Sedan jag prästvigdes och kom ut i församlingstjänst så har jag fått utstå många, många telefonsamtal av sexuellt störda män. De har ringt dag, kväll och natt på min telefon och först angett att de är i själanöd, men det visar sig snart att de har en annan agenda, som fascinerande ofta handlar om att de ska berätta hur stor kuk de har, hur oroliga de är att den stora kuken ska skada den de har sex med. ”MEN PRATA MED NÅN I VÅRDEN OM DET, INTE PRÄSTEN!!!” vill jag skrika.

När jag suttit som jourhavande präst via SOSAlarm har jag fört statistik som visar att det i snitt är 65 % av samtalen varje natt som kommer från män med sexuell störning. Det är ett helvete att sitta där mitt i natten och gång efter annan höra stönande män som blir aggressiva när jag påtalar att vi ska avbryta samtalet. Efter att ha pratat med män som bett mig vara kvar i luren tills de kommer/hört män skrika att de sprutar sats över köksluckorna m.m. i ett flertal år så kan jag konstatera att min bild av svenska män är rätt förändrad…

Urval av de många exempel på vardagssexisim jag fått stå ut med under 10 år som präst. Återkommande skämt under minnesstunder efter begravningar att änklingen gjort bra ifrån sig som fått tag på en så snygg tjej. Män som i samband med andakter och begravningar kommenterat mina snygga ben och att de ju inte kan rå för att jag sitter och viftar med dem, vilket känns obehagligt och märkligt då jag aldrig klär mig utmanande. Blivit kallad kyrkans kuttersmycke av församlingsbo, batikhäxa av kollega på grund av att jag är tydlig i att jag brinner för jämställdhet och ett generöst flyktingmottagande.

Minnesstund efter begravning. Jag blir visad till änkans bord av svärsonen. Han lägger armen om min midja och vilar handen på min höft. Jag visar tydligt med mitt kroppsspråk att jag inte vill ha hans hand där, men han håller kvar den. När jag sätter mig bredvid änkan drar han handen längs ryggen och klämmer till. När han sedan serverar mig dryck stirrar han på mina bröst och säger att svärfar hade uppskattat en ung kvinna förrättade hans begravning

Efterhand som jag funderar kommer jag ihåg allt mer; liturgisk- sång -lektionerna på Pastis då männen i gruppen (vi var lika många kvinnor som mä i gruppen) får 80% av undervisningstiden – när jag påpekar detta säger mina blivande kollegor att kvinnor skriker så högt med sina gälla röster att de hörs ändå. Gudstjänstvärdars kommentarer till mig om korta kjolar (knälängd), vaktmästare och musiker som dykt upp i sakristian vid omklädning och som inte ville gå därifrån. Vaktmästare som envisas med att ”hjälpa till” vid påklädning och som särskilt rättar till kläderna på mig över bröst och bak. Den äldre vikarierande kyrkoherden som står nära framför mig, knackar mig hårt i bröstet med ett finger och förklarar att ”präster kan väl kvinnor få bli, men absolut inte kyrkoherdar”. Kyrkoherden som sa att han inte tyckte om ”starka kvinnor” och som samtidigt utförligt berättade om sin kvinnliga kyrkoherdekollegas korta, svarta skinnskjol. Begravningsentreprenören, ökänd för att tafsa och vara slipprig i ord och handling, som när jag undvikit honom innan begravningen börjar, under begravningen, när jag står vid altaret, kommer på att han måste gå fram och berätta att en anhörig inte kommit (vilket jag noterat) och då lägger armen om mig, jag kan inte göra något. När jag polisanmäler så får jag veta att jag måste be de anhöriga att bekräfta, hur skall jag kunna göra det utan att deras minne av begravningen skall färgas av det? Jag skickar iväg nu innan det blir en roman.

Jag blev nyss kontaktad av en person som vill att jag ska begrava en död släktning (man) och som argument för att just jag (som kvinna) skulle ta på mig uppdraget var för att de anhöriga tyckte att ”Det skulle va gött att han (den döde) fick en kvinna som det sista, höhöhö…”

När jag under mitt år på pastoralinstitutet funderade på att ta en paus från studierna och talade om detta med rektorn, fick jag till svar att “När man är så vacker som du, så ska man inte ha sådana problem!” Jag gick därifrån med en känsla av förvirring och tomhet.

Efter tre år som präst fick jag mottaga några riktigt grova anonyma mail på min svenska kyrkan-mail. “Sug kuk, ditt djävla knull-luder!” löd ett av dem. Jag gick till kyrkoherden, tillika kontraktsprost, och bad om hjälp. Jag fick ingen, däremot blev han irriterad över att jag inte verkade må särskilt bra efter det. När jag påpekade att jag ju levde under våldtäktshot, knyckte han på huvudet och blängde på mig. Efter en del tjat, skulle pastoratets IT-kunnige hjälpa mig att spåra IP-adressen på mailen, med följd att de raderades istället….

Det dröjde länge innan jag kände mig fri igen och länge gick jag med ett personlarm i fickan. Samme kh, 30 år äldre än mig, förklarade mig sin kärlek flera gånger och skulle kramas sådär helt apropå. När jag försökte sätta stopp, blev han sur och obehaglig och menade att jag hade en snäv syn på kärlek…

Mitt arbete som präst innebär att jag fått vänja mig vid och jag fått lära mig hantera att bli förminskad, att jag får ta emot mail och samtal från män som beskriver min kropp och vad de vill göra med den… Och att backa och värja mig från mäns ovälkomna händer, kramar och pussar.

