 |
| Man får till och med skoja om döden |
Döden är rätt avlägsen i vårt samhälle. Vi står ofta handfallna inför situationen att någon har dött (för visst ska vi väl leva för evigt?) och det är svårt att veta hur man ska bete sig i mötet med en sörjande. Här är några saker du lika gärna kan låta bli att säga när du möter en sörjande anhörig till en nyligen avliden:
”Jag vet/förstår hur det känns”
Nej, det vet du ju inte. Hur skulle du kunna veta det? Då är det bättre att fråga hur det är!
”Det finns en mening i allt som sker” /”det var Guds vilja”
Jag vet inte hur vanligt det är att höra den här repliken. Själv tror jag dels inte att det är sant, i så fall är det ödestro, dels tror jag inte att det är till någon tröst. Det svarar ändå inte på frågan om varför på ett sätt som ger någon lättnad: Istället har man ett orubbligt öde eller en sträng Gud att oroa sig över också!
”Jag beklagar sorgen”
Rätt konstigt uttryck, sorgen i sig är ju liksom effekten av att ha varit nära någon. Ska man beklaga något så bör det nog vara förlusten. Jag antar att man säger så för att ha en fras att ta till när man har svårt att uttrycka sig (och jo, det är svårt att hitta orden)?
”————-”
(går över till andra sidan gatan och undviker att prata med den som har sorg, för jag vet inte vad jag ska säga)
Det värsta är kanske ändå att man kan bli så osäker på hur man ska bete sig att man istället undviker den som sörjer. Man kan ju vara väl orolig för att säga eller göra ”fel”.
Har du fler repliker på lager? Skriv om dem i kommentarerna!
Hur ska man då göra?
Som präst har jag mött ganska många sörjande i samband med begravningar och annat. Det jag lärt mig är att det egentligen inte finns något bra att säga, det går inte att trösta utan sorgen måste få ha sin tid. Däremot är det mycket värt för den som sörjer att få träffa någon som bryr sig om en, frågar hur det är och kommer fram och hälsar även om det just inte finns något att säga. Kommer man inte på något kan man alltid ge en vänlig blick eller ett handslag. Risken är att man känner sig fånig och ovan men det kan vara mycket värt för den som plötsligt fått sin tillvaro kastad över ända.
Så säg vad som helst, huvudpoängen är att det är skönt att få bli bemött som en vanlig människa även när man har sorg. Ingen mår bättre av att bli bemött som någon som har en läskig sjukdom eller något i den stilen!
Jag har skrivit en hel del om döden på Vandra Vägen genom åren. Läs gärna den här betraktelsen från en minnesgudstjänst i allahelgonahelgen: ”Minnet, döden och hoppet”.
Eller det här inlägget om bibelns perspektiv på Guds roll som den som står på livets sida: ”Den lilla döden och uppståndelsen”
Jag har även några dikter av mig själv eller andra. Till exempel ”Till slut kommer mörkret att hinna upp mig” och ”Att dödens gåta aldrig kan få svar”
Hoppas att de texterna kan vara till hjälp för dig om du eller någon närstående drabbats av sorg.
Lämna ett svar