har att delta, men ju äldre jag blir desto viktigare blir det för mig att ha varit med. Att ha gått in och ur dramat.

Det här är inte ett behov förbehållet enbart människor med religiös tro. Alla behöver ritualer, sammanhang och skeenden där vi delar upplevelser eller berättelser med andra. Det är allt från hur vi berättar samma barndomsminnen för varandra vid julbordet år efter år till att vi drabbas an något som närmast är en hysterisk glädje när våren äntligen, äntligen brutit igenom. Det kan vara att demonstrera på första maj, det kan vara fira nationaldagen, att låsa upp sommarstugan första gången på året eller något av alla de saker vi från början gjorde utan att tänka särskilt på dem men som redan andra gången de inträffade gav en känsla av igenkänning och trygghet. För vad är traditioner och ritualer mer än minnen, och sätt att bevara och föra vidare minnen?

Vi skapar våra traditioner lätt som en plätt. Vi har det gemensamt. Och nästan alltid vill vi dela dem med andra.

Att ha tillgång till traditionen med ett cykliskt skeende är en gåva. I år blir mitt fokus jublet på påsknatten och påskdagen. Andra år har det varit långfredagen. Inget är fel, både smärtan och glädjen ryms i dramat som upprepas intill tidens slut. Jag kan gå in – och ut.

Skrevs 30 mars 2018 på en annan bloggplats, grusimaskineriet.blogspot.com. Samma författare, som tar sig rätten att återpublicera sig själv.