Vid den här tiden för 13 år sedan flyttade jag till Lund för att börja studera på religionsvetenskapliga programmet. Jag visste att jag hade en lång resa framför mig, men min dröm om att en gång få prästvigas var så stark. Livet i Lund skulle bjuda på många äventyr och fantastiska möten. Min första bostad i denna underbara stad blev på Klostergården i en studentlägenhet som Helgeandskyrkan arrenderade ut. Mitt emot kyrkan och församlingshemmet låg dessa höghus. På översta våningen bodde vi teologistudenter varav hörnlägenheten blev min. Jag glömmer aldrig första dagen då vi skulle besöka vår nya bostad. Det var inte riktigt färdigbyggt, ingen hade bott där innan oss och många kom med sina föräldrar för att få hjälp att flytta in, jag likaså. Två år tidigare hade jag tagit studenten, så det var inte min första lägenhet utan min tredje. Men det var första gången jag flyttade från min hemstad Trelleborg.

Det vi inte visste då var att Helgeands kyrkan skulle bli som vårt andra hem. Dit gick vi för att fira gudstjänster, vi hade nyckel dit och gick dit för att plugga om kvällarna. Vi engagerade oss i allt som gick att engagera sig i. Vi hade alla varsitt kök och badrum i våra små lägenheter så det var inte en studentkorridor i den bemärkelsen. Men vi gjorde det till en. Våra dörrar stod i princip öppna för varandra och vi kallade det för ”Vinden” efter filmen ”Borta med vinden”. Filmen handlar om Scarlett som blev ensam med ett krossat hjärta och förlorade allt som var värt något, men filmen slutar med styrka och hopp: ”After all, tomorrow is a another day!” Något jag inte tänkte på då. Men även jag hade ett krossat hjärta när jag flyttade till Lund. Min önskan om att bli präst var inte förenlig med min dåvarande pojkväns familj. Men staden och det nya livet i Lund hjälpte mig sakteligen att läka. Vi var unga, men min inre kallelse gick inte att stoppa.

Kanske är jag inte så pragmatisk i mitt skrivande, då det jag egentligen vill komma till handlar om en blomma…

När vi kom in i våra lägenheter för första gången så fanns det en välkomstblomma till var och en av oss studenter från församlingen. En liten Benjaminfikus i en liten kruka. Det kändes så välkomnande och fint. Jag vårdade denna blomma och har sedan flyttat denna med mig vart jag än hamnat. Blomman och jag har flyttat sju gånger sen vi ”träffades” för första gången för 13 år sedan. På något märkligt sätt har jag låtit denna blomma representera mitt liv sen studietiden till dags datum. Så när jag reser iväg så låter jag den person som ska vattna blommorna och ta in posten veta att; skulle alla blommor vissna så är det inte hela världen, förutom denna blomma.

Han blir som ett träd

planterat nära vatten.

Det sträcker sina rötter mot bäcken.

Det har inget att frukta av hettan,

bladen är alltid gröna.

Det ängslas inte under torra år, upphör inte att bära frukt.

Jer 17:8

Denna växt har omplanterats ett antal gånger och dess skötare likaså. Jag känner mig rotad i min tro, mitt liv och min gärning som präst.

Nu har jag bloggat sedan jag blev pastorsadjunkt i Bromölla pastorat 2013 och har delat allt mellan himmel och jord med er som läst bloggen. Helt enkelt det mesta som florerat ”I huvudet på Bernice”. Kanske har linjen ibland varit hårfin mellan det personliga och det privata, allt för att jag velat skapa en så hög igenkänningsfaktor som möjligt. Även det värdsliga och det gudomliga som ofta går hand i hand har rymts i denna blogg. Allt från samhällsproblem till bilder och texter som rymmer ett liv som skiftar från årstid till årstid har fått plats.

Med detta blogginlägg vill jag tacka alla er som läst och kommenterat de olika blogginläggen. Det har varit otroligt roligt att få skriva och dela olika tankar och händelser med er. Från pastorsadjunkt eller kanske ska jag beskriva det som Bambi på hal is, till nu. Det innebär inte att jag har växt färdigt, att jag är en fullfjädrad präst. Det innebär bara att min tid som bloggare har nått sitt slut. Allt har sin tid… Jag ber till Gud om många fler berikande möten, upplevelser och uppdrag i min tjänst för fortsatt växt och kraft som ger liv och mening.

