Som 18-åring och precis flyttat hemifrån kontaktade jag min konfirmandpräst för själavårdande samtal. Det började med att jag skrev brev med mina frågor, därefter kom han och hälsade på. Han var pensionerad och jag hade kännt honom hela mitt liv. Litade fullt på honom, men han utnyttjade mig. Efter flera bra samtal började han allt oftare berätta om sin egen situation. Då främst relationen med sin hustru, och han sa att han behövde mig annars skulle han köra in i en bergvägg. Därför blev det många besök och jag kände mig fångad i en rävsax. Han behövde mycket kroppskontakt och en gång (minns inte hur många gånger saker hände, minns bara äckelkänslorna, lukten och vanmakten) kysste han mig och beskrev hur mycket jag betydde för honom. Det var som att vara inlåst i ett osynligt fängelse som ingen annan såg. Det fanns en kvinna som jag försökte berätta för, men hon sa att så farligt kan det väl inte vara. Det gjorde det ännu värre. Därför valde jag att aldrig berätta för någon.