Min konfirmationsprästs händer var plötsligt över hela min kropp. På ett liggunderlag med sovsäcken öppen, det var supervarmt eftersom vi trängdes runt 60 personer i den lilla stugan. Jag var inte konfirmand, utan sedan flera år engagerad som ledare på det årliga sommarlägret. XX var i 75-årsåldern, min stora andliga förebild, som en morfar.
Hans plötsliga gränslöshet gjorde att jag, på en nanosekund, gick in i total förnekelse: Det hände inte, det hände inte. När jag, som i förbifarten, senare samma dag nämnde det för en annan ledare blekande han och frågade direkt: ”Har du berättat det här för någon annan?” Hans reaktion gjorde det glasklart för mig att jag kommit nära en öm punkt. Jag började fråga runt.
Jag och en annan ledare, som också utsattes för hans stora , starka händer den sommaren och hans förnekande vid konfrontation – ”Du bjöd in till det” – bestämde oss för att anmäla och sätta punkt för fortsatt framfart. Det blev snart en styrelsefråga, en styrelse som genom alla år dragit till sig diverse kända kulturpersonligheter och näringslivspampar… ety det var ett sånt konfirmandläger som ansågs vara intellektuellt, progressivt, konstnärligt, okonventionellt – godkänt för de som ville att ungdomarna traditionsenligt skulle bli konfirmerade, men helst inte religiösa; ”Det är ju viktigt att man kan prata om livsfrågor”.
Att vakna med ens högt älskade och respekterade konfirmationsprästs händer på hela sin kropp, det var fruktansvärt.
Att under det styrelsemötet till vilket jag och min ledarkompis blivit adjungerade och på skakiga ben gick för att lyfta denna smärtsamma fråga, få höra från ordföranden –  ”Ja, vi ska väl inte döma XX så hårt, man vet ju själv aldrig hur man blir när man blir gammal, hö, hö”, det var som att skåda Djävulen i vitögat. Bortsett från att denne man inte bevärdigade sig med att möta våra blickar.

Efter en omfattande rundringning utifrån matriklar – lägren pågick under 60-, 70-, 80- och 90-talen – visade det sig att några konfirmander varje år hade blivit utsatta för XX:s händer, tunga och stora kropp. De hade samtliga blivit varmt omhändertagna och tröstade av en kvinna som arbetade på stiftsgården – en Underbar farmorlik kvinna – och övertalats att stanna kvar på lägret. ”Han menar inget illa, han är bara sån. Man får ta det onda med det goda”.

XX avsattes väl aldrig, styrelsen tog på sig att göra en polisanmälan, jag vet inte om den blev gjord. XX hade varit ett ärende för domkapitlet tidigare, jag vet inte heller om han där togs upp som ett ärende om sexuella övergrepp. Jag vet bara att lägrens attraktionskraft klingade av. Jag nöjde mig med det. Men jag blev svartmålad och demoniserad av kretsen närmast XX, vilka tidigare varit som en familj för mig, det skickades trista brev de första åren, med sen klingade det av.

