Vi får leva med varandra!

Predikan i Ulricehamns kyrka om att leva tillsammans.

Här är nu min predikan i Ulricehamns kyrka 20:e söndagen efter trefaldighet med rubriken ”att leva tillsammans”. Hoppas den är till glädje för dig!

Vi får leva med varandra!

Om man har en maka eller partner eller kollega eller vän så kan man å ena sidan tänka på hur fantastiskt fint man har det och säga ”Vi får leva med varandra!”

Men med samma person kan man i ett annat läge mer liksom väsa för sig själv samma ord ”vi får leva med varandra”.

Det är samma sak det handlar om, att leva tillsammans. Ibland är det det härligaste i livet, andra gånger det kämpigaste, eller hur?

Det som är ganska svårt egentligen med relationer är väl mest att de består av folk.

Min långa analys är att det är det som är det svåra med både familjer och med kyrkan och med allt möjligt, de består av folk. På gott och ont. Och jag är också folk, ska jag säga. Det är vi allihop.

De har blivit som familj

”Att leva tillsammans” är ju ett löjligt brett ämne. Men vi startar i episteln. Paulus är liksom väldigt nära Timotheus, de har blivit som familj på något sätt genom den tro de delar och vad de varit med om tillsammans.

Kristen tro vill ju mena att Jesus frälser och upprättar hela skapelsen, det har redan skett att det goda segrat och en dag ska Guds goda vilja ske överallt.

Och han grundar sin kyrka som en slags första tecken på hur den nya skapelsen kommer se ut, som en plats där vi med Andens hjälp får del av Guds framtid redan nu. Där Guds goda vilja sker och inget mörker mer ska vara.

Så där ingår helade relationer förstås i bilden. Människor som älskar varandra och gör gott mot varandra. En världsvid familj.

Det där är kyrkan i teorin kan man säga. I praktiken kan det vara väldigt annorlunda.

Vi kan inte göra himlen på jorden

Det finns goda skäl att dra öronen åt sig. Kristna miljöer som gör anspråk på att försöka vara som himlen på jorden, där allt är väl och alla är goda, brukar bli farliga ganska fort. För vi kan inte det, vi är folk med både himmelriket i våra hjärtan och med synden inom oss. Så bästa vi kan är att fejka att vi är helt goda. Då är maktmissbruk och annat ofta där.

Så det känns farligt att tala om församlingen som om den vore enda stor familj. Samtidigt är det väl också det vi längtar efter? Och i benådade stunder med Guds hjälp kan den också vara det ibland, men inte på något sätt som vi kan riktigt styra över.

Idealitet och delaktighet

Jag hoppas ni har koll på att församlingen har ett projekt kring idealitet där ideella, förtroendevalda och anställda pratar tillsammans. För att vi önskar att fler ska vara delaktiga och ha en plats och en uppgift i vår församling.

2 saker om det:

1, häng på om du inte redan varit med, 7 november är nästa gång, tala med mig efteråt.

2, det här behöver vi verkligen hjälpas åt med, församlingen är ju Kristi kropp så varje människa räknas som lika viktig.

Senast då vi träffades om delaktighet fick vi drömma tillsammans om vilken församling vi skulle önska vi var och det är klart mycket av de drömmarna kretsade kring att känna gemenskap.

Min egen dröm var att fler känner några fler här, att man känner sig del av gemenskapen. Gärna att församlingen ska vara en plats där man tycker man faktiskt kan tala om sitt liv och sina tankar om livet och tron. Och kanske att kristna kan bli kända för att vara såna som vågar prata och dela livet på djupet.

Så det är min dröm. Fundera gärna på hur du skulle önska att församlingen var och prata alltså gärna också om det med varandra!

Andens verk

Men haken är att jag inte tror man någonsin riktigt kan styra över såna saker. I nya testamentet är det Guds heliga Ande som formar gemenskapen och det får vi hoppas att den gör här också.

Vi får drömma och göra vårt bästa men kan aldrig tvinga fram liv och gemenskap.

Kanske kan vi ändå hitta några saker i dagens bibeltexter som vi kan ha nytta av hos oss?

Tre lärdomar från tre bibeltexter

Först tänker jag på Tobias i Tobits bok. Han som både lyssnar respektfullt på svärfar och ibland står på sig med det han måste göra. Nej, aldrig, säger han.

