Bön som hemspråksundervisning


 

Tränande kvinnor från förr. Andlig träning har inte mycket med muskelmassa att göra dock.
Tränande kvinnor från förr. Andlig träning har inte mycket med muskelmassa att göra dock.

Nu är det ett tag sen jag tjatade om ”helgelsens filosofi” senast. Sent omsider knyter jag nu ihop säcken med det som är den huvudsakliga lärdom jag tar med mig från boken. Om nu bokrecensionen skulle försöka uttrycka en bra helhetsbild av bokens innehåll så har jag ju också lyxen att skriva mer utförligt här om det jag själv tycker är den mest intressanta tanken i boken.

Karin Johannesson skriver om teologen Rudolf Hermann och ger plötsligt ett bra svar på en fråga jag aldrig riktigt ställt. Det som följer är utifrån hur jag uppfattar problemet och även förstås hur (rätt) jag uppfattat Johannesson och Hermann.

Ungefär såhär uppfattar jag problemet vi får hjälp med:

1. Människan förblir syndare hela livet. Visserligen kan hon för Kristi skull vara en förlåten syndare och en som hela tiden får nya chanser i livet men när vi minst anar det så får plötsligt våra elaka sidor spelrum och så gör vi saker vi inte egentligen vill.

2. Det är inte egentligen möjligt att bli godare och godare med åren. Den andliga utveckling vi får räkna med förekommer i våra liv är helt och hållet Guds Andes verk, andlig utveckling är inte samma sak som att gå på gym och få starkare och starkare muskler så att man klarar sig bättre och bättre moraliskt och andligt sett.

Dessutom (något jag funderar på ibland):

3. Det kan väl inte vara Guds mening att vi ska behöva Guds hjälp och bli frälsta av nåd för att det i längden ska mynna ut i att vi blir goda och starka på egen hand och klarar oss utan Gud?

Evig omstart?

Vi syndare, vi får förlåtelse, vi syndar igen och får förlåtelse igen. Så upplevde jag länge syndabekännelsemomentet i gudstjänsten. Som en rätt tröstlös bekräftelse på att vi är hopplösa och liksom aldrig lär oss. På sätt och vis är det väl så men är det hela sanningen?

Hur kan livet som kristen bli mer än en evig omstart från nolläget? Det är ju inte heller så vi upplever det. Från mitt eget perspektiv så sker det ju ändå något slags förändring med mig över tid även om den är svårdefinierad?

Enligt Rudolf Hermann (som jag förstått det ska vi vara hjärtligt tacksamma mot Karin Johannesson för att hon lyckats uttyda vad han menar ur hans tydligen otroligt knepigt skrivna böcker) så är bönen nyckeln till hur vi kan se på den kristna växten.

Lär dig språket för livet med Gud säger jag!
Lär dig språket för livet med Gud säger jag!

 

Hemspråksundervisning

Bön är ur Hermanns perspektiv på ett sätt likt hemspråksundervisning. Det handlar om att lära sig se på livet ur trons perspektiv, från perspektivet hos den man egentligen är.

Han utgår från den stora betydelse språket har för oss människor. Språket är själva förutsättningen för att vi ska kunna uttrycka och begripa våra egna erfarenheter. Genom att vår bild av verkligheten förändras förändras vi själva kan man säga. Ett utbytt perspektiv är en verklig förändring av oss om vi hänger ihop med vårt språk.

Den kristna växten handlar därför som jag förstår det om att byta förhållningssätt. Tankarna går lätt till det här bibelordet:

”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt”. (rom 12:2)

 

Hur gör man då för att förnyas i sina tankar och mer komma i samklang med Guds vilja? Det om något är ju en bra fråga! Här behövs som jag förstått Hermann både bön och en tillräckligt korrekt teologi. Praktik och teori.

Bönens praktik

Förändringen sker i hjärtats möte med Gud i bönen. När vi kommer till Kristus så blir han verkligen närvarande i oss, rättfärdiggör oss och ger oss en god och förnyad relation till Gud. Att detta sker i själva mötet innebär att vi aldrig är goda på egen hand men just då Jesus finns i oss är vi verkligen det tack vare honom.

