Jag hörde på en podd där Kent Wisti talade om svenska kyrkans död. Han gör det ibland och försöker avdramatisera det för ingenting består ju på det sätt som det är nu hur länge som helst.
Jag tänker ibland på hur det kan bli i framtiden. Det är svårt att veta hur långt in i tiden man ska tänka då. Jag tänker att jag som är född 82 kan jobba på till ca 2050 om man tänker på pensionsålder av idag.
Just nu finns det ett väldigt fokus i svenska kyrkan på att behålla medlemmar och arbeta på byråkratiska strukturer. Det är inget fel i att bevara och förvalta men det blir också lätt ängsligt. Det blir farligt att stöta sig med folk både vad gäller ”servicenivå” (dåligt ord eller hur) och på vad man hävdar för lära. Hur läget är om 30 år är omöjligt att säga. Jag tror själv inte att det kommer vara ekonomin som kommer vara problemet utan engagemanget. Kommer det finnas människor som bär upp församlingarna och kommer det finnas gudstjänstledare, musiker och så vidare?
Hur det än blir så är det faktiskt inget hot mot min tro. Om svenska kyrkan skulle gå under så gäller det ändå inte Kristi kyrka i världen. Jesus säger ju så här till Petrus:
”Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.”(Matt 16:18)
Där syftar han på att dödsriket inte förmådde hålla honom själv fången utan han uppstod på den tredje dagen med nytt liv. Så är det alltid på ett eller annat sätt med Kristi kyrka också tror jag.
Jag för min del kommer fortsätta att be och predika och leda mässa och döpa och det kommer inte gå sämre för att vi kanske har färre byggnader eller färre medlemmar. Tron kommer att leva vidare, det är det som betyder något.
Det som är värt att sörja är förstås i första hand den mån tron och kunskapen om den kristna tron försvinner ur människors hjärtan och liv. Att möjligheter går till spillo. Just nu har vi på många sätt den bästa kyrka vi kan hoppas på vad gäller resurser och ett rimligt förhållande mellan inflytande men inte makt över människors privatliv som det tidigare varit. Må vi använda de möjligheter vi ännu har istället för att ge upp i förväg.
När jag tänker på den där kyrkan år 2050 så gör jag faktiskt det väldigt hoppfullt. Säkert väntar mycket smärta innan dess och mycket kan gå förlorat men det ska också bli väldigt spännande om vi får se hur det går med allt.
Det här var bara lösa tankar egentligen. För att påminna mig och kanske dig om ”Gud är Gud om alle land låg öde” eller vad det heter. Säkert gäller det här också för mina syskon i andra samfund vars situation kanske är mer lik än olik egentligen?
Jag har skrivit tidigare om ”den sörjande kyrkan” och en dikt om att ”jag är med och begraver kyrkan”, det här är tydligen något jag återvänder till i tankarna ibland. Lika bra det, det talas nog för lite om framtiden. Jag tror det är fyllt med alltför mycket hopplöshet för alltför många.
Vad tror du själv om kyrkan 2050? Skriv en kommentar och berätta!
Lämna ett svar