En del i att utforska är att namnge. Förstår vi det vi inte har ord för?
Häromdagen skrev jag om kristen konst utifrån något jag hört på läsarpodden. Det här kommer från samma ställe (och från Joel Halldorfs mun). Vi kan gott ta och diskutera det där med kristet språkbruk lite här.
Kyrkan har en hel del specialuttryck och ord som inte används i några andra sammanhang. En del av dessa är krångliga teologiord (transubstantiationslära, inkarnation), en del är vad man brukar kalla ”storord” (nåd, synd, dom) som har så väldigt mycket inlagrade associationer att de både kan vara svåra att använda och svåra att klara sig utan. Sen finns det säkert ännu fler sorters ord.
I Svenska Kyrkan idag är vi rätt vana att försöka undvika svåra ord som kan upplevas främmande av den som inte är så kyrkvan. Frågan är bara om det är en bra idé? Joel Halldorf påpekar att så fort vi lär oss om ett nytt område så innebär det att man också lär sig nya ord. Bara en sån sak som alla ord vi fått lära oss för att få grepp om mobiltelefoni och internettjänster. Det verkar inte alls vara något svårt i att lära sig nya ord där, så varför vara så försiktig med det när det gäller kyrkan och kristen tro?
Vad säger du som läser? Vore det ett bättre sätt att Kyrkan håller huvudet högt och säger att en del ord faktiskt är nödvändiga termer som uppfunnits för att uttrycka det speciella i den kristna tron och att det bästa vore om folk som inte kan dessa får göra det så att de därmed kan förstå tron klarare? Eller finns det någon hake med det? Skriv en kommentar!
mycket praktiskt. 
Jag vet inte heller vad uttrycket kommer ifrån, det kanske syftar på någon speciell bön man brukat använda?
Lämna ett svar