Mitt pastoradjunktsår avslutades med ett konfirmationsläger där min handledare tillika distriktsprästen åkte hem från lägret mitt i natten för att hämta helig olja från Jerusalem för att smörja en konfirmand som han ansåg behövde det då konfirmanden i fråga uttalat att denne var nyfiken på alternativa religioner. Min handledare ansåg att han behövde smörjelse för att komma ifrån sådana tankar och för att den onde satt klorna i konfirmanden. Jag och de ungdomsledare som var med på lägret var helt chockade över min handledares agerande. Det hela var som taget ur en overklig film. När vi hade utvärdering om lägret sa jag att hade jag inte vetat om att detta var ett läger i svenska kyrkans regi hade jag kunnat tro att det var någon sekt som höll i lägret. Detta föll inte i god jord och handledaren visade sitt missnöje genom att ifrågasätta om jag ens skulle närvara på konfirmationsgudstjänsten som också skulle vara det sista jag gjorde på mitt adjunktsår. Jag stod på mig och var med. Då jag sökte min andra komministertjänst och varit på intervju ringde kyrkoherden i den församling jag sökt tjänsten upp min dåvarande kyrkoherde som gav mig fina vitsord. Då blev kyrkoherden som ringt om referenserna helt tyst i luren och sa; menar du det du säger nu? Javisst sa min dåvarande kyrkoherde. Du förstår sa kyrkoherden i den församling jag sökt hon har de sämsta tänkbara referenser från sitt pastorsadjunktsförsamling. Min dåvarande kyrkoherde berättade detta för mig och då jag inte hört ett ljud om att det fanns klagomål på mig under året jag utnyttjades som komminister i min pastorsadjunktsförsamling ringde jag upp både distriktsprästen som varit min s.k handledare (med stor förkärlek till att endast tala om sig själv och vad Kristus ville med honom då vi hade handledning) och den kvinnliga kyrkoherden. Jag konfronterade dem med uppgifterna som kyrkoherden där jag sökt komministertjänsten fått men båda hävdade att detta hade ingen av de sagt. Jag ringde då upp kyrkoherden som fått uppgifterna han blev tyst och efter en stund sa han; uppenbarligen vill ingen av dem stå för det dem sagt. Jag ringde då rekryteringsadjunkten i det stift jag tillhört som blev rosenrasande och han sa att hade det varit så katastrofalt ställt med dig som pastorsadjunkt hade de garanterat slagit larm och jag har bara hört positivt om dig. Men det gick bra att utnyttja dig och låta dig arbeta som komminister. Han rådde mig att få skriftliga referenser av den kvinnliga kyrkoherden. Jag ringde henne igen men hon vägrade hon kunde tänka sig att lämna tjänsteintyg, det var de skyldiga att göra, men inga referenser de ville hon lämna muntligt. Och med orden att ditt pastorsadjunktsår kommer alltid att förfölja dig det kommer du inte ifrån avslutades samtalet. Jag fick inte den tjänsten jag sökte men alldeles efter en annan komministertjänst på stående fot, utan att de ringde någon och mig veterligen har ingen annan arbetsgivare ringt min pastorsadjunktsförsamling. Jag sa ifrån under mitt pastorsadjunkt, dels på konfirmandutvärderingen. Jag försökte även säga till när jag upplevde att jag hade för många begravningar då fick jag svaret av den kvinnliga kyrkoherden att så är det att vara präst i x stad. När jag under slutet av mitt pastorsadjunktsår blev sjukskriven under några veckor då jag haft 2 begravningar i veckan ibland 3 och stiftet kopplades in då klämde hon fram. Hon har haft för många begravningar. Efter mitt pastorsadjunktsår fick församlingen ingen ny pastorsadjunkt då det blev tydligt för stiftet att p.a utnyttjades som komminister. Mitt straff blev bla referenser som ifrågasatte om jag ens hade en gudstro. Mitt första år som präst var vidrigt att uppleva och de människor som skulle ta hand om mig visade sig vara de värsta tänkbara.

Jag blev sexuellt trakasserad av min nya chef. Han var präst och hade sitt kontor intill mitt. När kyrkoherden fick veta av en kollega till mig, som även hon var drabbad, anmälde han prästen till domkapitlet. Efter åtskillig brevkorrespondans mellan mig, chefen och domkapitlet blev vi alla inkallad på förhör till biskopen och hans stab vid separata tillfällen. När domarjuristen fick höra att kyrkoherden avrått mig att vara ensam på min arbetsplats försvann kyrkoherden från församlingen och ”gömdes” på en tjänst som inte fanns på domkapitlet. Prästen fick en erinran. Den tillförordnade kyrkoherden tog in förre detta militärer för att styra församlingen i en omorganisation. Mitt arbetslag tvingades iväg i tre dagar för att tuktas av dessa militärer. Vi satt på konferens mellan 8-22 varje dag och efter kl.22 hade vi läxor att göra till nästa dag. Dem förbjöd oss att åka från gården under dessa dagar. Jag fick senare veta att en av militärerna hade misshandlat sin fru åtskilliga gånger och hade dessutom alkoholproblem. Väl hemma i församlingen igen drog man in vissa arbetsuppgifter för att kunna tvinga mig att gå på militärernas fortsatta möten. Den nya kyrkoherden tvingade mig sedan till ett möte med en av militärerna, prästen som trakasserat mig, ytterligare en person som arbetade med militären samt mitt fackombud som skulle vara ett stöd för mig. Mötet gick ut på att jag skulle stå till svars för att jag hade anmält prästen och sedan be honom om ursäkt. Jag fick absolut inte prata om vad han hade gjort mot mig. Det hela resulterade i att jag blev tyst på mötet. Efter en timmes tystnad fick jag äntligen berätta vad prästen utsatt mig för. Allas blickar vändes mot honom.
Prästen fick arbeta kvar. Ledningen ansåg att han fått sitt straff i o med varningen från domkapitlet. Mitt fack lyckades inte göra annat för mig än att lösa ut mig från församlingen utan mina tre månaders uppsägningstid. Jag orkade helt enkelt inte arbeta kvar där.
Det mest skrattretande var nog svaret min bror fick från den dåvarande ärkebiskopen. Min bror och han hade haft kontakt med varandra under min brors uppväxt då ärkebiskopen var präst i den kyrka min bror var verksam i. Min bror frågade mig om han fick ringa honom och berätta om det som hänt mig. Svaret han fick från ärkebiskopen var ”jo, du förstår, i vissa församlingar fungerar det och i vissa fungerar det inte”.
Jag har gått ur Svenska kyrkan och kommer aldrig mer att sätta min fot där.

