Det ramlar in dop just nu. Många vill låta döpa sina små framåt vårkanten, det känns väl naturligt och fint att bejaka livet när det verkligen drar igång i hela naturen. (Det finns säkert någon överensstämmelse också med när på året barnen blev till. Se, hur det spritter i buskar och grenar, ni vet.)

Det är underbart att få prata med förstagångsföräldrarna som är helt groggy av sömnbrist och tappar bort sig i samtalet för att beundra den lille. De som har svårt att samla tankarna och mest låter som om de har sockervadd i huvudet när man försiktigt vill fråga något om de praktiska arrangemangen kring dopet de vill boka in.

Det är underbart att prata med den vana flerbarnsföräldern som också kan vara totalt sömnbristförgiftad och nykär i spädbarnet, men samtidigt har en slags realistiskt kärv syn på tillvaron med småbarn.

Men vet ni vem jag ännu inte har pratat med? Jag har inte pratat med föräldern till ett barn som fötts med andra förutsättningar i livet än de flesta. Jag har inte pratat med föräldern som vacklar fram och tillbaka mellan den stora kärleken och den tunga sorgen som kommer med insikten om att ens barn får ett annorlunda liv än det som drömdes om under graviditeten.

Det händer att livet brister. Det vet vi alla. Men hur kan vi prata om det? På ett sätt som inte är till för att skrämma, utan för att visa att allt får plats. Också det som blev annorlunda och svårt.

Inpass

Jag spelade varje onsdag i några år i ett litet kapell med en uschlig liten orgel. En vecka kom frågan om jag kunde spela vid en dopbekräftelse under helgen. Jag cyklade till kapellet utan några tankar på vad det här med dopbekräftelse kunde innebära. När dopsällskapet kom in såg jag att dopbarnet hade Downs syndrom. Det här var över tjugo år sedan. Under åren som gått sedan dess har det hänt en hel del med hur synliga människor med funktionshinder är eller får vara i vårt samhälle, men då var jag synnerligen ovan och noterade verkligen att det här, det var ett annorlunda barn. Något tog tag tag i mitt hjärta.

Ceremonin fortsatte och jag förstod av det som sades att dopbarnet hade fötts med svårt hjärtfel och opererats när hon var alldeles nyfödd. Innan operationen hade ett nöddop genomförts, och det var det nöddopet som nu bekräftades när barnet var hjärtopererad och stabil. Jag blev mycket rörd av alltihop och det kändes viktigt och hedrande att få varit med och spela vid bekräftelsen. Kanske var det första gången jag på allvar reflekterade över att annorlunda barn är älskade barn och så viktiga för de sina. Att ett barn som inte har de utförsgåvor som vi vanligtvis anser som så nödvändiga är så betydelsefullt för sin familj att de om igen vill gå igenom de yttre tecknen på att barnet tillhör Gud, människorna, kyrkan, församlingen – att det är fött in i ett sammanhang där det ska finnas, för annars är det något som saknas. Det var en viktig stund för mig.

Bara något år senare möttes vi på barnsjukhuset, dopfamiljen och min familj. Vid det laget hade vi blivit grannar och bodde bara två portar från varandra. Jag hade ett barn med aplastisk anemi, det lilla dopbarnet som hade klarat hjärtoperation hade fått leukemi. De dog, båda barnen. Våra ungar.

Ett år senare fick jag själv ett barn med Downs syndrom. Vi hade mycket att prata om i många år, vi föräldrar.

Återknyter

Vi kan inte sluta prata om lyckan med barn eller låta bli att gratulera nyblivna föräldrar, förstås. En anledning är att även den som har fått ett barn som är sjukt eller skadat (ska vi helt enkelt bara kalla det annorlunda) också behöver få bli gratulerad. Det är ändå ett helt nytt liv som har kommit. En unge som är annorlunda – och älskad. Samtidigt måste man få kännas vid att det är svårt. Det är naturligt att känna förtvivlan och sorg över det som oroar en vad gäller barnets liv och framtid. Det gäller att ha klart för sig att det inte är barnet som person man sörjer, utan att livet tog en riktning mot något man inget vet något om alls, och att man är så rädd att ens barn inte ska få vara lyckligt, få ett bra liv och finna gemenskap.

