Talet vid ljusbåtarna

På begäran. Mina ord från minnesceremonin vid Åsunden med ljusbåtarna.

Jag har blivit ombedd att lägga ut mitt korta tal från ceremonin med ljusbåtarna vid Åsunden fredagen till allahelgonahelgen. Det var en fin stund att få vara med om då hundratals små båtar med brinnande ljus flöt ut på Åsunden från Ätrans utlopp. Hoppas talet kan vara till glädje.

Att vara en liten guppande låga på vattnet

Jag är en av dem som har ljusbåtar att skicka ut här idag. Vi hade begravning i familjen och då sa ett av mina barn:

”Jag vill inte att begravningen ska vara för då är det som att jag släpper taget om honom och så är han borta sen.”

Och det var väldigt klokt sagt. Begravningen handlar ju mycket om att lämna ifrån sig den som har dött. Det måste ju ske men det är inte alltid så enkelt.

Idag ska vi sända ut som små båtar med ljus ut från stranden. Kanske flyter de rakt ut över vattnet, kanske tvekar de lite vid kanten, det får vi se.

Det är också ett slags överlämnande. Ett erkännande om att de har varit ljus i våra liv, och fortsätter att vara det på sitt sätt. Och ett konstaterande att de inte längre är här med oss, de har gett sig av. Vi får se på deras ljus med tacksamhet, och med saknad.

Livet är märkligt. Vi kommer hit till världen och lever våra liv och sedan lämnar vi världen igen. Vi har säkert olika tankar om det allihop, vad som är meningen med alltihop, varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Egentligen är vi guppande små ljus hela vårat liv här också. Ömtåliga och ibland vilsna men vi är här och vi får vara en brinnande låga, en levande människa. Det är mycket stort att få vara det.

Jag har stått vid många kistor på många begravningar och talat om många människors liv. Vår tid har sina tankar om hur ett bra liv ska se ut, vad man ska åstadkomma, hur man ska vara. Och så har jag fått lära mig att det är mycket olika. Sådär kunde ett liv se ut. Och sådär kunde ett annat liv vara.

Det kommer ingen och sätter betyg på det till slut. det kommer faktiskt inte det. Man får bara konstatera att det var så det var. Och så får man tänka lite på sitt eget liv. Jag klarar inte att vara på det där sättet eller göra de där sakerna, jag lever mitt liv på det sätt jag gör och till slut kommer det ta slut. Då får man se det fina i det som varit.

Vi har lärt oss från våra hektiska liv 2023 att man får prioritera. Göra det som är viktigast först när inte tiden räcker till allt. Egentligen har vi begränsad tid. Jag vet att varje gång jag kommer hem från en begravning, det är ju ganska ofta, så vill jag berätta för min familj att jag är så glad att jag har dem. Jag har fått en påminnelse om att kärleken till varandra ändå är det som till slut visar sig ha verkligt värde. Till det kan man lägga att försöka göra gott, ta hand om det man har att ta hand om. Inte tynga jorden i onödan utan försöka trampa lätt på den och hjälpas åt med bördorna.

Att tänka på döden handlar alltså mycket om livet nu. Vad jag gör med den tid jag fått. Där kan vi alla mötas oavsett tro va?

Och ljusen på vattnet är en hoppfull symbol oavsett tro. Det ser ut som resenärer mot en annan strand någonstans. Min tro säger mig att natten visserligen är stor men bortom den kommer det till sist en ny soluppgång. Vad som sedan sker vet bara den som brutit upp och rest.