Jag är präst i svenska kyrkan.
Jag var på en konferens där det var förbönsgudstjänst på kvällen. Min man och jag hade en ganska tuff period och jag gick till ett par för att få förbön. När jag berättade frågade mannen mig om det också var så att vi hade problem med intimiteten just då när vi bråkade så mycket. Ja det påverkades såklart. Varpå han i förbönen säger att det är viktigt med det intima och att det tillhör en relation och att ofta är det extra jobbigt för mannen. Hela upplägget på det han sa gick ut på att jag skulle ha sex med min man för att det var där skon klämde och min känsla när jag satt där var att jag borde ligga med honom för hans skull och äktenskapet, vad jag kände frågades inte efter. Hela tiden satt kvinnan, hans fru, och höll mig i handen. Jag gick därifrån med en bitter eftersmak.

Under min två första år i kyrkan fick jag dagligen väldigt tydliga sexuella inviter av den manlige IT ansvariga i kyrkan. Jag tackade artigt nej som jag alltid har lärt mig att göra, dvs jag sa aldrig ifrån argt. ”Se det som en komplimang” sa han. IT ansvarig gjorde de sexuella inviterna även när vi skulle ha möten och alla hörde och suckade lite, men lät det vara. De flesta närvarande på de mötena var manliga chefer. Alla ursäktade honom med ”det är så han är” och ”han menar inget direkt med det”. Även fackliga ansvariga var närvarande vid många tillfällen och en gång sa en av dem till mig ”är det inte jobbigt?” ”jo, sa jag” ”bara ignorera honom” blev rådet tillbaka från den fackliga manliga representanten. Nu i efterhand är jag arg på mig själv att jag inte satte stopp för det men också på mina kollegor och chef som bara lät det vara. Det är ju inte ok och fråga om man ska ”gå in i städskrubben innan mötet och mysa lite för du är så het”.

Jag jobbade på ett stort läger, där stiftets konfirmandkonsulent (kvinna) var huvudansvarig. En busschaufför/allt-i-allo (man) anlitades i många år av konfirmandkonsulenten vid många olika ungdomsläger och ryktet gick bland ungdomarna och ledare hur den här mannen hade antastat många unga tjejer genom åren. Han liksom minglade runt och umgicks med ungdomarna där inga andra vuxna ledare befann sig. Konsulenten fick reda på att chauffören förgripit sig på ett flertal unga tjejer i sin hemort och borde ha förstått då att ryktena och anklagelserna i lägersammanhang också var sanna. Trots det sa konsulenten bara ”jag har pratat med honom och han säger att han inte har gjort nåt och han är min vän så jag litar på honom”. WTF!? Hur kan man resonera så?! Som konfirmandkonsulent…!

Senare såg vi ledare i sociala medier att konsulenten hade anställt chauffören på sitt nya jobb (ej kyrkligt jobb) också + att de verkade umgås privat. Ofräscht!

Sedan jag prästvigdes och kom ut i församlingstjänst så har jag fått utstå många, många telefonsamtal av sexuellt störda män. De har ringt dag, kväll och natt på min telefon och först angett att de är i själanöd, men det visar sig snart att de har en annan agenda, som fascinerande ofta handlar om att de ska berätta hur stor kuk de har, hur oroliga de är att den stora kuken ska skada den de har sex med. ”MEN PRATA MED NÅN I VÅRDEN OM DET, INTE PRÄSTEN!!!” vill jag skrika.

När jag suttit som jourhavande präst via SOSAlarm har jag fört statistik som visar att det i snitt är 65 % av samtalen varje natt som kommer från män med sexuell störning. Det är ett helvete att sitta där mitt i natten och gång efter annan höra stönande män som blir aggressiva när jag påtalar att vi ska avbryta samtalet. Efter att ha pratat med män som bett mig vara kvar i luren tills de kommer/hört män skrika att de sprutar sats över köksluckorna m.m. i ett flertal år så kan jag konstatera att min bild av svenska män är rätt förändrad…

En kyrkopolitiker i vårt pastorat är känd som slempropp pga att han har sexuellt trakasserat ett flertal kvinnor i vår organisation och även på sin egen arbetsplats. Han ger stort obehag, illamående, rysningar och flyktreaktioner. När personal (som är kvinnor) skickar ut mejl med info om kommande aktiviteter etc där han kan tänkas medverka så skriver avsändaren ut namnet på slemproppen, t.ex ”På söndag avtackas församlingsassistent NN… med tal som hålls av bl.a XX” för att diskret informera och förvarna kvinnorna i personalen att slemproppen kommer vara där… När personal ser honom vänder de sig till varandra och säger ”bäst att stänga jackan/knäppa koftan/gömma sig i sjalen” etc.

