Jag blev sexuellt trakasserad av min nya chef. Han var präst och hade sitt kontor intill mitt. När kyrkoherden fick veta av en kollega till mig, som även hon var drabbad, anmälde han prästen till domkapitlet. Efter åtskillig brevkorrespondans mellan mig, chefen och domkapitlet blev vi alla inkallad på förhör till biskopen och hans stab vid separata tillfällen. När domarjuristen fick höra att kyrkoherden avrått mig att vara ensam på min arbetsplats försvann kyrkoherden från församlingen och ”gömdes” på en tjänst som inte fanns på domkapitlet. Prästen fick en erinran. Den tillförordnade kyrkoherden tog in förre detta militärer för att styra församlingen i en omorganisation. Mitt arbetslag tvingades iväg i tre dagar för att tuktas av dessa militärer. Vi satt på konferens mellan 8-22 varje dag och efter kl.22 hade vi läxor att göra till nästa dag. Dem förbjöd oss att åka från gården under dessa dagar. Jag fick senare veta att en av militärerna hade misshandlat sin fru åtskilliga gånger och hade dessutom alkoholproblem. Väl hemma i församlingen igen drog man in vissa arbetsuppgifter för att kunna tvinga mig att gå på militärernas fortsatta möten. Den nya kyrkoherden tvingade mig sedan till ett möte med en av militärerna, prästen som trakasserat mig, ytterligare en person som arbetade med militären samt mitt fackombud som skulle vara ett stöd för mig. Mötet gick ut på att jag skulle stå till svars för att jag hade anmält prästen och sedan be honom om ursäkt. Jag fick absolut inte prata om vad han hade gjort mot mig. Det hela resulterade i att jag blev tyst på mötet. Efter en timmes tystnad fick jag äntligen berätta vad prästen utsatt mig för. Allas blickar vändes mot honom.
Prästen fick arbeta kvar. Ledningen ansåg att han fått sitt straff i o med varningen från domkapitlet. Mitt fack lyckades inte göra annat för mig än att lösa ut mig från församlingen utan mina tre månaders uppsägningstid. Jag orkade helt enkelt inte arbeta kvar där.
Det mest skrattretande var nog svaret min bror fick från den dåvarande ärkebiskopen. Min bror och han hade haft kontakt med varandra under min brors uppväxt då ärkebiskopen var präst i den kyrka min bror var verksam i. Min bror frågade mig om han fick ringa honom och berätta om det som hänt mig. Svaret han fick från ärkebiskopen var ”jo, du förstår, i vissa församlingar fungerar det och i vissa fungerar det inte”.
Jag har gått ur Svenska kyrkan och kommer aldrig mer att sätta min fot där.

Manlig vaktmästare som alltid var väldigt närgången i sakristian, i synnerhet skulle han alltid justera headsetet och mikrofonen vid min kind. Mina manliga kollegor råkade aldrig ut för detta.

Jag jobbar i en församling och på den arbetsplatsen finns en kollega som jag ibland behöver hjälp av i olika sammanhang. När han kommer så kommer han fram bakifrån, lägger armen kring midjan och petar på min kropp. Jag har bävat att be om hjälp från honom. För ett tag sen när vi hade personalmöte med all personal kom han in i rummet, gick runt i rummet bakom alla och när han kom till mig så ”kittlade” han mig genom att peka med sitt finger i sidan på mig. Jag skrek och slog i bordet – nu får du sluta!

Han sa inget, ingen i personalen sa något.

Efter den här händelsen undviker han mig och han har inte rört mig något mer.

Jag är volontär i en församling, är väldigt social av mig oftast.

Jag var med om en vaktmästare som nu jobbar som präst i annan församling. Han kom med väldigt olämpliga ”komplimanger” om man ska kalla de så…

Vid ett tillfälle så sa denna man ”att en vacker kvinna som du borde hålla dig borta från en man som mig som inte haft sex på något år”. Kan inte annat säga än att jag blev väldigt chockad då personen vet att jag har fästman..

Även vid andra tillfällen har ”komplimanger” om mitt utseende kommit upp.

Minns även ett tillfälle då personen frågade vad jag skulle göra nästkommande dag. Jag berättade att jag skulle sova eftersom jag skulle jobba natt, då säger personen ” du kan komma hem till mig och sova” jag blev väldigt obekväm och de märkte han och då svarar han snabbt ”inget konstigt, jag kommer ju inte våldta dig eller något sånt” kan ju inte säga att det blev bättre.

Jag kan ju säga att jag känner rätt stort obehag av att eventuellt behöva vara ensam med denna person.

Och vid ett tillfälle då jag tog med mig en av mina närmaste vänner till kyrkan då försökte han ”ragga upp” henne och bad om hennes nummer, hon förklarade att hon hade pojkvän och inte var intresserad av nån kontakt då svarar han ”Men din pojkvän behöver inte veta.”

Jag har bara pratat med min vän om personen, inte vågat tagit upp det med nån i församlingen, vilket jag kan ångra eftersom han nu jobbar som präst på annan ort och vem vet vad han gör där ?