Barnet själv? Bara tokälska ungen.

Ni vet det här med att det behövs tre positiva saker för att väga upp effekten av en negativ? Ni vet det här med att om tio personer säger till dig att du har gjort en så god soppa, och så kommer en person som tveksamt säger att nja, det var väl aningen för mycket salt, så är det vi bär med oss från den soppan att den inte var riktigt som den skulle?

Medvetenheten om hur vi blixtsnabbt reagerar på och tar in allt som är dåligt är hög. Vi kan småle lite snett åt oss själva varje gång vi märker att vi gjorde exakt sådär igen: vi fick beröm och värme av flera, men det räckte med en persons njugga utlåtande eller i värsta fall fördömande för att allt det goda skulle rinna av oss. Det är väldigt svårt att komma ifrån det. Vi borde bli bättre på att komma ihåg att det som påverkar mig, det påverkar även andra. Kanske kan jag avstå från en kommentar ibland. Kanske kan jag öva mig på att upptäcka sådant jag tycker om hos andra människor, att lägga märke till om någon har gjort något som jag anser är bra eller som helt enkelt berört mig på ett positivt sätt. Kanske kan jag till och med börja tala om för människor att jag uppskattar dem?

Det är konstigt och sorgligt att det på något vis anses vara lite att skämma bort folk om man talar om för dem att man tycker om dem eller tycker att de gjort något alldeles ovanligt bra. Däremot är helt ok att komma med kritik som påpekar vad som inte var så bra. Det är helt rimligt att vara kritisk och att framföra synpunkter, men det är stor slagsida för de negativa omdömena. Det stärkande och värmande håller vi däremot rätt gärna inne med för det är lite pinsamt att säga ”å vad jag beundrar ditt mod” eller något annat.

Jag tänker så här: om jag säger fler kritiska, negativa, smånjugga saker än vad jag lämnar ifrån mig beröm och värme där de hör hemma måste jag tänka om. Jag vill helt enkelt inte, för att säga det på ren svenska, rain on someone´s parade.

Ibland hör man talas om att folk inte vill överanvända ord om kärlek och vänskap för att de på något vis skulle förlora sin innebörd om de används. Jag vet inte vad det är för slags magiskt tänkande som ligger bakom det synsättet, för det verkar onekligen som att man tror att ett ord som används slutar betyda något. Min huvudinvändning är att det inte verkar gälla för negativa formuleringar och ord, för de kan upprepas minsann. Så tycker jag det är en märklig inställning att man ska snåla på det som är gott och bra. Vi ska sparsamt använda positivt laddade ord och uttryck för kärlek och respekt men det gör inget om vi använder kritiska och negativt färgade ord mot varandra; eller vad ska man dra för slutsats av att så många halvt om halvt anser att om man talar om för sitt barn eller sin partner att man älskar dem för ofta så slutar det betyda något? (Hur kan man säga orden ”jag älskar” för ofta, förresten?) Vilken människa har hittills inte mått bättre av att bli vattnad med varma ord blandat med vardagssorlet, än av att få ovett, likgiltighet eller kyla över sig? Vilket frö gror bäst?

Min uppmaning idag är helt enkelt att om du har något gott att säga en annan människa: säg det. Öva dig på att vilja tala om när du uppskattar något.

Under Stilla veckan tänker jag då och då på hur vi människor förhåller oss till ritualer och traditioner. Det blir som tydligast när långfredagen kommer, när påsknatten infaller och så småningom hela passionsdramat kulminerar i påskdagens jublande glädje: livet vann!