Också den förtroendevalda mannen (i kyrkorådet) som bjöd mig på en utlandsresa – just när jag väntade på att få svar på om jag skulle fast tjänst i församlingen. Jag tackade nej till resan förstås, och fick inte tjänsten. Huruvida han påverkade anställningen vet jag inte, men jag gissar att han hade anledning att vara emot mig.

Den gången innan mötet som chefen gav mig  en ”välkommen tillbaka”kram och lägger till en blöt suck och kyss på örat/halsen.
Dom gångerna många andra manliga kollegor gjort likadant.

En förtroendevald med stort inflytande och makt på både församlingsnivå, stiftsnivå och nationell nivå pratade med mig och andra anställda om #metoo. Han ifrågasatte hur en skulle kunna veta vad han fick om han inte fick klämma och känna. Jag och en annan anställd sa ifrån. Då fortsatte han berätta att kollegor använder kristi kropps-tanken för att teologiskt ge belägg för män att kunna klämma och känna. Han ville att jag skulle förklara hur de menade vilket jag inte kan förstå. Detta upplevde jag som ett övergrepp. När jag sedan skrev ett facebookmeddelande om vad vi kan och inte kan tillåta i vår kyrka utifrån det hela, utan att beskriva något om vem som sagt detta mer än att det skett i vårt fikarum, så hotade han mig med polisanmälan om förtal. Detta råd att polisanmäla hade han fått av partigruppen. De hade enligt honom också sagt att ”de kände ju honom sedan många år och visste att han var inte sån”. Han talade dessutom med andra anställda om sina planer att polisanmäla mig.

Detta är en fråga som KyrkA agerat i och kyrkorådet har nu valt att låta en konsult granska ärendet och under våren kommer förtroendevalda och personal utblidas i frågan. Min erfarenhet är att när tystnaden bryts kan det bli obehagligt för individen men det kan också bli något bra av det hela. ”Sanningen ska göra oss fria”.

Jag var ung, några år över 20. Gjorde min första utlandstjänst. Blev charmad av vikarierande kyrkoherde. Han utnyttjade min svaghet. Har upplevt så mycket maktutövande och kränkningar inom kyrkan. Gjorde ytterligare en utlandstjänst där jag hamnade i en utmattningsdepression. Kyrkoherden då uttryckte att jag är ju sjuk, ordnade en ersättare. Han ville verkligen bli av med mig. Fick ingen stöttning alls. Tog detta till Uppsala, men fick inget gehör. Sorgligt att dessa personer får fortsätta att tjänstgöra inom kyrkan. Jag gick ur Svenska kyrkan för ett tag, för att jag var så enormt arg, besviken, frustrerad. Är åter medlem, men funderar på varför. Det är inte en vacker arbetsplats.

Han var omtyckt och ansågs charmig och snygg. En gentleman bland kvinnor och kompis med män. För mig var han 10 år äldre och väldigt gammal. Säkert 35… Jag var tjänstebiträde och han min väldigt bra handledare. Dvs fram till den där gången i hissen.

Jag höll mitt vattenglas i den ena handen och hans kaffe i den andra. Själv hade han just ställt ifrån sig grejerna som skulle upp på vinden. I den trånga hissen vänder han sig om och tittar på mig en stund och säger sen: ”Du är så vacker så jag kan inte låta bli att kyssa dig nu när du inte kan göra motstånd.” Jag stelnade till och ville skrika av vämjelse över den där mustaschprydda munnen som skulle närma sig min. Men, så blev jag helt kall, tittade honom rakt i ögonen och svarade:” Om du rör mig kastar jag kaffet i ansiktet på dig.”Det var som att all charm rann ur honom. Han sa inget mer. Inte jag heller. Men jag var förbannad på ett triumfmässigt sätt. Jag såg mig som en segrare och han var bara värd förakt. Och kanske det var därför han kom att bli min assistent vid vigningen. Jag hade vänt ett underläge. Helt knäppt!