Här kommer några axplock:

Min första praktik i en domkyrka kom en man fram till mig efter min första predikan och sa till mig att jag lockade män till syndiga tankar när jag hade håret hängande. Min handledare, domprosten, sa till mig att ha håret ordentligt uppsatt i fortsättningen och inte utsätta män för sådant.

För några år sedan blev jag spottad i ansiktet av en församlingsbo med motiveringen att jag som kvinna och präst är ett hån mot Gud.

På äldreboendet lyfte en äldre man min vadlånga kjol och tafsade mig på rumpan, min ena manliga kollega skrattade, den andra sa ifrån. Själv var jag djupt chockad.

Efter ett dop, när jag bytt om till civila kläder drog dopbarnets farfar ut min tröja och tryckte ner en 1000lapp mellan mina bröst med orden ”En sån duktig flicka du va nu”

När min prästkollega (även hon kvinna) blivit sjukskriven gick jag till min f.d chef och kyrkoherde och sade att jag kände oro för att bli sjukskriven. Detta var när det stod mycket i tidningen om faran med att vara kvinna och präst och jag pratade utifrån det. Hans kommentar efter det hela var ”missförstå mig rätt, men var inte som en kvinnlig präst då”. Kände mig rätt nedtryckt och förvirrad efteråt. Visste inte riktigt vad jag skulle göra.

Vid ett senare tillfälle så sade han retsamt under ett möte, då det var internationella kvinnodagen: ”vi män borde han en internationella mansdagen, då vi får sitta och trycka ned kvinnor”. Han hade en lång harang om vad som borde göras. För att skämta så mycket om vad som skulle göras med och mot kvinnor var han bra på att lägga över mycket arbete på en. För att sen ta åt sig äran av det och sen snacka skit om en.

Den gång jag blev mest chockad av hur han pratade var när han var hemma hos mig och min man. De andra gästerna hade gått och min man var på toa. Då börjar han att prata om mitt och min mans sexliv. Han målar upp bild efter bild och jag hinner bli riktigt illamående innan min man kommer tillbaka.

Dock har jag haft tur har jag förstått, som nästan aldrig varit ensam med honom….

Äntligen vågar vi tala om detta!

Efter att ha varit präst i snart fyrtio år kan jag bara skrika med er alla: ME TOO!!!!!

Från röst- och talvårdsläraren, kvinna, på ”Prakten” som hela tiden skulle ”känna mig på stödet” genom alla år med män som tog sig friheter och när jag sa ifrån kom med kommentarer som: ” det är synd att du som är så himla snygg är så hemskt arg!!!”

Kladdande och pinsamma kommentarer har nästan aldrig kommit från församlingsbor utan nästan alltid från kollegor, lärare eller anställda i kyrkan. Det har varit otaliga manliga präster som undrat varför jag inte ”behövde dem”!!!!! Som undrat över hur min man tillfredställde mig och lovat att de var ”bättre”????

Under alla ungdomsår i kyrkan var det många av mina vänner, flickor, som råkade ut för manliga präster,gifta och med barn, som lovade att de älskade dem och skulle skiljas, hahaha!!! Vilket inte hände utan mina väninnor trånade och fick små smulor tills de fick veta att det fanns fler, och ibland gav upp, suck!!!!

När jag var ung och praktiserade som präst fick jag åka med min handledare, äldre präst, (vars fru låg döende i cancer i prästlägenheten) till hans älskarinna som tålmodigt väntade ut situationen!! Jag blev så äcklad! Efter ett tag fick jag veta att samma man åkte runt och förförde olika damer på olika pastorsexpeditioner. Han lovade äktenskap och allt, bara fru dog! Många manliga kollegor har uppfört sig precis likadant!

Sen fick jag som präst och kvinna alla dessa misshandlade kvinnors vittnesbörd. Vidrigt! De frågade mig hur en präst kunde göra så här??? Vad skulle jag svara? ”Jag känner bara manliga präster som gör så här!!!” var mitt standardsvar!

Att med rundkragen i hösta hugg ödelägga kvinnors liv är för DJÄVLIGT!!! Djävul betyder: den som sliter isär till skillnad från Gud som är den som sätter samman!

Själv var jag ju ”himla snygg och himla arg” så jag ”klarade mig” men med vämjelse har jag sett hur manliga präster dunkat varandra i ryggen, sagt käre bror mm och sedan trampat på kvinnor!

NU säger vi ifrån!!! ÄNTLIGEN!!!!

Gud välsigne er alla som törs och ni som inte törs: Vakna!! VARDE LJUS!!!!!!

Jag råkade upptäcka att en kollega – man, präst, pappa och gift – samlat och kategoriserat porrbilder i en tjänstedator. Jag blev helt kall när jag förstod hur det stod till. Jag kände mig äcklad och besviken. Saken blev inte bättre av att jag visste att han hade med sig en dator när han var på retreat, vilket jag mindes att jag reagerade på och tyckte var underligt. Jag anmälde honom inte, men berättade för arbetsledningen vad jag upptäckt och de konfronterade honom. Jag bad arbetsledningen om att han skulle få hjälp för sitt sjuka beteende. Mitt förtroende för honom som präst är fullständigt utraderat.