När min prästkollega (även hon kvinna) blivit sjukskriven gick jag till min f.d chef och kyrkoherde och sade att jag kände oro för att bli sjukskriven. Detta var när det stod mycket i tidningen om faran med att vara kvinna och präst och jag pratade utifrån det. Hans kommentar efter det hela var ”missförstå mig rätt, men var inte som en kvinnlig präst då”. Kände mig rätt nedtryckt och förvirrad efteråt. Visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Vid ett senare tillfälle så sade han retsamt under ett möte, då det var internationella kvinnodagen: ”vi män borde han en internationella mansdagen, då vi får sitta och trycka ned kvinnor”. Han hade en lång harang om vad som borde göras. För att skämta så mycket om vad som skulle göras med och mot kvinnor var han bra på att lägga över mycket arbete på en. För att sen ta åt sig äran av det och sen snacka skit om en.

Den gång jag blev mest chockad av hur han pratade var när han var hemma hos mig och min man. De andra gästerna hade gått och min man var på toa. Då börjar han att prata om mitt och min mans sexliv. Han målar upp bild efter bild och jag hinner bli riktigt illamående innan min man kommer tillbaka.

Dock har jag haft tur har jag förstått, som nästan aldrig varit ensam med honom….