Det var först för något år sedan när jag nämnde det som en incident för min biskop som jag insåg vad det handlat om. Jag antar att det var biskopens min som fick mig att inse att det varit helt åt skogen, och det var i den stunden tur att den äldre kollegan inte längre fanns bland oss. Jag blev rasande! Och skammfull över de som varit utsatta av denne ”charmige” präst efter mig bara för att jag var ung och oerfaren och inte fattade vidden av vad ett sånt beteende om ens bara en enda gång signalerar. Han skulle ha anmälts! Det är väl trettio år sedan nu. Och det är skönt att bli gammal och att få makt. Med det är det mycket tröttsamt man slipper ifrån för egen del i form av oönskade kommentarer och situationer. Men, det innebär också ett ansvar att värna om unga medarbetare och deras integritet. Jag blir het av harm när jag tänker på det elände som fortfarande accepteras, göms och ignoreras!

Kyrkorådet tog inga referenser på kvinnan som anställdes som kyrkoherde. Det visade sig snart att den nya kyrkoherden använde ett maktspråk som bestod av grova sexuella skämt som riktades mot utvalda enskilda medarbetare då de satt vid fikabordet eller på möten tillsammans med andra medarbetare. Både män och kvinnor drabbades men särskilt allvarligt var att hon också riktade det grova sexuella språket mot de unga konfirmandledarna som ofta satt med vid fikat.

Jag talade med några medarbetare om problemet. Föreslog att vi tillsammans skulle markera att det inte var ok. Men medarbetarna reagerade med genans över att ens behöva tala om ämnet och valde tystnad. Ensam orkade jag inte göra något. Arbetsmiljön i församlingen var hemsk. Tystnadskulturen kompakt. Jag valde att lämna församlingen för en ny tjänst i ett annat stift.

Jag var 20 år när han tillsattes som kyrkoherde och därmed min nya chef.

Rätt fort började flera i personalen vittna om ett utövande av makt och några blev verbalt attackerade.

När det så blev min tur att kallas in på hans kontor och han stängde dörren fick jag genast tårar i ögonen. Han började med att be om ursäkt för sin kollega, en annan präst, för mina tårar skull, helt ogrundat.

Jag hade vid detta tillfälle precis fått min diagnos panikångest och påbörjat min första samtalskontakt och läkaren såg allvarligt på min hälsa och ville därför sjukskriva mig på deltid i början. Detta började min chef med att avstyra med orden: ”Du kommer aldrig bli frisk så länge du är sjuk i huvudet, du kan glömma din sjukskrivning”. Jag började gråta ännu mer och bad om att få ha kvar min samtalskontakt iallafall vilket var den enda behandlingen jag hade. Han spände ögonen i mig och väste: ”Har du en aning om hur mycket pengar jag lägger ut på dig?”

Han fortsatte med att ändra mitt sommarschema så att jag inte skulle ha några arbetsuppgifter på annan plats än där han var och skulle bli satt på att sortera papper i receptionen. Jag grät och fick fram att jag inte klarade av att vara nära honom hela tiden. Han skrek åt mig att packa ihop mina saker och lämna in min nyckel och kort till honom i slutet av dagen! Jag hade blivit avskedad.

Jag gjorde som han sa och bad även min sambo, som utbildade sig till polis, att närvara när jag skulle lämna tillbaka nyckeln då jag kände stor rädsla inför denna mannen.

När vi så klev in på hans kontor började han skratta… och han sa: ”Men lilla du, det förstår du väl att jag inte kan avskeda någon bara sådär!” Han bad mig även ta mitt ansvar i det hetska samtalet innan då han inte ville se sig själv som en ond person.

Jag gick därifrån med en äcklad känsel i magen, med min behandling fråntagen mig och min projektanställning i behåll. Jag jobbade klart över sommaren och lämnade sedan platsen bakom mig. Minnena krävdes det dock mycket jobb för att kunna hantera.

Vi möts ibland idag när våra församlingar korsar vägar. Med ens känner jag mig liten och svartmålad i hans