Julen brukar förknippas med glittrande julgranskulor, skönsång i kyrkan och en del frosseri. I det stora hela en stämningsfull högtid. Det man kanske inte förväntar sig är kyrkogårdsbyråkrati för att man funnit en hund nedgrävd på kyrkogården. Gissa vad som hände i vår församling? Jo, någon fann en hund begraven, och en stackars tass som stack upp ur jorden.
Det här var julafton. Kyrkoherden trodde att kyrkvärden sms:ade för att önska God Jul, men icke. Bestörtning var vår första reaktion. Nästa var naturligtvis att ta itu med det stackars livet för att ge den ett värdigare avslut än en alltför grund grav på vår kyrkogård. Kyrkogården är dessutom ett populärt vandringsstråk, så en stenhäll lades strax över graven och tassen för att inte orsaka ytterligare bestörtning.
Präster i England brukar ta en suck av lättnad om man får en församling med en ’closed churchyard’, dvs en kyrkogård som inte längre är i aktivt bruk, istället för en ’open churchyard’. Vi har två kyrkogårdar som är i aktivt bruk, och ofta orsak till bekymmer. Mest ger de oss huvudvärk för att budgeten inte räcker till för skötseln (vi har frivilligdagar för att städa och klippa häckar), men administrationen av kyrkogården är också ett sjå.
Vad gör man då om man har en hund nedgrävd (knappt) på kyrkogården? Jo, först kontaktas den lokale Arch Deacon (ungefär lokal domprost), eftersom inte en pinal i kyrkan eller på kyrkans mark får störas utan ett officiellt tillstånd (Faculty). För att få ett officiellt tillstånd måste stiftsjuristen tillfrågas. Sagt och gjort, i mellandagarna börjar så en febril kommunikation med Arch Deacon och stiftsjurist, med många uttryck som ’Oh dear!’.
En kommunikation som producerade ett knivigt formulerat ansökan om tillstånd, och sedan resulterade i ett två-sidigt tillstånd, ett följebrev, ett publikt meddelande att sättas på graven. Tillståndet är skrivet på bästa juristengelska – några snippets finns nedan – av The Worshipful (så tituleras juristen) MA Barrister at Law.
Slutet gott allting gott? Inte riktigt. För att gräva upp hunden behövdes inte bara vår gravgrävare (en timanställd frivillig), utan också någon av oss präster närvarande, och en representant för en djurrättsorganisation, som djurskyddet eller veterinären. Nu är vi inne i veckan efter nyår.
När till slut alla dessa personer har kontaktats och hittat en gemensam tid (17 dagar efter julafton), så griper naturen in.
Två dagar innan hunden skall tas om hand, är det söndag. Undertecknad har gudstjänst, och får då höra att hunden är borta. Lokala församlingsbor går ut och inspekterar. Lokala församlingsbor tycker det ser ut som om det varit en räv framme. ’Oh dear’ säger vi. Lokala församlingsbor konsulterar då de fotona som togs på julafton, och undrar om det möjligen var en hartass, och inte en hundtass som stack upp. Fotona närgranskas nu. Jo, det kanske var en hare i alla fall…
Lokala församlingsbor förklarar då att räven ofta gräver ner byten lite var stans för senare konsumtion. De hade själva en fasan i sin rabatt. Så tassen, som orsakade så mycket bryderi, korrespondens, ’oh dear’, och ljuvlig juristengelska, var i själva verket ett hemmagjort skafferi. God Jul sa räven!
Exempel ur tillståndet:
To all Christian people and any other persons to whom these Presents shall come…
XX were desirous of exhuming the remains of a dog…
By virtue of power and authority enabling us in this behalf do hereby grant unto you this Our LICENCE and FACULTY for the exhumation for the purpose aforesaid SUBJECT