Scrooge skräms av Marley och hans kedjor.

Som tonåring brukade jag ett tag läsa ”En spökhistoria vid jul” av Charles Dickens varje jul. Nu har vi läst den tillsammans hemma och ganska många tankar väcktes vid återkomsten till den för mig välbekanta boken.

Kedjorna

Ebenezer Scrooge får besök av sin avlidne kompanjon Jacob Marleys ande. Marley tyngs av sina kedjor och när Scrooge frågar honom om dem svarar han

”Jag är fjättrad av den kedja som jag själv smidde åt mig i livet” svarade spöket. ”Jag smidde den länk för länk och bit för bit. Jag tog den på mig av egen fri vilja, och jag bar den frivilligt. Du av alla människor borde veta vad den består av”

Scrooge darrade ännu mera.

”Du vill kanske veta hur tung och lång den kedja är som du själv bär”, fortsatte spöket. ”Den var redan för sju jular sedan lika lång och tung som den här”

Jag tror man är fel ute om man tänker att Marleys kedja är ett straff för hans girighet. Däremot kan den belysa något annat viktigt kring människans belägenhet.

Skuld, sår, bindningar

Jag har för ganska länge sedan skrivit om att när vi i kyrkan talar om synd så brukar associationerna kanske gå till skuld men det kan lika gärna handla om sår eller rentav, som i fallet med Marley, om ”bindningar”.

Jacob Marley (och Scrooge förstås) har blivit så fästa vid sina pengar att de blivit ett fängelse för dem. Något som utan att de märkt det förstört deras liv, berövad dem glädje och gemenskap och allt det som egentligen gör livet gott att leva.

Pengarna är deras avgud, och den är en grym herre som aldrig blir nöjd eller förlåter för bristande framgång.

Scrooges räddning

Det är fascinerande att fundera på hur Scrooge egentligen blir räddad. Likheterna är stora vid den förlorade sonen som ”kommer till sig själv”, eller ”kommer till besinning” som det står i vår bibelöversättning. Julandarna (eller är det den heliga Anden?) får honom att se klart på sitt liv, jag tänker här på det jag skrev om konsten att bota en fanatiker; fantasi och empati är det som kan få oss att ändra syn på vårt sätt att leva.

Scrooge blir påmind om sig själv som barn och de drömmar han haft om livet, han får också insyn i andra människors liv som hänger samman med hans eget (för mer tankar om vikten av att tänka klart så läs gärna om tandläkarbesök och tvivel).

Slutligen får han hjälp att fundera på vilken framtid som ligger i förlängningen på det liv han lever. Återigen är det lätt att tänka att julens ande kommer med straff för hans liv men så är det inte alls, den pekar bara sorgset på den grav han gräver åt sig själv.

Omvändelsen

Slutet på boken påminner om hur tullaren Sackaios efter mötet med Jesus i glädjen över det nya sätt att leva han fått lära känna skänker bort det guld som tidigare hållit honom fången.

Även om ”en spökhistoria vid jul” först verkar vara väldigt upptagen med moraliska frågor (och det är den förstås också på ett plan) så handlar den kanske mer om möjligheten förändras och få ett annat perspektiv på livet. Att befrias från de kedjor man gjort åt sig själv och att det är Guds nåd som gör att en sådan förvandling är möjlig?

”Anpassaerinte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” Rom 12:2

Har du läst Dickens bok? Dela gärna några tankar i kommentarsfältet!