Kärlekens väg och egots väg

Gästbloggpost i fastan av Ruth Lindholm

Idag har jag glädjen att ha Ruth Lindholm som gästbloggare på Vandra Vägen. Ruth är organist i Ulricehamns pastorat där jag arbetar. Orden nedan kommer från en morgonmässa i början av fastan då ”kärlekens väg” var helgens rubrik i psalmboken. Jag ville gärna att fler skulle kunna ta del av detta via bloggen. Hoppas det är till glädje för dig. Ordet över till Ruth:

Kärlekens väg och Egots väg

Egot i mig är ofta som ett litet barn. Det skriker högt när det inte blir som jag vill. Därför brukar jag försöka komma ihåg att fråga mig själv, när jag känner mig upprörd stressad eller liknande, ifall det kan vara så att något har hänt som inte blev som jag ville.

Det kan handla om att någon inte beter sig som jag vill. Det kan handla om att jag själv inte beter mig så som jag vill. Kanske du kan känna igen dig i frustrationen när det inte blir riktigt som du vill.

Ärlighet

När jag är lite nyfiket har utforskat mitt ego så tog det längst tid att upptäcka oärligheten. Egot i mig kan nämligen också vara en oärlig röst eller tanke. Det kan handla om att jag överskattar eller underskatter mig själv eller andra.

Det kan handla om en så enkel sak som att jag får en förkylning och blir plötsligt väldigt upprörd på grund av att jag har någon sorts idé om att jag inte borde bli sjuk.

Det kan också vara en idé om att jag alltid ska vara stark. Det är en väldigt oärlig tanke som inte har med verkligheten att göra.

Den oärliga tanken kan också handla om att jag pratar väldigt negativt om mig själv. Det skulle kunna handla om att jag inte duger eller att jag inte räcker till att jag måste leverera mer än vad jag orkar. Det är också en oärlig tanke för den är inte sann. Den representerar inte verkligheten.

Den oärliga tanken kan också vara, och det här skäms jag över, när jag ser någon som verkligen misslyckas, och så hör jag en tanke i mig själv att där skulle nog inte jag kunna hamna.

Det är också en oärlig tanke, den är inte sann.

Jag skulle tro att det finns några fler här inne som kan känna igen sig i liknande tankar.

Rädsla

Egot i mig bär också på mycket rädsla. Rädsla för att någon ska upptäcka att jag bara låtsas hela tiden. Rädsla för att andra ska upptäcka de har överskattat mig. Rädsla före att inte vara värd att bli älskad. Rädsla för att inte hinna i tid. Rädsla för att inte vara en tillräckligt bra mamma eller partner. Rädsla för att bli utnyttjad. Rädsla för att mina behov av att bli sedd och hörd eller liknande, inte ska bli bemötta.

Alla dessa rädslor som bottnar i någon konstig ambition om att vara på topp hela tiden. Rädsla tänker jag bär vi alla på ganska ofta. Det finns så mycket som kan skrämma oss och känns hotfullt. I Bibeln står det väldigt ofta var inte rädd. Jag har inte räknat själv men det sägs att det står 365 gånger alltså en gång för varje dag.

Någon har också sagt eller skrivit att motsatsen till kärlek det är inte hat, det är rädsla.

Kärlekens väg

Så vad är då Kärlekens väg?

Jag tänker att då går väl den i motsatt riktning då.

Så när jag känner att jag blir upprörd över att det inte blir som jag vill, då kanske det kan vara en väg att konstatera att nej det blev inte som jag ville.

Det kanske kan vara en annan väg att gå att i den stunden där jag känner att jag fastnar i mina känslor och tankar istället be: visa mig Gud din vilja och gör mig ville att vandra på den vägen du visar mig. Gud visa mig nästa steg. Visa mig hur jag med mitt liv kan hjälpa andra.

Och vad kan Kärlekens väg vara när jag upptäcker oärlighet i mig. ? Kanske det kan vara att be gud om hjälp att få öppna ögon och modet att våga se verkligheten så som den faktiskt är.

Kanske kan det vara att leva genom sinnesrobönen. Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Och hur kan jag gå Kärlekens väg när rädslan får blodet att pumpa snabbare i min kropp och det blir svårt att samla tankarna?

Tillit

För min egen del jag är helt säker på att det handlar om att våga leva i tillit. Och för mig är det kanske den svåraste biten.

Om jag ska vara helt ärlig så har jag väldigt svårt att lita på att Gud alltid kommer att finnas där för mig när det blir svårt i livet. Men jag tänker också att Gud känner mig och han vet anledningen till att jag har svårt med just tillit. Och därför väljer jag att tro att det kan få hända någonting med mig när jag ber just om det jag saknar nämligen tillit.

Och om jag är riktigt modig kanske jag också kan våga vända mig till en god medmänniska och i tillit göra mig sårbar och be om hjälp

Jag vill avsluta med den överlåtelsebönen som finns i tolvstegsprogrammet.

Gud jag överlämnar mig till dig för att du ska forma mig så som du vill. Befria mig från mitt egos slaveri. Befria mig från mina svårigheter, så att segern över dem får bära vittnesbörd till dem jag vill hjälpa om din kraft din kärlek och ditt sätt att leva. Må jag alltid leva enligt din vilja. Amen.