När jag nu skrivit om svampar och lavar och annat (och kanske fått en och annan att undra om det här är en biologiblogg plötsligt?) så har jag några gånger nämnt det som kallas ”symbios”.
Symbios är ju för svamparnas del när de lever i samarbete med till exempel en trädrot genom att bilda ”mykorhiza” kring rottrådarna. Laven är en svamp som inuti sin egen kropp har alger eller bakterier som kan sköta fotosyntesen åt den. Två organismer som blivit som en. Det är inte samma sak som hos en parasit där bara den ena parten har nytta av det hela.
Min kunnige kollega Mikael har berättat att det finns olika slags symbioser. Ofta stannar det vid att (exempelvis) svampens hyfer och trädets rötter knyter an till varann men i en del fall bjuder den ena parten in den andra ända in i cellkärnorna. Det blir omöjligt att säga var den ena börjar och den andra slutar.
Symbios är förstås ett grekiskt ord. En annan kollega, Lars-Olle, har hjälpt mig leta efter ordet i det nytestamentliga materialet men efter vad vi förstått finns inte ordet med där. Det finns ändå i min urgamla grekiska ordbok så jag gissar att ordet förekommer bland de väldigt gamla texterna ”de apostoliska fäderna” så här står det då:
”Symbios”, sammanlevande. Substantiv. Betecknar make eller maka.
”Sym”= som hänger samman (typ) och ”bios” har med det som lever att göra (som i biologi, läran om det levande). Tydligen kan det användas ganska vardagligt för att beteckna den man lever tillsammans med.
Människan lever i mycket hög grad i symbios med andra. I våra celler har vi den lilla mitokondrien (tack för påminnelsen om detta Thorsten) som bidrar med massor av energi i cellerna. Den har sitt eget dna och tros vara en egen varelse från början. I våra magar har vi 1-2 kg(!) bakterier som hjälper oss bryta ner maten och på det hela taget är vi en vandrande bakteriekoloni. Ser man det på det sättet är det omöjligt att säga var människan slutar och den omgivande naturen tar vid. Vi lever i symbios och gränsen är otydlig eftersom vi bara kan leva tillsammans.
För mig är det en uppbygglig kristen tanke att vi hör så djupt samman med allt i Guds skapelse. Vi kan förledas att tro att vi kan vara våra egna och klara oss själva gentemot Gud, människor och annat skapat men så fort vi går den vägen leder det till ont. Ödmjukhet inför vår samhörighet och vårt stora beroende av det större livet som hela tiden lever oss är vägen till tro, vishet och kärlek.
Jag hade kanske väntat mig att ordet symbios skulle vara vanligare i nya testamentet men det som däremot finns är att bilden av makar som lever tillsammans är väldigt vanlig. Gud och hans folk, och ytterst sett mänskligheten, liknas vid make och maka. Människan beskrivs som mänsklig just i att vi hör samman med varandra och blir hela tillsammans (vilket förstås är sant vare sig man har en särskild livskamrat eller inte).
Eller för att avsluta med en annan sorts symbios. I romarbrevet används ympande som bild där vi är grenar som får hänga samman och få liv av olivträdets urgamla rot:
Om några av olivträdets grenar har brutits bort och du, som är en gren av en vildoliv, har ympats in i stället och får del av saven från det äkta trädets rot, så förhäv dig inte över de andra grenarna. Om du gör det skall du veta: det är inte du som bär roten utan roten som bär dig. (Rom 11:17-18)
Vad tänker du efter att ha läst detta? Är det härligt att tänka så? Lite konstigt? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar