Jag har en historia som jag har haft obehag av sedan jag var i 17-årsåldern (idag är jag 42). Då var jag en tonåring med depression och grubblerier som nästan varje helg åkte till stiftsgården. Där träffade jag ungdomsledaren XX (han var vuxen) som kanske såg mig som ett lätt byte. Det började med att han gav mig fördelar, det bättre rum än de andra volontärerna, särskilda förmåner som de övriga helgjobbande ungdomarna inte fick. Det slutade med att han tvingade till sig sex. Och jag som var en kristen ungdom som tänkt vänta med min sexuella debut minns att jag sa nej upprepade gånger, men han gjorde det ändå. Jag hade väldiga skuld och skamkänslor och tänkte naivt att ”då måste jag vara med den här mannen – eftersom vi har legat med varandra”. Så jag gav upp – och vi hade ett hemligt förhållande som vi smög med eftersom han inte ville bli av med jobbet på stiftsgården. Ett förhållande baserat på våldtäkt. Jag tror att många misstänkte vad som pågick. Men ingen sa något. Man blundade inför det som hände. Och jag kunde inte berätta för någon. Jag minns att han fortsatte träffa alldeles för unga tjejer. Jag grips ibland av rädsla att det fortfarande pågår! Han arbetar fortfarande med ungdomar i kyrkan. En man som gjort det han gjort mot en ung människa, lämpar sig inte som ungdomsledare. Jag borde ha larmat tidigare.

Under min två första år i kyrkan fick jag dagligen väldigt tydliga sexuella inviter av den manlige IT ansvariga i kyrkan. Jag tackade artigt nej som jag alltid har lärt mig att göra, dvs jag sa aldrig ifrån argt. ”Se det som en komplimang” sa han. IT ansvarig gjorde de sexuella inviterna även när vi skulle ha möten och alla hörde och suckade lite, men lät det vara. De flesta närvarande på de mötena var manliga chefer. Alla ursäktade honom med ”det är så han är” och ”han menar inget direkt med det”. Även fackliga ansvariga var närvarande vid många tillfällen och en gång sa en av dem till mig ”är det inte jobbigt?” ”jo, sa jag” ”bara ignorera honom” blev rådet tillbaka från den fackliga manliga representanten. Nu i efterhand är jag arg på mig själv att jag inte satte stopp för det men också på mina kollegor och chef som bara lät det vara. Det är ju inte ok och fråga om man ska ”gå in i städskrubben innan mötet och mysa lite för du är så het”.

Min konfirmationsprästs händer var plötsligt över hela min kropp. På ett liggunderlag med sovsäcken öppen, det var supervarmt eftersom vi trängdes runt 60 personer i den lilla stugan. Jag var inte konfirmand, utan sedan flera år engagerad som ledare på det årliga sommarlägret. XX var i 75-årsåldern, min stora andliga förebild, som en morfar.
Hans plötsliga gränslöshet gjorde att jag, på en nanosekund, gick in i total förnekelse: Det hände inte, det hände inte. När jag, som i förbifarten, senare samma dag nämnde det för en annan ledare blekande han och frågade direkt: ”Har du berättat det här för någon annan?” Hans reaktion gjorde det glasklart för mig att jag kommit nära en öm punkt. Jag började fråga runt.
Jag och en annan ledare, som också utsattes för hans stora , starka händer den sommaren och hans förnekande vid konfrontation – ”Du bjöd in till det” – bestämde oss för att anmäla och sätta punkt för fortsatt framfart. Det blev snart en styrelsefråga, en styrelse som genom alla år dragit till sig diverse kända kulturpersonligheter och näringslivspampar… ety det var ett sånt konfirmandläger som ansågs vara intellektuellt, progressivt, konstnärligt, okonventionellt – godkänt för de som ville att ungdomarna traditionsenligt skulle bli konfirmerade, men helst inte religiösa; ”Det är ju viktigt att man kan prata om livsfrågor”.
Att vakna med ens högt älskade och respekterade konfirmationsprästs händer på hela sin kropp, det var fruktansvärt.
Att under det styrelsemötet till vilket jag och min ledarkompis blivit adjungerade och på skakiga ben gick för att lyfta denna smärtsamma fråga, få höra från ordföranden –  ”Ja, vi ska väl inte döma XX så hårt, man vet ju själv aldrig hur man blir när man blir gammal, hö, hö”, det var som att skåda Djävulen i vitögat. Bortsett från att denne man inte bevärdigade sig med att möta våra blickar.