Jag känner mig så rikt välsignad som får träffa så många människor i alla åldrar och i livets alla skeden. Att få sprida evangelium och med Guds hjälp förhoppningsvis komma med ljus, hopp, tröst och tro till människor som kommer i min väg.

Nu börjar jag en behörighetsgivande kyrkoherdeutbildning vilken jag ser fram emot. Men mest av allt så är det min älskade familj, min man och vår son som jag vill ägna min tid åt. De som stöttar och bär. De som väntar hemma och som är min trygga hamn. Tiden går så fort. Men ändå så är tiden allt vi har.

Återigen, ett stort Tack till er läsare!

Må Gud rikligen välsigna er och era liv. Och må ni växa och finna näring hos Gud i allt det som livet ger och tar.

Gammalt blir nytt. Det mest moderna en människa kan göra är att återanvända något gammalt så att det får nytt liv igen. Kanske gäller det inte texter skrivna för drygt ett år sedan. Men när det kommer till bibeltexter är det just så vi gör varje söndag. Gör dem till ”nya” för den tid vi lever i nu. Denna blogg har legat vilandes då det har känts som att mitt liv har pausat ett år. Det har inte stått stilla, men det gick in i ett nytt skede som gjorde att jag gick in i en ny roll, med nya funderingar och känslor om livet och dess mening.

I min telefon hittar jag anteckningar som skrivits för ett år sedan. Här gör jag ett försök att pussla ihop dem och minnas tillbaka hur mina tankar gick då. Hoppas ni vill följa med på denna tillbakablick i tiden. Min förhoppning är att de som läser denna blogg känner sig som vänner. Det sägs ju att riktig vänskap kan tas vid från där den senast var trots att lång tid har gått…

Kyrkohandboken förnyas och årets konfirmander bekräftar sitt dop.

Den nya kyrkohandboken för Svenska kyrkan tas i bruk på Pingstdagen 20 maj 2018. Något gammalt blir nytt. Kyrkohandboken innehåller ordningar för gudstjänster, till exempel högmässa, dopgudstjänst och vigselgudstjänst ”Jag kan med glädje konstatera att Svenska kyrkan har fått en kyrkohandbok som antagits med brett stöd. Ett beslut som speglar hur det ser ut ute i församlingarna. Personligen är jag mycket glad över att dopets ställning stärkts genom att vi fått en doppåminnelse i kyrkohandboken.” Ärkebiskop Antje Jackelén

Våren är en tid av väntan, en tid av förväntan. Det knoppas och det gror och vi längtar! Den långa vintern är nu över. Våren har sjungits in och ljuset är här. Eldarna har brunnit och den helige Andes glöd tänds i våra liv och hjärtan. Konfirmanderna har väntat på den stora dagen att få bli konfirmerade och de har skrivit i sina omdömen om tiden som konfirmand. ”Jag har lärt känna mig själv, andra och Gud bättre”… En resa är nu över för dem och en annan har bara börjat. Vid något tillfälle när jag var liten och längtade jättemycket efter något specifikt fick jag höra att jag inte skulle ”önska livet av mig”. Det gjorde man tydligen om man längtade för mycket. Som vuxen kan jag glädjas åt att just känna längtan. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att inte kunna leva här och nu. Kanske är känslan -längtan- en del av att kunna känna: glädje, liv, hopp och tillit. Just nu händer det mycket i mitt och Filips liv. För det första är vi bara så tacksamma att få vara tillsammans och att få dela. I skrivande stund har vi precis fått nycklarna till vårt nya hem. Ett hem vi förhoppningsvis kommer att fylla med många minnen och upplevelser.

Vi ska bli föräldrar

En helt overklig känsla. Trots svullna fötter känns livet så fantastiskt. Det är nästan som att lyckan går att ta på och att kärleken är större än vad ord kan beskriva. Vi var på en föräldrakurs via BVC och de visade en förlossningsfilm, det hinner inte släckas ner i rummet innan mina tårar börjar rinna längs med kinderna. En överväldigande känsla av lycka och längtan om det nya livet i vår famn kommer över mig trots denna usla film som inte bytts ut sedan 80 talet. Vi ser med tillförsikt fram emot sommaren och livet som kommer.

