Sagan om bonden och moroten

Här är min predikan från Ulricehamns kyrka i söndags på bönsöndagen. Med lite extramaterial som jag kapade bort för att den skulle vara lite kortare med tanke på körbarnen. Berättelsen har jag tidigare lagt på min youtubekanal som du gärna får titta på. Hoppas sagan är till glädje!

Sagan om bonden och moroten

Det var en gång en bonde som levde i ett fridfullt land. Han odlade olika saker och en dag när han skördade i sitt morotsland fick han plötsligt upp en väldig stor morot. Det var den största morot han någonsin sett. Han tänkte ”det här är mitt livs morot!” Vad ska jag göra med den? Jag ska ge mig iväg och ge den till kungen!

Och bonden fick komma in i kungens tronsal. Han kom fram där med sin stora morot och sa: Min kung! Du har alltid varit en god kung som tar hand om ditt folk så jag vill ge dig denna morot. Det är den största morot jag någonsin odlat.

Kungen blev mycket rörd över moroten, fast kanske framförallt över hur fint det var att bonden kom och ville ge honom den för att hedra honom och tacka honom.

Så han sa: Käre bonde. Jag är så glad att du kom och gav mig din morot att jag vill ge dig något tillbaka! Jag vill ge dig en fin åker nära den du har så kan du odla mer morötter där.

Bonden blev väldigt glad och gick hem.

Kungens rådgivare

Kungen hade också en rådgivare som stod bredvid när allt hände. Han tyckte inte moroten var så väldigt imponerande och han tyckte kanske att det var en dyr morot för kungen, som kostade en hel åker. Men han var också glad att kungen visade sig vara så generös!

En annan dag kom rådgivaren till kungen med ett fint föl han fått. Han sa: Min kung! Du har alltid varit en god kung som tar hand om ditt folk så jag vill ge dig detta föl, det är det finaste föl mina hästar någonsin fött.

Kungen tog emot fölet och sa: Tack så mycket.

Och sedan inget mer än tack.

Rådgivaren blev helt ställd och stod kvar och väntade på att kungen skulle ge honom något men det hände inte så han fick vända sig om och börja gå till sin plats. Då sa kungen:

Rådgivare! Tänker du kanske på bonden som var här nyligen med moroten, han som fick en åker?

Rådgivaren kände sig lite genomskådad och sa att hmm. Ja det fanns kanske en bonde som var här om jag tänker efter nog väldigt noga.

Kungen sa. Vet du. Han kom hit för att ge mig en morot men jag tror nog att du har kommit hit för att ge dig själv en bättre häst som tack?

Där tar sagan slut.

Vi går till Gud med våra böner

Så kan det vara med oss när vi ber. Man kan tänka att bön är ju just att vända sig till Gud med något, eller hur? Som de vände sig till kungen för att ge en morot eller häst. I vår gudstjänst kommer vi till Gud med vår lovsång till exempel, det är ju en slags gåva.

Händer det att vi vänder oss till Gud och ger honom vår bön för att vi vill ha något? Kanske inte en häst men kanske något annat vi vill ha väldigt gärna, kanske är det lite mer andliga saker än en häst. Frid i hjärtat till exempel.

Bonden han hade ju förstått det från andra hållet. Att vi kommer som svar på att Gud redan varit god mot oss. Gett oss livet och människor vi älskar och fred och solsken och så.

Verkligen en god kung

Nu vill jag ju säga också att kungen i sagan nog verkligen är en god och fin kung som verkligen bryr sig om alla i sitt stora rike. Han är glad åt bonden. BEHÖVER HAN någon jättestor morot? Han kanske till och med har fått finare morötter någon gång av någon annan? Men han är glad över att vi kommer och bär fram det vi är glada över i våra liv. Judarna på Jesus tid gjorde alltid så att man bar fram det första eller finaste av skörden och tackade för gåvorna man fått.