För den som är religiös på ett eller annat sätt är det en trygghet och en vana att kunna gå in i ett skeende och leva igenom det tillsammans med alla andra som delar traditionen. Det är ett sätt att stärka sin tros rötter, det är ett sätt att leva i sin tro, det är gemenskap – och det är, tror jag, något mycket viktigt som erbjuds när man får gå in och ur ett drama. Det går att hämta styrka från det till sitt vanliga liv, där deltagandet i det gemensamma dramat ger näring till mig personligen, och det ger en rening att vandra med och veta att det finns ett avslut. Jag kan hänge mig mer eller mindre i det cykliska skeendet år från år beroende på hur jag mår eller vilka möjligheter jag har att delta, men ju äldre jag blir desto viktigare blir det för mig att ha varit med. Att ha gått in och ur dramat.

Det här är inte ett behov förbehållet enbart människor med religiös tro. Alla behöver ritualer, sammanhang och skeenden där vi delar upplevelser eller berättelser med andra. Det är allt från hur vi berättar samma barndomsminnen för varandra vid julbordet år efter år till att vi drabbas an något som närmast är en hysterisk glädje när våren äntligen, äntligen brutit igenom. Det kan vara att demonstrera på första maj, det kan vara fira nationaldagen, att låsa upp sommarstugan första gången på året eller något av alla de saker vi från början gjorde utan att tänka särskilt på dem men som redan andra gången de inträffade gav en känsla av igenkänning och trygghet. För vad är traditioner och ritualer mer än minnen, och sätt att bevara och föra vidare minnen?

Vi skapar våra traditioner lätt som en plätt. Vi har det gemensamt. Och nästan alltid vill vi dela dem med andra.

Att ha tillgång till traditionen med ett cykliskt skeende är en gåva. I år blir mitt fokus jublet på påsknatten och påskdagen. Andra år har det varit långfredagen. Inget är fel, både smärtan och glädjen ryms i dramat som upprepas intill tidens slut. Jag kan gå in – och ut.

Skrevs 30 mars 2018 på en annan bloggplats, grusimaskineriet.blogspot.com. Samma författare, som tar sig rätten att återpublicera sig själv.

Tårna var som isklumpar. Hela jag var genomkyld och allmänt nere. Hörlurarna var trasiga så jag kunde inte stänga ute den grymma omvärlden, varje ljud retade nerverna och jag satt och småhatade allt och alla på bussen. Så trängde några ord igenom min dimma av självupptagenhet.

-Du skojar? Gillar inte dina föräldrar rödbetssallad? Det är ju det som gör hela julen!
– Nänä (småretsamt tonfall), det är julskinkan som gör julen, Kom igen, erkänn att det är skinkan. Med senap på och mumsmumsmus …
– Vi käkade skinka på knäckebröd häromdagen, det var gott såklart.

Efter ett kortare utbyte av uppdateringar om familj och sjuka barn var det dags att kliva av bussen, och de skildes åt med ett varmt ”Jalla, god jul, hälsa!”. Jag klev av jag med. Var med ens lite varmare om tårna och såg inte fullt så svart på livet, för de två som pratat vardagligt med varandra om traditionella julföreteelser var så glada. Muntra. Såg fram mot helg och firande med familj och vänner, och det spelade ingen roll att det var kallt och mörkt, för det var kväll den fjärde söndagen i advent och en förväntan inför att fira jul låg i luften. Det vankades skinka och rödbetssallad, liksom.  Det var fint att bli påmind om det. Att plocka fram den goda känslan inför högtiden och landa i att nu är det snart här.

Som vi behöver varandra, vi människor, för att påminna och lyfta. Till och med när vi inte har en aning om att det har skett. Jag tror inte de som samtalade hade en aning om att jag satt där med långa öron, men hjälpte mig gjorde de likafullt. (Trots att en av dem alltså hade en faiblesse för rödbetssallad. Rödbetssallad är för mig ett lika obegripligt mysterium som lutfisken och så säger jag inget mer om det.) Genom rödbetssallad, skinka och jalla klingade julevangeliet i mina öron.