Jag var förstagångspraktikant som prästkandidat i liten landsortsförsamling till fjälls och lämnades ofta ensam då handledaren/kyrkoherden ofta befann sig på annat håll. Jag hänvisades till samarbete med bl.a kantorn, en man i 60-årsåldern som också var musiklärare på den lokala skolan. Jag minns fortfarande hur han alltid satte sig framför mig med benen väldigt brett isär, med tajta byxor och tydligt stånd. Han ville alltid prata och ”vara social” med mig och jag kände mig kidnappad där jag satt inträngd längst in i ett kontorsrum, ensam med en kåt musiker i en i övrigt stor, tom pastorsexpedition. Vågade aldrig säga något om detta som pågick under fyra veckors tid…

En manlig kollega verkar inte känna integritetsgränser. Jag har flera gånger räckt fram handen för att undvika hans kramar då jag ska hälsa på honom, men han försöker krama mig ändå.

Församlingen jag jobbade i hade stora och kända arbetsmiljöproblem. Åtgärdspaket efter åtgärdspaket levererades men vi kom inte närmare någon lösning. En anställd i församlingen hade ett horn i sidan till de flesta i församlingen och i synnerhet till mig. Hen tyckte inte att jag var någon riktig präst med mitt utseende, smink och kjolar. Hen tyckte inte heller om att jag samarbetade bra med en annan anställd. Ett samarbete som var beordrat av kyrkoherden. Av den här personen fick jag utstå mycket skit och trams. Under flera års tid fördes samtal med KH som delade ut varning efter varning till den här personen. Ingenting hjälpte, beteendet eskalerade och hen kunde skrika till mig: Du är ingen riktig präst! Eller: Knullar du med honom!!! Personen började också följa efter mig när jag tog min bil för att köra hem från jobbet. Situationen blev för mig så småningom ohållbar och jag blev halvt sjukskriven. Vid det laget var ca 1/3 av de anställda sjukskrivna pga arbetsmiljlön. facket som varit inkopplade sedan länge reagerade, tog kontakt med arbetsmiljöverket och alla stora trummor ekade. I det skedet tog KH en kovändning. Från att ha varit en stöttande partner för mig i, i alla fall, det som drabbade mig kring den anställde ”med horn i sidan” skyllde KH nu mig för att orsaka arbetsmiljö problemen genom att ha en relation med en kollega. KH försökte ta sig ur sitt ansvar för arbetsmiljöproblemen genom att anklaga mig för dåligt leverne. Han anmälde mig till domkapitlet och spred ut det i de lokala tidningarna.

Hos domkapitlet fick jag tröst, stöd och uppmuntran. KH fick gå. Det som hänt och drabbat mig blev nedtystat och sopat under mattan i arbetslaget och i kyrkorådet. Om detta skulle intet sägas. Vi ett tillfälle försökte jag få till stånd ett samtal med kyrkorådets ordförande och den nye KH om det som hänt. Det samtalet blev mycket obehagligt. Jag hade hoppats på en ursäkt och att detta skulle samtals kring. Men nej! Ingen ursäkt alls! Inte ens i närheten! Tystanden fortsatte och jag lämnade arbetsplatsen.

En högt uppsatt kyrkomusiker trakasserade mig sexistiskt verbalt under flera år. När vi skulle ha en förrättning ihop tryckte han upp mig mot väggen, tog på mina bröst och försökte kyssa mig. Jag lyckades ta mig loss och anmälde honom till kyrkoherden. Utan resultat eftersom han och kyrkoherden var nära vänner privat och umgicks familjevis. Jag berättade om händelsen för min man och vi ringde gemensamt till kyrkomusikern och sa att upphörde han inte med sina trakasserier skulle vi gå högre upp i ledet och göra en anmälan om ofredande. Därefter slutade det för min del.

En kollega i min församling började stöta på mig när jag kom tillbaka efter min föräldraledighet. Först valde jag att skoja bort det, men när han inte tog mitt nej på allvar, tog jag mod till mig och förklarade för honom att jag inte var intresserad. Jag blockerade honom på Facebook och slutade prata med honom. Inget hjälpte. Till slut pratade jag med vår chef…hennes respons var ”det är inte lätt för en 65-årig man att ha en 40-årig, attraktiv kollega”. Sen tillade hon att om jag kände mig trakasserad av honom, kunde vi ta det med kyrkorådet. Eftersom vårt kyrkoråd till största del består av 65-åriga män, avböjde jag. Vi jobbar fortfarande i samma församling och delar kontor… han borde egentligen gått i pension förra sommaren, men kyrkoherden låter honom fortsätta arbeta trots att hon vet hur han är. Sorgligt…

Jag blev utsatt för sexuella övergrepp av en anställd inom min församling. Det hände för ett par år sedan men jag är fortfarande sjukskriven pga av det svåra trauma som jag utsattes för.

Det är så svårt att förstå hur en person som kallar sig för kristen, kan göra så mycket ont mot en annan människa.