Gemenskap blir bra där det å ena sidan finns ödmjukhet och lyssnande, och å andra sidan fria individer som följer sin egen väg och vet sitt värde. Ingen superindividualism, och heller ingen som bara ska lyda och foga sig.

Sen tänker jag på Paulus och Timotheus. Det är en väldigt tidig skrift i nya testamentet så det är imponerande att Timotheus tydligen är tredje generationens kristen, vi får höra att hans mamma och mormor är kristna.

Där har vi nog kloka människor tänker jag. Såna som levt ett tag med den kristna tron. Det är ett känt fenomen att de som inte vet så mycket gärna vill leka experter men de som faktiskt vet och har erfarenhet, de förstår också hur lite de vet så de är försiktigare med att tala.

Det var också fint på kursen om idealitet att det blev ett möte en kväll mellan ungdomar och lite äldre församlingsmedlemmar. Sånt händer sällan i vårt samhälle va? Tänk vad fint om det kunde vara så oftare!

Ålder och erfarenhet är inte så hett i vår tid men i trons värld så tar det tid att bli vis. De som har varit med ett tag är en gåva till de yngre, de yngre är också en gåva till de äldre på andra sätt. Det önskar jag också att vi får se oftare här i församlingen.

Och jag tänker på evangeliet om Jesus i Nasaret. Nu borde jag väl säga något mycket bättre om den eftersom det är evangelietexten och allt men det jag tänker på är ganska jordnära och handlar mer om oss alla än just om Jesus.

Öppna för att det finns mer

Folk var fast i vem de trodde att Jesus var för att de kände hans familj. Det visade sig då att det fanns betydligt mer i honom än någon kunde ana, bara man hade ett öppet sinne.

Om man ska vara en kärleksfull gemenskap eller relation eller så måste vi alltid vara öppna för att det finns mer än vi vet ännu i de vi möter. Att varje människa rymmer en värld. Att alla är någon vi kan lära oss något av.

Att vara ödmjuk inför att bara Gud vet vad min nästa har varit med om, vem hon eller han kan bli i framtiden eller vilken riktning de rör sig i nu.

Att se på varandra på ett sådant sätt, skulle jag säga, det är en stor del av att älska sin nästa. Att inte döma sin nästa utan ta emot dem som en gåva. Att inte tvinga in någon i mina bilder av dem. O så svårt men ett värdigt mål att ha, eller hur?

En familjemiddag

En sak jag insåg för första gången i veckan har med nattvarden att göra, den vi snart ska fira. Jag insåg att när lärjungarna firade den sista måltiden med Jesus så var det just som en ny familj.

Hela livet hade de förstås firat påskmåltid tillsammans med sin familj i Galiléen, ett släktkalas. Men nu satt det där tillsammans i övre salen kring Jesus. Och gjorde en familjegrej!

Nu var de familj! Så var vi tillbaka vid familjebilden!

Ingen perfekt gemenskap

Lärjungagänget var inte så lätta alla gånger heller. Där fanns samtidigt tullindrivare, och en Selot vars gäng var känt för att lönnmörda tullindrivare.

Där fanns till och med en förrädare vid bordet men Jesus ville ha honom hos sig också. Det är knappast så att Jesus visar upp en perfekt samling människor där.

Som jag sa i början så är folk inte alltid lätta. Varje människa är på ett sätt en gåva till oss, på ett annat sätt är han eller hon ganska besvärlig.

Där tycker jag själv att bilden av församlingen som en familj har sin stora poäng. Man kan bråka och vara osams med sina syskon, de är i alla fall ens syskon.

Familjen är platsen där man kan älska någon och bråka med någon samtidigt. Inte en helt dålig dröm om kyrkan tycker jag! Det är ju familjen som är kärlekens skola.

Bjudna till samma bord

Vi hör ihop, inte för att vi är fullkomliga eller för att vi tycker lika utan för att vi har plats vid samma bord, inbjudna av samme mästare.

Guds bord är centrum i detta hus. Där är alla välkomna och efterlängtade. Där betjänar Jesus alla, han vill tvätta alla fötter, torka alla tårar, ge liv åt allt dött. Den kristna gemenskapen lever aldrig helt upp till vad den borde vara, men i vår mitt har vi honom.

Jesus vet förstås att vi allihop är folk. Det var för att kalla alla folk till sig som han kom. Vi får leva med honom och vi får leva med varandra.