Det kan lätt bli så när man är lite religiös.

Alunda församling fick sin nya kyrkoherde på plats den första september. Han var nygammal; ny i rollen som kyrkoherde, men gammal i gården eftersom han hade gjort sitt adjunktsår i Alunda några år tidigare. Nu kom han och hans familj tillbaka, till församlingens glädje.

Jens Peterson. Glad.

Biskop Ragnar Persenius och Hans Fredrik Silén får en kopp kaffe som förberedelse.

Den 21 oktober var det Jens Petersons tur att sälla sig till raden av kyrkoherdar i Alunda och välkomnas av församlingen vid en mottagningsgudstjänst. Biskop Ragnar var där, familjen var där, representanter från församlingsverksamheter var där, kyrkorådets ordförande var där, Alunda kyrkokör var där, manskören Olands Drängar var där, präster och kyrkvärdar var där, pastorn från Equmeniaförsamlingen var där, församlingsborna var där; och glädjen var där.

Kyrkorådets ordförande Inga Alm förbereder tillsammans med Hans Fredrik Silén, den sistnämnde ansvarig för utformningen av gudstjänsten. Till höger korsbärare Evelina och komminister Micaela Clasdotter.

Alunda kyrkokör och Olands Drängar repeterar Ehnvalls Te Deum under ledning av Jan Hällgren.

Högtiden fick en extra skjuts av musiken. Alunda är nämligen en församling med ett rikt musikliv, och den timanställde kyrkomusikern Zacharias Ehnvall är kompositör. Det tog Ulf Engström, som var tillförordnad kyrkoherde under sommaren fasta på, och beställde ett verk till kyrkoherdemottagningen. Zacharias komponerade ett Te Deum för kör och orgel, och verket uruppfördes i mottagningsgudstjänsten.

Zacharias Ehnvall, nöjd kompositör

Både biskop Ragnar och kyrkoherde Jens talade om samhällsansvar eftersom det var söndagens tema, men det är också ett tema för Jens själv i sin gärning som präst. Han vill förnya församlingslivet och stärka gemenskapen mellan människor. Gemenskapen är församlingens kärna, sade han bland annat i sin predikan.

Det fanns de som hade fokus på annat än predikstolen. Tur att det finns giraffkompisar att ha med i bänken, och att det finns saker att titta på.

Efter högmässan bjöds församlingen in till lunch i prästgården. Husmödrarna hade som vanligt gjort fantastiskt god mat (den som inte har besökt en onsdagslunch än rekommenderas varmt att göra det: det är så gott så man stönar när man äter) och det var fint att få sitta tillsammans och prata, och ta tillfället i akt att säga några ord till Jens. Eller som kören Besöksgruppen, brista ut i sång.

Efter fest och högtid kommer vardag. Det är en hel del att sätta sig in i när man ska vara ledare för verksamhet och personal samt ha huvudansvar för församlingens andliga liv. Jens Peterson har gripit sig uppgiften an med seriositet och i förvissning om att det är ett gott arbete som ska fortsätta. Men det är inte enkelt att hitta balansen mellan att förvalta och utveckla, att finna formerna för att driva arbetet framåt tillsammans med anställda och alla församlingsbor. Det finns så många saker att dra i, och varje enskilt ärende som dyker upp tenderar att vara viktigast av allt – i god konkurrens med alla andra saker som står och trampar i farstun och pockar på uppmärksamhet såsom varande det allra viktigaste, även de. Det gäller att medarbetarna drar åt samma håll och hittar sina roller. Jens ägnar mycket tid åt att ta reda på förutsättningarna, och att vara tydlig med sin vision för församlingsarbetet. Det kommer att bli en spännande resa. Framtiden verkar ljus: utgångspunkten är att alla människor behövs och har lika stort värde. Nya kyrkoherden är välkommen, och han i sin tur välkomnar och bjuder in alla.

