Det är onsdag och det är varmt och det är tyst och ödsligt här i mitt kontorsrum. Det känns lite sådär som det kan göra om sommaren, att man är ensam överlevande efter den stora katastrofen för det syns inte en katt. Men det är bara min självcentrering som talar. Det pågår aktiviteter runtom även om jag just nu inte hör eller ser dem. (Fråga: om öppna förskolan stojar och tjimmar och har roligt, finns den verkligen om jag inte hör det? Jfr om ett träd faller i skogen och så vidare.) Det kommer så många tankar när jag sitter och försöker förstå mig på både livet och arbetet. På förekommen anledning tänker jag ofta på vad det är att vara kyrka. Rättare sagt vad vi människor som utgör kyrkan gör, och varför. Det finns det som är bra, det som är mindre bra och det som är under all kritik. Förstås, hur skulle det kunna vara annat? Vi tolkar och förvaltar så gott vi kan efter vårt begränsade förstånd. Vi har dessutom olika åsikter om vad det är att leva i Kristi efterföljelse och det gör ju inte saken lättare. Men ändå. Det finns saker som görs så rätt att det sjunger av den klockrena träffen. Nu ska jag berätta om en av mina starkaste upplevelser av vad kyrkan är när hon är som bäst.

En av mina söner har Downs syndrom. När han var i den åldern att vi började tänka på konfirmation, tyckte både hans far och jag att han självklart skulle ha samma möjlighet som sina syskon även när det gällde det här med att vara ung och prata om Gud och livet med andra än sina föräldrar. Vi kontaktade församlingen. För att göra en längre historia kort ska jag säga att vi föräldrar inte hade en aning om hur konfirmationstiden skulle utformas på bästa sätt. Det var inte till något vidare stöd för den stackars präst som skulle klura ut mer hur just den här blivande konfirmanden fungerade och vad som kunde vara ett bra upplägg. Jag kan tillägga att jag själv inte är expert på något vis; jag är inte specialpedagog eller har gratis kunskap i allmänhet om hur människor med funktionshinder ”är” bara för att jag har ett barn med en extra kromosom. Jag begriper inte bättre varför han är som han är, än varför en annan av mina söner som är extremt ljushyad sommar efter sommar bränner sönder sig i stället för att vidta lämpliga skyddsåtgärder. Bara som ett exempel. Hur som helst landade vi i att pojkens mor och far hade fullt förtroende för vad än konfirmandteamet kunde hitta på att företa sig, och det lagom svettiga konfirmandteamet kavlade upp sina ärmar och tog sig an uppgiften.

Det blev ingen grupp. Vi frågade runt lite i vår sons klass, men det var ingen som nappade. Min son fick därmed ett oerhört lyxigt upplägg med inte mindre än fyra ledare. Fyra vuxna, helt för sig själv. Han gillade det. Även om han inte var med på noterna den första gången när ledarna försökte några olika uttänkta aktiviteter, så var det för honom en bekräftelse i sig att stå i fokus. Han var lite besvärad av det också den första träffen, men sedan började han lapa i sig. Hans ledare var lyhörda och följsamma och det blev snart mycket tydligt vad han verkligen tyckte om. När polletten väl föll ner var det nästan komiskt, kan jag tycka i efterhand, men ändå så stort och fint. Vill ni veta vad hans grej var?

Han ville fira mässa. Han tycker alltid mest om när saker är på riktigt, så det var ju inte alls konstigt. Det var det som var varje träffs höjdpunkt. Han dukade fram till nattvard och dukade av och var med på ett självklart sätt, med värdighet och glädje. Hans konfirmationsgudstjänst är en av mitt livs största upplevelser. Ytligt sett kan det tyckas vara blaha blaha och inget märkvärdigt alls. Vad då, en tonåring med Downs som firar nattvard tillsammans med sin familj, ledare, och en hel del vänner och bekanta som kom, vad är det att yra så högtravande om? Men det var stort. Det var otroligt. Jag bär på en så stor tacksamhet mot hans ledare och mot församlingen, mot min kyrka, som gjorde det här. Som lade de här resurserna på en människa som inte hör till dem i samhället som kan återgälda det, så att säga. En av de där tärande.

Det ifrågasattes, beslutet om resurserna. Jag säger faktiskt inget om det, för jag tycker att man ska ställa frågor och fundera på hur resurser används på bästa sätt. Däremot är jag väldigt medveten om att i en annan tid, med en annan syn på vad människovärde är, kanske i ett annat land, så skulle det inte varit så självklart att min son hade fått det här. När det begav sig var det så givet för mig att min kyrka skulle ställa upp att jag inte tänkte en enda gång på att det inte skulle ha gått att genomföra. Klart ungen skulle konfirmeras. Först efteråt kom insikten om vilket privilegium det var.

Jag vet att alla som var inblandade i min sons konfirmationstid tyckte att det var en stor upplevelse. Svårt och trixigt innan man hittar rätt, absolut, men resultatet! Min pojke pratar inte så han kommer aldrig att högt bekänna eller lovsjunga på ett sätt som omvärlden uppfattar. Det kan vara lätt att missta det för att han inte känner eller reflekterar. Den som tillbringar lite tid med honom ser däremot fort hur det ligger till. Jag vet förstås inte om ungen bekänner sig till fädernas kyrka, eller till skaparanden, eller hur han formulerar det ogripbara för sig själv. Jag är helt säker på att han har sin egen relation till Gud. Inte för att han på något lite gullegullflummigt sätt skulle vara mer ett Guds barn än någon annan, utan för att han är en människa. Bara en människa, och just därför en alldeles storslagen skapelse.

Om jag skulle ha missat det så frambär jag här igen den tacksamhet jag känner mot Kristina, Kajsa, Margareta och Andreas. Mot Uppsala pastorat. Mot Svenska kyrkan. Slutpoängen är väl närmast ett slags halleluja-rop inför att det går att få vara med även om man är som lite eljest.