”Från bönens värld” av O Hallesby, en andlig klassiker från Norge.
Efter att ha låtit den värma upp (för det gör väl böcker? Varför säger man så?) bokhyllan i många år har jag nu till sist läst den andliga klassikern ”Från bönens värld” av O. Hallesby och tänkte dela några tankar därifrån här idag. Jag punktar upp några saker jag tänkte särskilt på.
-Hallesby utgår från bibelordet där Jesus står utanför dörren och bultar och vill komma in. Av detta kan vi lära en hel del om bön. Vi tänker lätt att bön är en enorm ansträngning för att få Gud att vilja tala med oss. Så är det alltså inte. Jesus vill komma till oss bara vi släpper in honom. Det behövs ingen kraft, bara vilja. Fast frågan är om vi har det?
-Hallesby använder en intressant bild som kanske inte direkt funkar idag när läkarvetenskapen gått vidare. Han tänker sig att vi är som lungsotspatienter på ett sanatorium som ligger i solen och blir botade av solljuset. Den kristne har på samma sätt att släppa in Jesu ljus i allt sitt inre mörker. Att vara kristen är alltså att ha fått en plats i solen, det är bara att lapa i sig.
-Hallesby skriver en hel del om några av mina käpphästar vilket förstås gör mig lite mallig. Han skriver att bön uppstår i mötet mellan hjälplöshet och tro. Hjälplöshet har här stora likheter mellan det jag skrivit om sårbarhet. När vi nått våra begränsningar och står hjälplösa, då vänder vi oss till Gud. I alla fall om vi har tro.
–Tro är å andra sidan varken mer eller mindre än detta att vända sig till Gud med sina böner (jag vet att jag skrivit om detta här på bloggen men hittar inget bättre än den här länken just nu ”som vi ber, så tror vi”). Den som gör det ger uttryck för tro, att sätta sin tillit till Gud. Som Hallesby skriver:
”Trons art är att komma till Jesus” och ”vi har tro nog när vi vänder oss till Jesus i vår hjälplöshet”
-En jobbig aspekt av detta med hjälplöshet och tro är att om vi be Gud om att lära oss be så består troligen bönesvaret i att vi får en allt större känsla av hjälplöshet, att vi inte klarar oss på egen hand inför det vi möter.
-En annan tänkvärd observation är att vi ofta tror att vi måste veta hur något ska gå till för att kunna be om det. Vi har svårt att be om vi inte kan förklara för Gud hur det också ska gå till. Här hänvisar Hallesby till Marias ord till Jesus i Kana, hon säger helt enkelt ”de har inget vin”. Sedan lämnar hon åt Jesus att lösa den omöjliga situationen.Det är en befrielse att tänka att det faktiskt inte är vårt jobb att komma på hur, bara att uttrycka vår nöd inför Gud. När och hur får vi lämna.
-Det innebär också att vi får en öppnare attityd till exakt hur bönhörelsen skulle se ut och bönen blir mindre av en kamp med att styra Gud. Vi får öva oss i att tro att Gud faktiskt vill det goda, vilket är nog så svårt.
-Hallesby uttrycker det som att ”den gamle Adam” är med i bönen. Vi ber ofta som hedningar som vinna Guds välvilja, inte som barn som går till en kärleksfull förälder.
-Börja bönen i stillhet innan du öppnar munnen. Relation går före de många önskemålen.
Det blev ganska många punkter. Jag kan rekommendera boken som en tänkvärd bok om bön som helt uppenbart bygger på mängder av erfarenhet hos författaren och andra. Det gäller bara att hitta den men den finns säkert på antikvariat och så för den har nog kommit ut i riktigt stora upplagor.
Lämna ett svar