I bönen ställs vi inför Guds fullkomlighet men tvingas också erkänna vår egen bristfällighet. Paradexemplet på detta är förstås i syndabekännelsen men man kan tänka sig att det sker inom all bön, även sådant man gör i handling (bön och handling ska inte skiljas åt för noga, en intressant sak Hermann gör är att förstå handling i termer av ”att förhålla sig”, vilket man ju gör i många situationer där man egentligen inte konkret gör något) eller suckar fram. Paradoxalt nog är människan rättfärdig redan när han eller hon erkänner sin synd, det är bara den ”nya människan” som kan vända sig till Gud i en sådan akt av tro.

Teologi

Bön och teologi är intimt sammankopplade (läs här om ”som vi ber, så tror vi”). Vi har lätt att utgå från konstiga idéer både om oss själva och om Gud när vi vänder oss till Gud. Framförallt behöver vi lära oss av med att försöka förtjäna vår ställning inför Gud. Att ändra på sådana felaktiga tankemönster kan delvis ske i bönen och givetvis i bibelläsning men det är också viktigt att vi finns med i en kristen gemenskap där vi lär oss av varandra och formas av varandras liv utifrån trons perspektiv. Andlig växt består i mycket i att befrias från farliga missförstånd som fördärvad förutsättningarna för samtalet med Gud.

Synden försvinner inte ur oss genom vårt andliga växande. Däremot kan Kristus bli alltmer närvarande i våra liv ju fler aspekter av våra liv vi öppnar upp för att samtala med Gud i bön om. Kristus blir också närvarande vid fler tidpunkter om vi har regelbundenhet i det andliga livet.

Slutsats

Så för att till slut försöka komma till ett svar på frågan om den eviga omstarte. Det är inte alls givet att det kristna livet ständigt startar om från noll. Det kan ju nämligen hända att man lärt sig något i sitt förhållningssätt längs vägen. Eftersom synden finns kvar i oss har kommer vi aldrig ha någon tilltagande rättfärdighet eller inneboende godhet i oss själva (som kan ge upphov till högmod). Man får inte starkare andliga muskler av andlig träning men däremot kan man få ett förändrat förhållningssätt till Gud. Då finns det verkligen skillnader mellan hur långt man kommit på trons väg även om vi till vår natur är oförändrade.

Hoppas det här blev begripligt. Jag tänker att styrkan med tankegången blir tydlig i att det egentligen fungerar på ett liknande sätt med alldeles vanlig personlighetsutveckling. Vi lär oss nya strategier, nya ord, får en mer mångsidig insikt i sådant vi ägnar oss mycket åt. Samtidigt förblir vi de vi är. Ett plötsligt möte med mobbaren från lågstadiet och så är man liten igen.

Vad säger du om detta långa blogginlägg?

En kommentar

Staffan Humlebo säger
4 januari 2015 – 04:54

Jätteintressant, och du skriver bra om det. Ett förändrat förhållningssätt är vad det handlar om. Men i Kristi liv i oss finns inte synden kvar, Det är inga omstarter som du säger, tror jag. Han har ju borttagit den. Kan vi då leva en existens rotad i Fadern? Och bäras på ett ”hav av ljus” i vardagen?

Ja med Jersu hjälp går det, tror jag. Det som genomsyrar våra vanliga uppfattning om oss själva är en provkarta på djupa önskningar och fasthållanden. Denna medvetenhet i Fadern som Jesus lär oss, undanröjer på intet sätt sådana tankar. Men den gör att en känslighet växer för den oundvikliga partiskheten och snedvridningen i jagets perspektiv på allt.
Ett sätt att tänka som vi har och som ibland motiverar oss till handlingar med varaktig smärta för oss själva och andra.

Människor i allmänhet och jag själv i synnerhet är galen av passioner. Vi försöker förgylla ”passioner” genom att beskriva dem som oskyldiga och vitala energier. Men girighet, hat, förvirring, lusta, ursinne, habegär, ilska — förstör alla vårt liv om vi är ärliga när vi ser på vad som händer. Vi hatar det som inte borde hatas, vi försöker kringgå lagen om orsak och verkan för att slippa vissa följder; vilseledda av passioner och säkerligen också okunnighet, gör vi tokigheter vi inte ens tänkt på.

Bland dem som tar sig fram i denna värld och kastar sina nät i begärens hav gäller orsak och verkan. När vi ser hur vi skadar oss själva finns en spontan och välgörande skam. Många tycker illa om skam idag. Modern psykologi fördömer den. Men egentligen är skam igenkännande av den skada vi gör mot oss själva och andra. Vi skäms på rätt sätt när vi upptäcker detta.