Innan jag går på min mammaledighet har jag ett besök hos barnmorskan. Jag tar det sedvanliga urintestet som barnmorskan vill ha vid besöket. Testet för man in i en liten apparat och så kommer det ett kvitto ut. Jag tittar på mitt kvitto och ser att siffrorna på det inte är som de brukar. Det säger mig inte jätte mycket men jag blir ändå lite orolig. Alla blivande mammor sitter där i väntrummet med sina kvitton i handen som ska ges till barnmorskan när man blir inkallad. Mitt namn ropas inte upp och till sist frågar jag barmorkan om jag kanske tagit fel på dagen. Det hade jag… Det var inte förrän om två veckor jag skulle dit. Jag visade henne mitt kvitto och hon tog mig direkt in på hennes rum trots att det inte var min tur. Det var inte ens rätt dag. Hon tog blodtrycket på mig och kände på min mage. Sedan sa hon att hon skulle ringa förlossningsavdelningen och se så att det fanns plats för mig för att åka in dit och ta fler tester. Jag började gråta då jag ju inte skulle föda förrän om drygt fem veckor. Jag frågade om jag kunde cykla dit men barnmorskan bad mig att ta en taxi. All den där packningen (förlossningsväskan) som det pratats så mycket om att man skulle ha med sig tänkte jag inte på eftersom jag ju bara skulle dit för att ta några nya tester. Så jag tog min telefon med mig i en liten kuvertväska och åkte dit. En timme senare var jag inlagd.

Idag 15.38 kom du till oss 44cm lång och 2.180g. Tänk att en så liten människa kunde förändra hela vår värld! Den kärlek vi känner för dig är obegränsad och vi kan inte tänka oss ett liv utan dig! Din glädje, dina uttryck och din stora personlighet är så fantastisk att följa. Ditt sätt att se på livet påminner oss om hur vi också borde se på det! Du har gjort vår familj komplett och vi är så rika som har dig. Du och jag hade en tuff start. Jag kom in akut för att jag av misstag gick till barnmorskan. På ca 3 minuter kom du 5 veckor för tidigt! Men inte en dag försent! Vi har längtat efter dig längre än du kan ana! Gud och Guds försyn är med oss! Ditt namn betyder ”Han som Gud ler mot.” Våra hjärtan svämmar över av glädje att just DU finns i våra liv! Du är vårt underverk och din mamma och pappa kommer alltid att älska dig! Inte för dina prestationer utan för den du är, oavsett vem du ”väljer” att vara!

Att bli förälder var en fantastisk känsla. Men ingen hade pratat om alla de känslor som kunde komma efter. Kroppen översköljs av känslor och hormoner och det tar tid att landa. När det inte blir som man tänkt sig eller oron över hur det hade kunnat gå om man haft otur får fäste. Efter några månader hade vi landat. Men idag har jag en helt annan förståelse för att det inte bara behöver vara ett ljuvligt lyckorus som omfamnar familjen när man kommit hem från sjukhuset med sin lilla bebis.

Det var den varmaste sommar i manna minne förra året, och jag läser att jag skrivit: Här sitter jag nu – i en sal på lasarettet. Den 8 maj föddes du. En dryg vecka har gått och jag har inte varit ute. Jag läser på Facebook att magnolian snart är överblommad…

Tack för detta händelserika år! Vi ser fram emot många, många fler, samtidigt som vi njuter av varje ögonblick här och nu!

Nu är jag tillbaka som präst i Häljarps församling och jag ser med spänning fram emot alla möten och nya utmaningar. Snart får jag arbeta med den nya handboken som ”fötts” samma år som vår älskade lilla pojke. Antje kunde med glädje konstatera att Svenska kyrkan fått en kyrkohandbok. Jag kan med glädje konstatera att livet är underbart, att mitt gamla -jag- blivit ett nytt -jag- men ändå samma. Att längtan är en del av den mänskliga naturen som gör oss till levande individer. Men framförallt – Gud är stor!

Som grädde på moset så gifte vi oss den 1 december 2018. Min längtan har funnit mig och mina böner har  infriats. Nu är 2019 här och har redan kommit mer än halvvägs. Men för mig känns det som att ett nytt år just tagit vid från det att vårt avlånga land stod i full blom förra året.

Gud välsigne er alla!