Kungen är inte heller så där arg eller upprörd över sin rådgivare som gav honom hästen med lite sluga avsikter att få något ännu finare tillbaka. Han genomskådar honom förstås, och det gör Gud också kan vi lita på. Men det är inte någon fara på taket. Han tar emot hästen, och han tar emot våra böner och lyssnar på dem oavsett hur våra motiv ser ut.

Kanske tar han tillfället att ge oss någon tanke av självinsikt så att vi kan bli lite klokare med tiden som den där rådgivaren fick. Gud önskar nog förstås att vi älskar honom för hans egen skull och inte för hans gåvors skull men Gud har också mycket tålamod med oss och förstår att vi får lära oss det här med tiden. Huvudsaken under tiden är att vi fortsätter att komma till Gud med våra böner utan att vara osäkra på om vi gör rätt.

Att be lär man sig genom att be

Det skulle vara lite förlamande om vi var tvungna att ha helt rena motiv för att kunna be. Vi är ju rätt bra på att lura oss själva eller hur? Intala oss att även det som är lite själviskt nog inte är så själviskt ändå. Paulus skriver i ett av sina brev i bibeln:

Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.

Paulus

Det finns mycket klokt som sagts om bön. En sak är detta: Att be lär man sig genom att be. Man får lära sig på vägen men man får börja på en gång!

Rådgivaren hade kunnat be rakt av och frågat kungen efter en fin häst, eller hur? Det finns inget som säger att man inte ska be Gud om allt, vad det än är, som man vill ha. Det är rentav bra. Med tiden kanske man kommer på om man beter sig som rådgivaren och då har man ju lärt sig något om sig själv, det är också bra.

Lätt att krångla till det

Bättre att man inte censurerat sig från början utan verkligen uttrycker vad man har i hjärtat. Jag tror inte det är bra för själen att be för att det ska gå illa för någon annan, men däremot kan man ju berätta väldigt osminkat för Gud hur man känner sig när man är arg eller besviken eller vad det är.

Man kanske vill vara som rådgivaren och liksom göra rätt för sig, ge något och vara duktig så man förtjänar det man får istället för att bara få som gåva. Men vad skulle det kunna vara? Med Gud börjar det ju med att vi fått själva livet, det finns inget vi kan ge som väger upp Guds gåvor, bättre att vi satsar på att tacka istället och ta emot och vara ödmjuka.

Istället för att förtjäna saker från Gud kan vi ju ge vidare istället genom att vara goda mot andra som behöver vår hjälp.

Gå in i din kammare, utan mobiltelefonen

Så på ett sätt är det lätt att be men ibland är det svårt ändå. Jesus säger att vi ska gå in i vår kammare och be. För att inte skryta för andra hur duktiga vi är som ber (på den tiden kunde man skryta med det, det är nog svårt i Sverige 2023). Men vi kanske får tänka på andra sätt om att gå in i vår kammare. Det viktigaste är nog trots allt mobiltelefonen. Det kräver ju att man är ganska närvarande om man ska kunna be bra.

Vi tar ju med oss hela världen och allt som händer alla vi känner in i kammaren när telefonen är med. Här i kyrkan kan man tänka att vi kanske inte lämnar vapen i vapenhuset nuförtiden utan stänger av telefonen istället så att vi kan vara närvarande i det som händer här. Liksom stämma tid för ett möte med Gud, och det kan vi göra hemma också. En stilla vrå, ett ljus kanske och säg Gud allt du har på hjärtat.

Sånt vi inte tror vi kan tala om i bönen

Jag läser en bok av James Martin om bön och han skriver också något intressant. Att om vi kör fast i bönen och tycker det är svårt att be så är det ofta för att det finns något vi tycker att vi inte kan tala med Gud om.

Men om vi kommer på det och talar med Gud om just de sakerna så kan det hjälpa och öppna upp. För en del här kanske det är så just nu. Be om det som du tänker på mycket nu, allting passar att vända sig till Gud med.