Självförebråelse är en annan sida av samma sak. Vi förstår att vi kan göra bättre genom att ta emot Guds nåd och ständigt yttra Namnet. Att försöka med självkraften i det passionerade jaget fungerar inte längre. Vi förebrår oss själva att vi blivit lurade. Skam betyder: inte begå ytterligare ont mot sig själv och andra. Självförebråelse betyder: inte leda andra att begå ytterligare ont. Skam innebär ödmjukhet inför andra, självförebråelse att känna ödmjukhet inför Fadern i himlen i den akt av levande liv som vi nu lever.

Personligt Självmedvetande

När vi är medvetna om Fadern som en existentiell bearbetning av Hans visdom och oändliga medkänsla varje levande minut vi andas, blir vi därmed också varse både Hans personliga existens i oss världen vi lever i som Hans domän. I varje ting, varje föremål, varje händelse, ser vi en ocean av medkänsla och kärlek. Hans obegränsade nåd omger oss och låter allt förändras, byta skepnad, återkomma och befinna sig i Hans hand.

På mitt konfirmationsläger i Värmland 1964, jag var då 14, gjorde vi en stor natt-hajk och satt under sommarhimlen vid lägerelden. De vuxna ledarna sjön ”He’s got the whole world in His hand…” och jag glömmer det aldrig. Kanske min första vision av Fadern, jag var endast 14 men livet hade redan hunnit ge mig många svårigheter. Att allt som sker låg i Hans hand var en underlig tanke som jag inte kunde glömma.

Jag förstod senare att denna tanke att Fadern har allting i sin hand är en medicin mot vad jag led av i mitt liv: begärens och passionernas ständiga uppstigande inom mig. Sådan var jag — girighet, hat, lust och förvirring uppstår helat tiden. Men i Fadern kan jag avstå från dem. Den grundläggande falskheten i passionen kan inte botas genom mina egna ansträngningar, hur självgranskande och reflekterande de än verkar vara, hur religiöst riktiga eller hur fromma mina handlingar tycktes vara.

Som en katolsk präst sa till mig: synden ser inte sig själv lika lite som ögat ser sig själv. Det är vad spontant manifesterar sig när vi lever i förtroende för Fadern, hur stapplande detta förtroende än är i början, som insikten kommer att Han verkligen har allting i sin oändliga medkänslas hand, utan uppdelning mellan subjekt och objekt. Som färjkarlen vid floden i Herman Hesses roman Siddhartha, förstår vi att allt är här där vi är. Faderns omsorg kan upptäckas i ögonblicket, i den ständiga förändring och ständiga återkomst som Fadern laborerar med. Ingenting går någonsin förlorat i Hans hand.

Det är verkligen sorgligt att jag och du som läser och alla människor sjunker ner i en enorm bottenlös mosse av begär och fasthållanden. Vi känner ingen spontan glädje ens över att komma närmare förverkligandet av sant förtroende för Fadern. Hur fult det är, detta vårt liv i hat och förvirring, lusta och begär !

Jag och du och alla människor är sådana att vi inte vet rätt och fel och kan inte skilja falskt och sant men ändå dömer varandra dagligen och anser oss ha rätt i vad vi gör. Vi saknar oftast kärlek och medkänsla, vi faller för berömmelse, kändisskap, status och små vinster över andra.

Jesus lär oss se detta och i tilliten till Fadern, genom ständigt bedjande,får vi tillgång till en dimension bortom vår vanliga egocentricitet. Genom sägandet av Namnet öppnar sig livet framåt lite grann i taget. Att låta andra ta plats i ens liv blir mer möjligt för oss, även när de står i smärtsamt eller komplicerat och antagonistiskt förhållande till oss själva. Vi kanske inte manifesterar stor medkänsla, men de små steg vi tar är på Faderns stig. Vi är på väg.

Ursäkta längden, men det är så viktigt för mig, denna fråga.

Tomas Jarvid svarar
18 februari 2019 – 10:03

Jag tror jag förstår hur du menar. Något jag tagit till mig från ökenfäderna är insikten att man inte kan kämpa mot synden och ondskan själv, det enda sättet att lyckas är att vända sig till den som är starkare och be Gud om hjälp. Att säga namnet måste vara just det, att ständigt vända sig till Gud och påminna sig om den relation man har till honom.
Roligt att du hittat till Vandra Vägen. Jag ska ta en titt på din blogg vid tillfälle.