Jag blev sexuellt trakasserad av min nya chef. Han var präst och hade sitt kontor intill mitt. När kyrkoherden fick veta av en kollega till mig, som även hon var drabbad, anmälde han prästen till domkapitlet. Efter åtskillig brevkorrespondans mellan mig, chefen och domkapitlet blev vi alla inkallad på förhör till biskopen och hans stab vid separata tillfällen. När domarjuristen fick höra att kyrkoherden avrått mig att vara ensam på min arbetsplats försvann kyrkoherden från församlingen och ”gömdes” på en tjänst som inte fanns på domkapitlet. Prästen fick en erinran. Den tillförordnade kyrkoherden tog in förre detta militärer för att styra församlingen i en omorganisation. Mitt arbetslag tvingades iväg i tre dagar för att tuktas av dessa militärer. Vi satt på konferens mellan 8-22 varje dag och efter kl.22 hade vi läxor att göra till nästa dag. Dem förbjöd oss att åka från gården under dessa dagar. Jag fick senare veta att en av militärerna hade misshandlat sin fru åtskilliga gånger och hade dessutom alkoholproblem. Väl hemma i församlingen igen drog man in vissa arbetsuppgifter för att kunna tvinga mig att gå på militärernas fortsatta möten. Den nya kyrkoherden tvingade mig sedan till ett möte med en av militärerna, prästen som trakasserat mig, ytterligare en person som arbetade med militären samt mitt fackombud som skulle vara ett stöd för mig. Mötet gick ut på att jag skulle stå till svars för att jag hade anmält prästen och sedan be honom om ursäkt. Jag fick absolut inte prata om vad han hade gjort mot mig. Det hela resulterade i att jag blev tyst på mötet. Efter en timmes tystnad fick jag äntligen berätta vad prästen utsatt mig för. Allas blickar vändes mot honom.
Prästen fick arbeta kvar. Ledningen ansåg att han fått sitt straff i o med varningen från domkapitlet. Mitt fack lyckades inte göra annat för mig än att lösa ut mig från församlingen utan mina tre månaders uppsägningstid. Jag orkade helt enkelt inte arbeta kvar där.
Det mest skrattretande var nog svaret min bror fick från den dåvarande ärkebiskopen. Min bror och han hade haft kontakt med varandra under min brors uppväxt då ärkebiskopen var präst i den kyrka min bror var verksam i. Min bror frågade mig om han fick ringa honom och berätta om det som hänt mig. Svaret han fick från ärkebiskopen var ”jo, du förstår, i vissa församlingar fungerar det och i vissa fungerar det inte”.
Jag har gått ur Svenska kyrkan och kommer aldrig mer att sätta min fot där.

Jag fick ett jobb som kantor. Efter att jag hade jobbat ett tag så berättade församlingskonsulenten att jag hade fått tjänsten för att jag hade störst bröst.

Det var han och kyrkoherden som hade kommit fram till det.

Som präskandidat har jag flera gånger fått höra att jag bör passa mig och tänka mig för innan jag säger och gör vissa saker. Att det finns ett före och ett efter vigning. Jag har upplevt det dels som omsorg men också som ett sätt att tysta mig. Det har varit situationer där jag har bevittnat upplevelser där jag ansett att personer i ledande ställning har betett sig på ett opassande sätt mot konfirmander och unga ledare. Jag har inte sett några direkta sexuella övergrepp men det har handlat om att smeka en konfirmands arm på ett enligt mig opassande sätt eller att krama unga människor på ett sätt som jag inte tycker är ok. Det är en gränslöshet och ett maktövertag som skrämmer mig. Och det verkar vara helt ok och inte konstigt alls. Jag upplever att det finns en tystnadskultur och att man hellre sopar obekväma saker under mattan än tar tag i problemen.

Efterhand som jag funderar kommer jag ihåg allt mer; liturgisk- sång -lektionerna på Pastis då männen i gruppen (vi var lika många kvinnor som mä i gruppen) får 80% av undervisningstiden – när jag påpekar detta säger mina blivande kollegor att kvinnor skriker så högt med sina gälla röster att de hörs ändå. Gudstjänstvärdars kommentarer till mig om korta kjolar (knälängd), vaktmästare och musiker som dykt upp i sakristian vid omklädning och som inte ville gå därifrån. Vaktmästare som envisas med att ”hjälpa till” vid påklädning och som särskilt rättar till kläderna på mig över bröst och bak. Den äldre vikarierande kyrkoherden som står nära framför mig, knackar mig hårt i bröstet med ett finger och förklarar att ”präster kan väl kvinnor få bli, men absolut inte kyrkoherdar”. Kyrkoherden som sa att han inte tyckte om ”starka kvinnor” och som samtidigt utförligt berättade om sin kvinnliga kyrkoherdekollegas korta, svarta skinnskjol. Begravningsentreprenören, ökänd för att tafsa och vara slipprig i ord och handling, som när jag undvikit honom innan begravningen börjar, under begravningen, när jag står vid altaret, kommer på att han måste gå fram och berätta att en anhörig inte kommit (vilket jag noterat) och då lägger armen om mig, jag kan inte göra något. När jag polisanmäler så får jag veta att jag måste be de anhöriga att bekräfta, hur skall jag kunna göra det utan att deras minne av begravningen skall färgas av det? Jag skickar iväg nu innan det blir en roman.

Som tjänstebiträde arbetade jag specifikt med konfirmander, särskilt resor som gjordes med konfirmanderna till ett land, på grund av att jag talar det specifika språket. Under en av dessa resor med konfirmanderna, är vi i huvudstaden och plötsligt, från ingenstans, säger ansvarig präst att vi ska åka och titta i kvarteren där ’hororna’ är. Sen tittar han på mig, som enda kvinna i gruppen, även konfirmanderna är enbart pojkar, och föreslår med seriös röst och en menande blick att jag ska guida dem där, eftersom jag är kvinna och på så vis vet hur det är att vara prostituerad.

Samma man spenderade mina två år i tjänst som tjänstebiträde i församlingen han arbetade, med att trycka ner mig så fort han fann möjlighet samt ge mig nedlåtande kommentarer inför konfirmanderna, enbart på grund av att jag är kvinna. Mannen ifråga är nu kyrkoherde i samma kontrakt som jag arbetar.