Att bevara hoppet

Min predikan från kyndelsmässodagen

Här (lite senare än vanligt) är nu min predikan från kyndelsmässodagen även på Vandra Vägen. Lite kortare än vanligt för det var en speciell gudstjänst med mycket annat som hände. Hoppas den är till glädje för dig.

Att bevara hoppet

Idag är i högsta grad hoppets dag. Dagen för ljus som lyser i mörkret. ”Hopp” är ett sånt där ord som kan användas på lite olika sätt så det är bra att veta vad man menar. Det kristna hoppet liknar tro på så sätt att det handlar om att lita på Gud men det har mer med den okända framtiden att göra.

Framtiden ser inte alltid så värst hoppfull ut, problem hopar sig ofta. Strängt taget är det inte framtidstro som är grejen med det kristna hoppet, i alla fall inte på kort sikt. Man behöver inte var optimist på det sättet. Hoppet består istället i att lita på att Gud är med oss och har omsorg om oss. Att vi är i Guds händer vad som än händer. Och en gång ska Guds goda vilja ske på jorden som i himlen.

Guds löften

Gamla tiders kristna var noga med att hålla sig fast vid Guds löften, och kanske till och med påminna Gud i sina böner, du har ju lovat att ta hand om oss, var är du nu?

Vad har då Gud lovat? Vi hörde det så vackert i dopet nyss och det är förstås ord som sades i ditt dop också när det än ägde rum:

”Jag är med er alla dagar till tidens slut”.

Jesus

Och även det andra:

”Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörker utan ha livets ljus.”

Också Jesus

Där har du några av Guds löften till dig att hålla fast vid.

Det har med framtiden att göra men det börjar nu, eller hur? Vi får öppna ögonen för att Gud finns med oss här och nu i våra liv, och vi får tro att Gud kommer fortsätta att finnas med oss i framtiden.

Därmed inte sagt att allt kommer gå som vi vill i framtiden men det finns hopp. Det gör att även de tunga dagarna kan vara meningsfulla och att vi kan få ha livsmod mitt i alltihop.

De gamla i templet

De stora mästarna på detta med att leva med hopp i dagens evangelium är de gamla i templet. De har bevarat hoppet så väldigt länge genom allt de varit med om. Säkert många motgångar och tvivel. Jag tror att de också brukade påminna sig om Guds löften till sitt folk och genom att varje dag vända sig till Gud förnyade de också hoppet och livsmodet dag för dag.

Idag har vi gamla Hanna i templet uppställd här framme som biblisk figur som Katarina som är med i gruppen som gör bibliska figurer har gjort.

Vi får höra sången om Hanna! -Mariakören sjöng sången om Hanna som prisar Gud här mitt i predikan

Hanna mitt ibland oss

Det som är mest speciellt med just Hanna är att jag har mött henne många gånger. Och det har nog du också? I alla fall har vi mött människor som hon. Ofta är det just äldre kvinnor som lever en stor del av sitt liv med kyrkan.

Man kan ha haft olika engagemang hela livet igenom och till slut kanske man inte har energin längre till att göra så mycket praktiskt arbete utan man får helt enkelt finnas där.

Fira gudstjänst. Le mot nykomlingar. Jag tänker att det ofta är såna som Hanna som bär upp det mesta av bönens liv i vår kyrka så det här får vara ett tillfälle att tacka för er som känner igen er själva i det jag säger nu.

Även om du kanske tycker det är för stora ord för att gälla just dig eller om du själv kanske tycker det känns lite svårt och att man inte kan bidra så mycket längre men kyrkan är ju en bönegemenskap. Den som håller bönens låga vid liv bär upp alltihop. Hanna är nog stolt där i templet, hon gör den viktiga tjänsten med fasta och bön.

Vi behöver varandras hjälp med att tro

Apropå hoppet så är det förstås så att vi behöver varandra. Vi behöver varandras hjälp med att hålla modet uppe och med att tro. Påminna varandra om vad vi tror så vi kan hålla fast vid löftena.

Katarina funderade i en morgonmässa i veckan på hur Hannas liv såg ut och också hur vardagen såg ut där i templet. Hon måste ha varit en välbekant syn som kände de andra som samlades där.

Hon kände säkert till en del om alla de där jobbiga sakerna som brukar finnas även i kyrkliga miljöer, om det var präster som bråkade med varandra eller om allt möjligt jordiskt men hon kunde urskilja vad det var som var det viktiga. Det står också att hon hade profetisk gåva. Hon kunde fokusera på hur Gud verkade mitt ibland oss här på jorden. Kanske var det en blick som vuxit fram genom livet?

Andra fick ta del av hennes hopp

För hon har som sagt bevarat hoppet under alla år. Att vi och vår framtid ligger i Guds händer. Och hon förstod när hon såg Jesus att det var han som var det efterlängtade hoppet. Och genom att prisa Gud för det hon fick se lät hon andra få del av den tröst och det hopp som det gav henne själv.

Idag är Hanna en förebild i hoppet. Dopet vi varit med om är en annan påminnelse till oss om att Gud verkar mitt ibland oss och skapar tro. Barnens sång och ljusen som brinner i mörkret får också vara källor till tro. Och så får vår församling vara en plats där vi samlas kring Gud som är med oss idag och som kommer vara densamma i framtiden. Tills en dag alla Guds löften infrias.