Efter en omfattande rundringning utifrån matriklar – lägren pågick under 60-, 70-, 80- och 90-talen – visade det sig att några konfirmander varje år hade blivit utsatta för XX:s händer, tunga och stora kropp. De hade samtliga blivit varmt omhändertagna och tröstade av en kvinna som arbetade på stiftsgården – en Underbar farmorlik kvinna – och övertalats att stanna kvar på lägret. ”Han menar inget illa, han är bara sån. Man får ta det onda med det goda”.

XX avsattes väl aldrig, styrelsen tog på sig att göra en polisanmälan, jag vet inte om den blev gjord. XX hade varit ett ärende för domkapitlet tidigare, jag vet inte heller om han där togs upp som ett ärende om sexuella övergrepp. Jag vet bara att lägrens attraktionskraft klingade av. Jag nöjde mig med det. Men jag blev svartmålad och demoniserad av kretsen närmast XX, vilka tidigare varit som en familj för mig, det skickades trista brev de första åren, med sen klingade det av.

Jag blev sexuellt trakasserad av min nya chef. Han var präst och hade sitt kontor intill mitt. När kyrkoherden fick veta av en kollega till mig, som även hon var drabbad, anmälde han prästen till domkapitlet. Efter åtskillig brevkorrespondans mellan mig, chefen och domkapitlet blev vi alla inkallad på förhör till biskopen och hans stab vid separata tillfällen. När domarjuristen fick höra att kyrkoherden avrått mig att vara ensam på min arbetsplats försvann kyrkoherden från församlingen och ”gömdes” på en tjänst som inte fanns på domkapitlet. Prästen fick en erinran. Den tillförordnade kyrkoherden tog in förre detta militärer för att styra församlingen i en omorganisation. Mitt arbetslag tvingades iväg i tre dagar för att tuktas av dessa militärer. Vi satt på konferens mellan 8-22 varje dag och efter kl.22 hade vi läxor att göra till nästa dag. Dem förbjöd oss att åka från gården under dessa dagar. Jag fick senare veta att en av militärerna hade misshandlat sin fru åtskilliga gånger och hade dessutom alkoholproblem. Väl hemma i församlingen igen drog man in vissa arbetsuppgifter för att kunna tvinga mig att gå på militärernas fortsatta möten. Den nya kyrkoherden tvingade mig sedan till ett möte med en av militärerna, prästen som trakasserat mig, ytterligare en person som arbetade med militären samt mitt fackombud som skulle vara ett stöd för mig. Mötet gick ut på att jag skulle stå till svars för att jag hade anmält prästen och sedan be honom om ursäkt. Jag fick absolut inte prata om vad han hade gjort mot mig. Det hela resulterade i att jag blev tyst på mötet. Efter en timmes tystnad fick jag äntligen berätta vad prästen utsatt mig för. Allas blickar vändes mot honom.
Prästen fick arbeta kvar. Ledningen ansåg att han fått sitt straff i o med varningen från domkapitlet. Mitt fack lyckades inte göra annat för mig än att lösa ut mig från församlingen utan mina tre månaders uppsägningstid. Jag orkade helt enkelt inte arbeta kvar där.
Det mest skrattretande var nog svaret min bror fick från den dåvarande ärkebiskopen. Min bror och han hade haft kontakt med varandra under min brors uppväxt då ärkebiskopen var präst i den kyrka min bror var verksam i. Min bror frågade mig om han fick ringa honom och berätta om det som hänt mig. Svaret han fick från ärkebiskopen var ”jo, du förstår, i vissa församlingar fungerar det och i vissa fungerar det inte”.
Jag har gått ur Svenska kyrkan och kommer aldrig mer att sätta min fot där.

Ledamot i kyrkoråd, kyrkvärd och jultomte i barngrupperna – alla gillade honom. Antagligen var det därför ingen trodde mig när jag som ung tjej försökte berätta om de sexuella närmanden som han gjorde. Blev till sist tvungen att byta församling för att komma ifrån honom.

