Jag blev sexuellt trakasserad av min nya chef. Han var präst och hade sitt kontor intill mitt. När kyrkoherden fick veta av en kollega till mig, som även hon var drabbad, anmälde han prästen till domkapitlet. Efter åtskillig brevkorrespondans mellan mig, chefen och domkapitlet blev vi alla inkallad på förhör till biskopen och hans stab vid separata tillfällen. När domarjuristen fick höra att kyrkoherden avrått mig att vara ensam på min arbetsplats försvann kyrkoherden från församlingen och ”gömdes” på en tjänst som inte fanns på domkapitlet. Prästen fick en erinran. Den tillförordnade kyrkoherden tog in förre detta militärer för att styra församlingen i en omorganisation. Mitt arbetslag tvingades iväg i tre dagar för att tuktas av dessa militärer. Vi satt på konferens mellan 8-22 varje dag och efter kl.22 hade vi läxor att göra till nästa dag. Dem förbjöd oss att åka från gården under dessa dagar. Jag fick senare veta att en av militärerna hade misshandlat sin fru åtskilliga gånger och hade dessutom alkoholproblem. Väl hemma i församlingen igen drog man in vissa arbetsuppgifter för att kunna tvinga mig att gå på militärernas fortsatta möten. Den nya kyrkoherden tvingade mig sedan till ett möte med en av militärerna, prästen som trakasserat mig, ytterligare en person som arbetade med militären samt mitt fackombud som skulle vara ett stöd för mig. Mötet gick ut på att jag skulle stå till svars för att jag hade anmält prästen och sedan be honom om ursäkt. Jag fick absolut inte prata om vad han hade gjort mot mig. Det hela resulterade i att jag blev tyst på mötet. Efter en timmes tystnad fick jag äntligen berätta vad prästen utsatt mig för. Allas blickar vändes mot honom.
Prästen fick arbeta kvar. Ledningen ansåg att han fått sitt straff i o med varningen från domkapitlet. Mitt fack lyckades inte göra annat för mig än att lösa ut mig från församlingen utan mina tre månaders uppsägningstid. Jag orkade helt enkelt inte arbeta kvar där.
Det mest skrattretande var nog svaret min bror fick från den dåvarande ärkebiskopen. Min bror och han hade haft kontakt med varandra under min brors uppväxt då ärkebiskopen var präst i den kyrka min bror var verksam i. Min bror frågade mig om han fick ringa honom och berätta om det som hänt mig. Svaret han fick från ärkebiskopen var ”jo, du förstår, i vissa församlingar fungerar det och i vissa fungerar det inte”.
Jag har gått ur Svenska kyrkan och kommer aldrig mer att sätta min fot där.