I många år hade jag som granne direkt utanför huset en stor ek. En sådan där som känns som ett urträd. Gammal och hög, högre än vårt hus som ändå var fem våningar högt. Jag kunde se ut på den från vardagsrumsfönster och köksfönster på ena våningen, och från sovrumsfönstren på andra våningen. Det var fint att ligga i sängen och se in i den en stund innan jag somnade, eller efter att jag hade vaknat. En vår kunde vi från köket följa fågelungarna som kläcktes och började flyga ut ur boet från parkettplats eftersom boet låg i en grenklyka precis i höjd med vårt kök. Jag älskade att ligga i hängmattan på övre balkongen och se lövverket sakta röra sig i vinden. Den där eken var en vän.

Det var en gammal vän. Den mådde inte bra. Den började ruttna. Och när ett träd är så stort och så omfångsrikt förstår man att om det faller omkull så landar det på något som inte kommer att klara sig så bra när det händer. Med andra ord började min vän bli farlig för sin omgivning och måste tas bort. Det var en stor sorg även om jag förstod varför det måste ske. Det blev så tomt efter eken. Jag bodde i många år till i den lägenheten, men vande mig aldrig riktigt vid tomrummet.

Träd är viktiga för oss människor. Jag är inte en person som på något särskilt sätt vurmar för djur och natur, jag är rätt ointresserad, men samtidigt går det inte ens för mig att undvika att bli påverkad av vare sig det ena eller det andra. Och jag har uppfattat det som att just träd är betydelsefulla för många av oss. De är på något vis välgörande för själen. Det är väl därför det inte är mycket som folk blir så upprörda över som när träd fälls, särskilt om man inte kan se någon direkt anledning utan tänker att det är någon form av okynnesavverkning eller kortsiktig trädfällning. Rör inte mitt träd! är en omedelbar reflex hos de flesta av oss, och om det är så att träden fälls av skäl som vi anser vara felaktiga, dumma, galna, då blir vi inte nådiga (se striden om träden i Kungsträdgården på 1970-talet).

Ja, jag minns många träd som varit fina vänner. Det är rätt häftigt att det går att känna så.

Ibland kan man haka upp sig formuleringar.  Jag har några psalmer jag kan gå igång av om jag är på det humöret. En av dem har jag nämnt tidigare, den om att här gäller att tränga, ja tränga sig fram. Men så finns det också en typiskt långfredagspsalm som jag aldrig kan sjunga utan att det börjar klia i huvudet på mig. Ni vet, den som handlar om att ingens smärta någonsin, never ever har varit lika stor som Jesus, där han dog på korset.

Jag tycker det är märkligt med den där antydan till tävling. Som om det ställföreträdande lidandet inte skulle vara lika mycket värt om man inte säger att ”Nä minsann, Jesus alltså, han led mest och värst och koncentrationsläger är ju ingenting i jämförelse”. Det blir så konstigt. Fokus hamnar fel. Det blir nästan omöjligt att inte börja jämföra lite i smyg. Börja undra om inte de andra som korsfästes led lika mycket, börja göra listor på all den smärta och vidrighet vi människor som släkte tillfogar varandra och hela skapelsen, och till slut tycka att det bara verkar löjligt att hävda att denna enda persons död genom korsfästelse är den maximala smärtan. Så många människor har dött utdragna och plågsamma dödar, så många har dött övergivna, svikna och förtvivlade – varför vinner Jesus tävlingen?

Det är förstås inte det som är poängen. Jesus själv är fullkomligt ointresserad av att vara Mr Universal Ultimate Pain. Det som är själva grejen är det underbara och storslagna i att Gud blir människa. Blir kött och delar våra villkor. Får smutsiga fötter, valkar i nävarna, blir törstig och arg och skrattar hejdlöst, tvivlar, tror och framför allt älskar sin nästa. Bryr sig om och säger att det enda sättet att finna Guds rike är genom utgivande kärlek. Och såklart, till slut delar ytterligare en mänsklig upplevelse: det är väldigt mycket kött och blod och smuts med att dö i plågor, att vara hånad, fråntagen respekt och värdighet. Det är därför offret blir så andlöst starkt. För mig är det kanske det mest löftesrika jag har att Jesus var människa. Att livet vi har, att själva skapelsen i sig, är något viktigt och heligt. Det är så viktigt att Gud delar vårt jordeliv.