Som präskandidat har jag flera gånger fått höra att jag bör passa mig och tänka mig för innan jag säger och gör vissa saker. Att det finns ett före och ett efter vigning. Jag har upplevt det dels som omsorg men också som ett sätt att tysta mig. Det har varit situationer där jag har bevittnat upplevelser där jag ansett att personer i ledande ställning har betett sig på ett opassande sätt mot konfirmander och unga ledare. Jag har inte sett några direkta sexuella övergrepp men det har handlat om att smeka en konfirmands arm på ett enligt mig opassande sätt eller att krama unga människor på ett sätt som jag inte tycker är ok. Det är en gränslöshet och ett maktövertag som skrämmer mig. Och det verkar vara helt ok och inte konstigt alls. Jag upplever att det finns en tystnadskultur och att man hellre sopar obekväma saker under mattan än tar tag i problemen.

En högt uppsatt kyrkomusiker trakasserade mig sexistiskt verbalt under flera år. När vi skulle ha en förrättning ihop tryckte han upp mig mot väggen, tog på mina bröst och försökte kyssa mig. Jag lyckades ta mig loss och anmälde honom till kyrkoherden. Utan resultat eftersom han och kyrkoherden var nära vänner privat och umgicks familjevis. Jag berättade om händelsen för min man och vi ringde gemensamt till kyrkomusikern och sa att upphörde han inte med sina trakasserier skulle vi gå högre upp i ledet och göra en anmälan om ofredande. Därefter slutade det för min del.

En kollega i min församling började stöta på mig när jag kom tillbaka efter min föräldraledighet. Först valde jag att skoja bort det, men när han inte tog mitt nej på allvar, tog jag mod till mig och förklarade för honom att jag inte var intresserad. Jag blockerade honom på Facebook och slutade prata med honom. Inget hjälpte. Till slut pratade jag med vår chef…hennes respons var ”det är inte lätt för en 65-årig man att ha en 40-årig, attraktiv kollega”. Sen tillade hon att om jag kände mig trakasserad av honom, kunde vi ta det med kyrkorådet. Eftersom vårt kyrkoråd till största del består av 65-åriga män, avböjde jag. Vi jobbar fortfarande i samma församling och delar kontor… han borde egentligen gått i pension förra sommaren, men kyrkoherden låter honom fortsätta arbeta trots att hon vet hur han är. Sorgligt…

Jag och en kvinnlig kollega blev antastade av en manlig arbetskollega vid olika tillfällen. Vi hade skilda arbetsuppgifter i en liten församling och ofta var vi ensamma på vår arbetsplats, ibland ensamma med mannen. Vi anmälde det inträffade till vår kyrkoherde och mannen blev omplacerad. Efter några veckor var han tillbaka och vi skulle fortsätta att jobba tillsammans som om ingenting hänt. Kyrkoherden menade att vi skulle förlåta honom, vi jobbade ju i Svenska kyrkan och förväntades ha en förlåtande människosyn. Då polisanmälde vi händelserna. Mannen dömdes för sexuellt ofredande i båda fallen. Vi skulle ändå arbeta tillsammans enligt kyrkoherden trots att vi bara begärde att ha olika arbetstider för att inte stöta på honom i kyrkan, på kyrkogården eller i församlingshemmet. Vi var hos biskopen som inget kunde göra. Mannen fick jobba kvar, min tjänst togs bort och min anställning upphörde. Svenska kyrkan förlorade här 3 medlemmar. Jag, min man och ett av våra barn har gått ur Svenska Kyrkan. Ofta funderar jag på var min begravningsceremoni kommer att hållas en dag. Inte kan det bli i vår församlingskyrka.

Prästen, själavårdaren och psykoterapeuten också kallad biskopens slängkappa har under många, många år suttit på stiftets antagningskonferens och frågat blivande prästkandidater om deras sexliv. Själv fick jag frågan hur många gånger i veckan jag och min man hade sexuellt umgänge och om jag kunde njuta av dessa tillfällen. Fem år efter min antagningskonferens ringer en kvinna som jag lärt känna under en utbildning och som söker för att bli antagen som blivande diakon av samma stift och berättar upprörd och skakad vad samma man även frågat henne. Då berättade jag för henne att jag fått samma frågor. Samma man har ställt samma frågor till otaliga kvinnor och jag har hört att det meddelats vidare till både domprost och biskop, mig veterligen har inget hänt.