Efterhand som jag funderar kommer jag ihåg allt mer; liturgisk- sång -lektionerna på Pastis då männen i gruppen (vi var lika många kvinnor som mä i gruppen) får 80% av undervisningstiden – när jag påpekar detta säger mina blivande kollegor att kvinnor skriker så högt med sina gälla röster att de hörs ändå. Gudstjänstvärdars kommentarer till mig om korta kjolar (knälängd), vaktmästare och musiker som dykt upp i sakristian vid omklädning och som inte ville gå därifrån. Vaktmästare som envisas med att ”hjälpa till” vid påklädning och som särskilt rättar till kläderna på mig över bröst och bak. Den äldre vikarierande kyrkoherden som står nära framför mig, knackar mig hårt i bröstet med ett finger och förklarar att ”präster kan väl kvinnor få bli, men absolut inte kyrkoherdar”. Kyrkoherden som sa att han inte tyckte om ”starka kvinnor” och som samtidigt utförligt berättade om sin kvinnliga kyrkoherdekollegas korta, svarta skinnskjol. Begravningsentreprenören, ökänd för att tafsa och vara slipprig i ord och handling, som när jag undvikit honom innan begravningen börjar, under begravningen, när jag står vid altaret, kommer på att han måste gå fram och berätta att en anhörig inte kommit (vilket jag noterat) och då lägger armen om mig, jag kan inte göra något. När jag polisanmäler så får jag veta att jag måste be de anhöriga att bekräfta, hur skall jag kunna göra det utan att deras minne av begravningen skall färgas av det? Jag skickar iväg nu innan det blir en roman.