Det finns och kommer att fortsätta finnas människor som offrar sig för andra. Jag vet inte hur man klarar det. Till en viss gräns tror jag vi alla är helt beredda på att sätta dem vi älskar före oss själva, men det där med att offra sig för okända, för en oviss utgång? Jag tvivlar på att jag skulle vara beredd att göra det. Så är det att vara människa. Så var det för Jesus också. Ansatt av tvivel. Han visste inte heller vad det faktiskt innebär att få vara med Gud när man dött. Att det är något bra får vi utgå ifrån, men vad det …är, det vet ingen av oss för det går utanför vår föreställningsvärld. Snacka om att man kan undra och tvivla där i den yttersta förtvivlans stund.

Jesus delar det med oss. Han genomlevde det som människor sedan vi började andas någon gång i tidens gryning har upplevt, och kommer fortsätta att göra till tidens slut. Så det behövs kanske ingen tävling för att bevisa hur mycket Jesus offrade sig. Hans smärta är inget vi måste mäta oss mot och skamset skyffla undan vår egen pina i skenet av. Tack och lov tror jag inte att det är särskilt många som ser en viktig teologisk poäng med att framhäva Jesu smärtor som de Allra Mest Smärtsamma Någon Har Upplevt.

Såsom Jesu smärta var
ingens smärta varit har

– allvarligt?

Efter högmässan ville jag framföra mitt tack till predikanten. Hamnade som vanligt sist i kön av andra som hade liknande ärende (eller så ville de skälla, så kan det också vara, eller bara säga ”hej och tjena, det var längesedan). Jag hade egentligen bråttom vidare, men inte knuffar man bryskt undan församlingsborna för att komma fram till målet. Sannerligen inte. (Min antifavoritpsalm är för övrigt den som går ”Nej, här gäller tränga, ja tränga sig fram”.) Jag stillade mig och tänkte att jag ger det fem minuter till innan jag ger upp.

Till slut var det två personer före mig som stod och samtalade i grupp med predikanten. Ingen av dem skyndade sig att få fram sitt ärende utan småpratade obekymrat om ditt och datt utan att bry sig nämnvärt om oss som stod och trampade bakom. Jag greps av en slags beundran. Tänk om jag också kunde släppa medvetenheten om alla runtom, tänk om jag kunde vila i att någon faktiskt skulle tycka att det var viktigt att prata en liten stund med mig – hur uppnår man den känslan? Jag tycker nämligen att i varje sådan situation så hinner jag i princip bara säga ”hej” innan den andra personens ögon börjar flacka åt sidan eller se på någon bakom mig. När det händer klarar jag inte att stå kvar och låtsas som att jag har hens uppmärksamhet utan avrundar och slinker iväg. (Det är bland annat därför jag hatar mingel, förresten. Exakt samma sak: jag lyckas inte fånga intresset tillräckligt och blir raskt dumpad medan den jag samtalat med glatt minglar vidare. )

Jag begrundade detta i mitt sinne. Hittade inte svaret den gången heller. Så kunde jag då äntligen kliva fram för att säga hur givande jag tyckte att dagens predikan hade varit. Jag tog i hand och framförde det jag hade på hjärtat. Predikanten såg vettskrämd ut. Som om jag varit närgången eller överdrivet intensiv.

Håhåjaja. Framöver ska jag nöja mig med att ta i hand och säga tack. Å andra sidan, är det värt att stå i kö för? Kan man i det läget i stället buffla sig fram och säga ”Ursäkta men jag ska bara säga tack här, det går på en sekund, oj, var det din fot”, eller är det dålig stil?

