Har alla en kallelse?


 

En valkyria från någon Wagneropera. Förmodligen bunden av ett oföränderligt öde. Men så behöver vi inte se det!
En valkyria från någon Wagneropera. Förmodligen bunden av ett oföränderligt öde. Men så behöver vi inte se det!

Jag skrev häromdagen om några tankar om nyfikenhet som väcktes när jag fick lyssna på Patricia Tudor Sandahl på skärtorsdagen. Jag har faktiskt en till tanke från samma tillfälle så den tänkte jag dela med dig nu.

Patricia Tudor Sandahl talade om olika sätt att se på uppgifter. Hon verkar vara förtjust i ords betydelse så hon började med att bena ut skillnaden mellan ”jobb” (från början avses en rätt simpel avgränsad uppgift), ”arbete” (något som mer är riktat mot ett mål man vill uppnå), kanske ytterligare någon punkt emellan och sedan talade hon alltså om ”kallelse” (för länge sedan skrev jag här om ”X-men, kallelsen och Guds folk”, läs gärna det).

Man kan tycka att ”kallelse” är ett ord som bara används om kyrkliga tjänster som präst eller diakon men förr talade man oftare om (en del) yrken som ”kall”. Sjuksköterska eller lärarinna till exempel.

Som Patricia såg det, och som jag ser det, så är det betydligt mer än så i ordet. Alla människor har en kallelse. Det har inte främst att göra med yrkesval utan mer med vilka vi i grunden är.

Som kristen tänker jag att Gud lagt ner olika förmågor i olika människor. När vi rör oss mot att vara de vi är skapade till att vara och lever ut våra gåvor i den konkreta situation vi lever i kan man säga att vi gör det vi är kallade till. Att undersöka sin kallelse hänger då samman med att undersöka vem jag är som Guds barn. Och det gäller ju alla.

Kristen tro handlar så att säga inte bara om vad vi ska göra utan om att upptäcka vem vi är som skapade av Gud och fördjupas i den identiteten. I detta ingår förstås att leva ut den i våra liv.

Det här är ett perspektiv jag ser varstans i bibeln. Det är sällan vi får särskilt tydliga besked om hur man ska handla i olika situationer, däremot handlar det mycket om hur andra som handlar utifrån sin gemenskap med Gud handlar. Vi måste på något sätt bli en sådan som älskar Gud och vår nästa, vad vi sedan gör har vi stor frihet i.

Vi kan vara till hjälp för andra till att leva ut sin kallelse, eller så kan vi göra det svårare. I vårt moderna yrkesliv vill man gärna likrikta hur alla arbetsuppgifter utförs och det gör det rimligen svårare att ha med sig själv i det man gör. Vi kan också göra det lätt för andra genom att gå med på att de har en annan väg än jag själv. Vi måste inte vara lika.

Är det bra att tänka sig att det finns en färdig väg för varje människa? Det är en berättigad fråga. Säger kristen tro att vi har ett ”öde” vi måste finna oss i?

Patricia Tudor Sandahl
Patricia Tudor Sandahl

Patricia Tudor Sandahl grävde än en gång i orden och skilde mellan de engelska orden ”fate” (som från början handlar om sånt siare säger om ens öde) och ”destiny” (vilket förstås har med destination och mål att göra”.

Man kan sätta in dem i en mening av typen:

”Han var förutbestämd (destiny) till att x men hans öde (fate) blev y.”

Kristen tro märkte tidigt ut sig genom att bryta med den ganska skoningslösa ödestron. Däremot är det något helt annat att det finns ett mål med livet. Mål och mening hör ju ihop. Livet blir då mer som en skattsökarfärd än som en färdig film och det blir möjligt att få ihop livet som det är med det faktum att Gud har goda avsikter för våra liv.

Vad tror du om det här resonemanget? Stämmer det med ditt sätt att se på livsvägen? Skriv en kommentar!

3 kommentarer

Lena P säger
9 maj 2015 – 04:36

Ja, det här är ett inlägg som jag bara älskar! Känns helt rätt! Tack!!!

Tomas Jarvid svarar
18 februari 2019 – 09:13

Fint! Jag trodde att jag kanske redan skrivit om det här för det är ett favoritämne. Bra att det blev av nu i alla fall.

amanda säger
9 maj 2015 – 05:55

Magnus Malm skiljer gärna mellan kallelse - att kallas till gemenskap med Gud - och sändning - att sändas till en uppgift. Orden brukar inte renodlas riktigt så men man kan ju tala om samling och sändning när det gäller gudstjänst och mission. I hans fall är poängen att undvika att kallelsen blir liktydig med arbete. Primärt kallas vi till gemenskap. Det är förstås skrivet utifrån risken för utbrändhet. Att sakna meningsfulla uppgifter tror jag är lika förödande. Jag minns när jag jobbade på demensboende att en dam undrade vad hon skulle göra. Tja... Se på teve? Föreslog jag lite desperat. Det är att kasta bort tiden, tyckte hon. Lägga pussel? Är det nyttigt?! Hon ville vara till nytta och behövas. För utarbetade människor kan det vara en befrielse att lägga pussel och göra ingenting men det var en plåga för henne. Jag tror vi borde ha involverat de gamla mer i vardagssysslorna. De blev hospitaliserade.

Tomas Jarvid svarar
18 februari 2019 – 09:13

Mycket tänkvärt. Och jag har läst och berättat vitt och brett om Magnus malm distinktioner så det förvånar mig om de inte finns här på bloggen någonstans. Oerhört viktigt är det i alla fall.

Simon svarar
18 februari 2019 – 09:13

Det är åtminstone så som orden kallelse och sändning används i Bibeln. Dvs i den riktiga bibeltexten och inte i rubrikerna. (Ta en titt på Jesaja kapitel 6, för att se exempel på motsättningen mellan rubriker och text.)

Rebella undrar säger
10 maj 2015 – 07:05

Los catolicos säger, numera, att inte bara prästerskapet och ordenslivet är kallelser utan också äktenskapet. Det gäller bara att räkna ut vad man är kallad till.

Här finns något som riskerar att bli destruktivt när människor helst inte ska byta livsväg utan bli kvar vid den läst man valt. En individ kan förstås säga att Gud kallade mig först att bli dominikanmunk och sen att gifta mig, men katolska kyrkan kommer nog inte att riktigt hålla med om att det kan vara så utan menar att då hade inte personen kallelse till ordensliv, och misstog sig.

Tomas Jarvid svarar
18 februari 2019 – 09:13

Det är mycket därför det är bra att göra som Magnus Malm och skilja på kallelse och sändning (eller uppdrag eller hur man säger). Kallelsen är enligt honom alltid en kallelse till Gud men formerna kan skifta. Det är ett sympatiskt tankesätt.

Luther var ju annars på sin tid pigg på att tala om kallelse och han menade med det att man kan göra alla sorters uppgifter till gudstjänst. Gatsoparen gör inte något sämre än munken som ber hela tiden. Det där är fint på många sätt men också dubbelt eftersom det kan bli som du skriver att man blir obenägen att ändra sitt liv eller klaga på orättvisor.