Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på!

De dagar som gått sen sist har inneburit mycket. Så mycket att jag knappt hunnit med själv och än mindre att skriva om det här. Hade tänkt att ge er en liten tårtbit efter de olika saker som hänt, men istället får ni nu hela tårtan. Så hoppas ni är hungriga.

Den 10/5 var det dags för mina kära konfirmander att konfirmeras i Ivetofta kyrka. De gick in till ”Its the final countdown” vilket det ju på sätt och vis var, men ändå bara början…

De avfyrade en fantastisk redovisning som de komponerat ihop utifrån frälsarkransen. Det var bilder, musik, solosång, teater, dans. De ledde böner och var i allra högsta grad aktiva. Under mitt tal till dem var det två ögon som inte var torra, och det var mina. Jag hade fått bilder av konfirmandernas föräldrar på dem som barn i deras dopklänning på deras dopdag som visades som en överraskning mitt i talet till dem på storbild. Det blev ett känsloladdat tal som inleddes med att jag besvarade en fråga de tillsammans tidigare ställt mig. Frågan var: Eftersom vi är din första konfirmandgrupp du konfirmerar kommer du väl aldrig glömma oss? För du är världens bästa konfapräst! Oj, svaret till dem var helt klart att jag aldrig någonsin kommer glömma dem, just för att DE är världens underbaraste konfirmander. En stor dag för både mig och dem.

imageimageimageimage

Efter denna gudstjänst körde jag till Gualövs kyrka för att hålla i en hemlig vigsel/dop. Var sen riktigt trött den kvällen, fast härligt trött!

Tack Gud!

En annan sak som också var för första gången, handlade om motsatsen till glädje. Men mötet med dessa människor berörde mig starkt. Denna gång handlade det om en begravning för en yngre man. En pappa. Det var en fantastik familj som träffade mig långt in i hjärtat men som kämpade i sin sorg.  Dottern sjöng på begravningen, min blick mötte mammans, blicken var våt men vi log åt varandra och min tanke var att denna flicka just där och då definitivt inte var ensam…

Detta var nu min andra gudstjänst på kort tid under mitt år som pastorsadjunkt där jag inte kunde hålla tillbaka de tårar som ville fram. Från glädjetårar till ”varför måste detta hända tårar,” är tacksam över den styrka Gud gav så att jag fullt ut kunde behärska dem! Tänk att tårar kan blandas med leenden och små skratt, de trängde fram när glada minnen från någon så saknad och älskad lyftes fram under begravningen. När smärtan i ens inre samtidigt blandas med tacksamhet över allt det man har fått upplava tillsammans. Ingen vet hur låg tid vi får med varandra, tiden vi har här på jorden är bara till låns. Men den tid vi har här och nu finns Gud vid vår sida och släpper aldrig taget, även om det känns som att vi är alldeles övergivna. Korset som tecknas på kistan i form av mull blir ett tecken på att det inte är slut där.

image

Bara någon dag innan jag fick denna begravning saknade jag själv min pappa väldigt mycket. Saknaden finns där hela tiden, men den kommer över mig lite extra ibland. När jag träffade familjen några dagar senare sa jag till flickan att jag så gärna skulle vilja säga att det inte skulle göra ont mer sen, men att jag inte kunde ljuga för henne. Berättade att hon skulle komma att sakna honom flera gånger i livet, men att det inte skulle kännas så hemskt som det kändes just nu. Att hon inte behövde vara rädd för att glömma honom, för det skulle hon inte, att hon kunde – när hon ville veta vad han skulle säga om något, faktiskt kunde höra det om hon bara lyssnade till hans röst inom sig.

image Jag och pappa.

I lördags hade vi ”Drop in dop.” Jag hade verkligen sett fram emot det och ser helt klart att det fyller en funktion. Många familjer skulle kanske inte komma till kyrkan för att döpa sina barn om det inte vore för denna låga tröskel. Det ”vi” inom kyrkan tycker är låga trösklar i vanliga fall är kanske i själva verket lika höga som dem där blindbockarna man skulle hoppa över i mellanstadiet. Vilket aldrig gick, inte för min del iaf. Kände mig då som en liten tjock och klumpig hundvalp som skulle hoppa över ett jätte berg… Så låt oss inte vara blinda för de hinder/bockar som finns, utan istället göra kyrkan och Jesus tillgänglig för människor. Det blev inte någon ”löpande-band-princip” utan ett lugnt och sansat samtal om dopet innan själva dopet ägde rum. Under ett av detta samtal kom även frågan upp om ”Drop in vigsel” Im on if u are? :)

imageimageimageimageimageimage

Ta nu hand om er, så hörs vi snart.

Ps. Njut av ögonblicken i livet. Stanna upp, och njut av skapelsen som nu sjunger om hur skönt det kan vara att leva.

image

Dagar i maj

Dagarna som präst rullar på och är fyllda av både det ena och det andra. Tiden börjar dra ihop sig till att snart sluta, vilket är lite vemodigt då det känns som att många nya kontakter med församlingsbor har knutits. Dagarna som gått har bland annat innehållit ett valborgsfirande (dock inte som på den gamla goda tiden i stadsparken i Lund, utan på ett mera hederligt vis med brasa och tal.). ”Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden.” Matt 7:19

Valborgsfesten är en symbol för våren och ljuset. Eldar tändes ursprungligen inte för att skrämma bort häxor utan för att bränna det gamla och ge plats för det nya…

Valborgsbrasa-1.jpg

Dagarna har också fyllts med många samtal. Med människor i sorg inför begravningar, andra hembesök hos människor som ringt för att prata om det som tyngt eller glatt dem, vigselsamtal och dopsamtal. Jag har bjudits på plättar och hemlagad saft och fått komma in i människors hem, det vill säga in i deras liv där den ena personliga tillhörigheten efter den andra har tagits fram för att visa vem just de är.

I helgen hade vi konfirmandläger och nu närmar det sig slutet för min allra första konfirmationsgrupp och jag är så otroligt stolt över dem. Önskar nästan att jag fick hoppa in och konfirmeras med dem. Det är så härligt att se deras entusiasm för vad som komma skall på lördag. Bara tanken på denna gudstjänst gör mig väldigt rörd. Känner mig lite gammal och sentimental av denna känsla som erövrar kroppen. Många fina samtal har vuxit fram tillsammans med konfirmanderna när vi nu pratat om vad det är de vill förmedla och ”visa upp” under deras konfirmationsgudstjänst.

Läger är skoj! :) Grillning, kladdande, hejande på konfirmandkamrat som sprang ett lopp under lägrets gång, (hann vann) samt sångövning inför lördagen var bara några av alla de saker vi hann med.

image  imageimage imageimage image

Idag var Anna-Karin från stiftet och hälsade på, för att intervjua mig till Kyrkans tidning. Är alltid trevligt med besök! :) Kul att prata om bloggandet samt vad det och ni läsare faktiskt betyder för mig. Så håll ögonen öppna för det.

Nu är det mycket som snurrar i huvudet, så mycket att jag inte riktigt kan skriva något vettigt tycker jag. Därför avslutar jag här med en bild jag tog den första maj i Trelleborg. Minns att jag häpnades av skönheten och var bara tvungen att stanna bilen för att ta en bild. For Your Eyes Only :O)

image

Njut av Sköna maj, livet, Gud och varandra.