I mitt tidigare värv som kanslist åt IOGT-NTO-rörelsen i Uppsala län ingick bland annat att ta emot de årsberättelser som föreningarna skickar in till distriktet för kännedom. Jag brukade se till att läsa verksamhetsberättelserna och årsmötesprotokollen, för de gjorde mig nästan alltid glad. Även om många föreningar kämpar mot stigande genomsnittsålder bland medlemmarna, har ekonomiska svårigheter, idétorka och är allmänt less, verkar det som att de vid föreningsårsmötet får lite geist och vill ta nya tag. För några år sedan framgick det tydligt. Föreningen Runeberg i Alunda vill ta upp frågan om att lägga ned föreningen eftersom medlemmarna var åldriga och inte orkade så mycket längre. De var väl på god väg mot ett sådant beslut, tills en person sade att det vore värdefullt för bygden om föreningen fanns kvar. För tänk om det skulle dra igång någon ungdomsverksamhet till exempel, då vore det skrutt om inte IOGT-NTO fanns på plats för att liksom kunna omfamna och ta emot. Det vände stämningen. Det året blev det inget beslut om nedläggning.

Så här skrev jag år 2014: ”Verksamhetsberättelsen för år 2014 kompletterades av en redogörelse om hur skötseln av föreningens lokal Abrahamstorp gick till. Det är en fin berättelse som visar hur mycket omsorg en fastighet kräver. Det är många föreningar som varit förtvivlade när skötseln av lokalen stigit dem över huvudet eftersom de inte längre orkar ta hand om den, och undra på det. Samtidigt känns det konstigt att lokalen, det egna föreningshuset som tidigare var så oerhört viktig för folkrörelserna, numera ses som en kvarnsten runt halsen. Hur som helst, jag frågade om jag fick publicera den berättelsen på nätet, och det fick jag. Här kan ni själva läsa Stigs berättelse om året med Abrahamstorp. Den utmynnar i det uppgivna ”Hjälp, vad ska vi göra?”.

Varför delar jag det här just nu, just här på den här platsen och bloggen? Det direkta skälet är att Stig begravdes idag. Han blev 91 år gammal. Jag kommer just från begravningen och har så många tankar om en människas liv, om hens strävanden och mödor men också glädjeämnen och det man brinner för. Och om att göra skillnad i tillvaron genom att verka för något annat än bara sig själv. Det andra skälet är att det här med fastigheter, det är något som även kyrkan brottas med. De är en välsignelse eftersom de gör att vi kan ha gudstjänster och bedriva verksamhet för människor, men de är en förbannelse när det är dags för underhåll och reparationer. Lokaler kostar. Samtidigt är det så nödvändigt att ha en plats att samlas på. En plats där vi som kyrka delar andakt, en plats där vi möts och för demokratiska samtal. Alla rörelser, samfund och organisationer behöver hus, lokal, rum, en vrå, kyrkor, moskéer, där vi kan sitta ner tillsammans och prata. Särskilt i brytningstider behöver vi mötesplatser.

—————————————————————————-

Logen 3451 Runeberg, Alunda.
Berättelse av Stig Eklund om arbetet vid Abrahamstorp 2013.

I slutet på januari månad och februari kom det mycket snö och temperaturen var omkring 0 grader. Våt, tung snö lade sig på trädens grenar och grova kvistar på vårt kastanjeträd gick av och låg helt nersnöade framför trappan. Det gick inte att komma fram till dörren.Och för att inte tala om våra syrener som nertryckta av djup snö. Jag har noterat i min dagbok att den 11 mars klockan 7 var temperaturen minus 15 grader och snödjupet på vägen upp till Torpet c:a 30 cm.

Jag hade ont i mina ben och hade svårt att gå. Skriver i min dagbok den 25 februari: Ont i vänster höft och ryggen. Skriver den 6 april: Alla orienteringar inställda i Uppland, för mycket snö. Den 9 april, då jag åkte till Östhammar för röntgen, var det 16 grader kallt i Svanberga i Roslagen.

Den 24 april klockan 7 är det 4 grader varmt och jag åker upp till min broder Bo och lånar en motorsåg för att börja röja upp på tomten vid Torpet. Förr i tiden, när jag var bonde, hade jag allt som jag behövde använda. Nu måste jag låna alla de redskap som jag behöver.

Nästa dag har jag ont i benen och kan ingenting göra. Men den 26 april klockan 9:30 åker jag till Torpet och får hjälp av Maj Lis Forslunds brorson Börje med att rensa snön från de nedtryckta syrenerna. Sedan måste vi laga låset på stugan. Några små barn har petat in skräp i låset och det går inte att öppna dörren. Att plocka söner låset och få det att fungera igen tog drygt en timme.

Lördag – söndag den 27 och 28 april räfsar jag löv på tomten vid Torpet. Fyra dagar senare lånar jag min brors bil och släpkärra och kör bort ett lass ved och ris till tippen för flisning. Sedan kör jag ett lass skräp till Väsby som skall eldas upp. Tisdagen den 7 maj städar Karin och inne i Torpet..

Torsdagen den 9 maj åker jag till Torpet klockan 7 för att öppna fönsterluckorna. Under natten har det kommit två mm regn, men nu på morgonen skiner solen. Vid 8-tiden är det 15 grader och det ser lovande ut för en vacker dag här ute bland alla de mängder av blommande vitsippor. Jag ser på alla de nyutspruckna björkarna vid vårt gamla Abrahamstorp. Så vackert det är!

Vid 9-tiden på Kristi Himmelsfärdsdagen for jag till Anitas gårdsbageri i Syding-Ösby och hämtade dagens kaffebröd. Vid 10-tiden kom våra medhjälpare från Olands MHF-ungdom för att bära ut bockar och bänkar. Till det traditionella folknykterhetsfirandet väntades ett 30-tal besökare. Alunda församlings tjänstgörande präst Jan Erik Engqvist, kantor Jan Hällgren och sångerskan Pia Holmqvist skulle leda friluftsgudstjänsten. Dagens tjänstgörande kyrkvärd var vår ordförande Karin Olsson, som tillsammans med Inga Alm hälsade alla välkomna till denna vackra dag vid vårt Abrahamstorp.

Efter gudstjänsten inbjöd Karin alla till samkväm inne i stugan. Där tog Ulf Hellgren från MHF till orda och berättade lite om dagens frågetävling och sålde lotter till ett varulotteri,

Efter fikastunden lästes svaren upp på frågetävlingens 10 frågor. Örjan Wedin från Östhammar segrade med sina 7 rätt och närmaste svar på utslagsfrågan. Till slut kom den spännande lottdragningen och fruktkorgarna spreds till lyckliga vinnare.

Sommar
När så maskrosorna börjar blomma är det tid att börja klippa gräs, innan de börjar sätta frö som flyger omkring i skogen. Det skall klippas sista biten från gatan, till parkeringen vid Torpet och inne på tomten. Sedan skall den avslagna skörden krattas ihop och bäras bort. Buskar som börjar växa in måste slås av. Detta är återkommande göromål i regel tre gånger under sommaren. Därtill kommer lite tillsyn ett par gånger i veckan för att se att inget hänt vid stugan. Sedan kommer hösten och med den frosten och därmed det nedfallande lövet.

Nu inför årsmötet börjar som kassör tänka efter; varför ska vi ha allt detta tunga arbete att dras med vid Torpet. Skogen skall ses över och Torpet skötas om. Detta är tunga och svåra ärenden att ta tag i. Vi är alldeles för gamla för dessa uppgifter. Dessutom är de administrativa kostnaderna stora i en starkt krympande ekonomi. Brandförsäkringen kostar 2.188:- och elen kostar 2.960:-. Medlemsavgiften i Våra Gårdar är 550:-.

Hjälp, vad ska vi göra? Det får bli den viktigaste frågan vidkommande årsmöte.

Kassör Stig Eklund, 87 år.