Det är något romantiskt och visst över julnatten. Allt känns idylliskt och aningen rosaskimrande. Ett barn är fött på denna jord…

Kyrkbänkarna är fulla, stearinljusen tända och stämningen är hög. Människor samlas mitt i natten, ett lugn infinner sig som en helande kraft och gemenskapen känns nästintill magisk. Som om vi tillsammans kunde göra under i vår värd just här och nu.

Några dagar innan jul fick vi reda på att vi inte kan få barn på ”naturlig” väg. Iklädda gröna rockar och mössor stod jag bredvid britsen, klappade en svettig panna och försökte hålla modet uppe. För varje prov som togs och som synades i rummet bredvid med mikroskop, kom en kvinna med hökögon tillbaka och skakade på huvudet med ledsam min. Läkaren såg ännu mer sammanbiten och koncentrerad ut, som om han kände vår sorg och därför inte ville ge upp. Tyst bad jag till Gud varje gång samma kvinna gick ut med ett nytt prov från operationsrummet som skulle synas. Återigen kom hon tillbaka med samma ledsamma ansiktisuttryck och den där skakningen på huvudet som skar i bröstet.

Nu är det lille julafton och jag sitter här och ska försöka skriva predikningar till morgondagens gudstjänster. Till Maria och Josef kom inte ängeln med ett skakande huvud, utan med ett glädjebud.

Här sitter jag och är avundsjuk på Maria och Josef… Är det verkligen okej att vara tänker jag? Känslorna stormar inombords, och livet känns lite orättvist och hopplöst. Samtidigt som det också känns hoppfullt.  – Det är fortfarande något visst över julnatten. Och om sanningen ska fram så var det inte idylliskt och rosaskimrande för Josef och Maria heller. Julnattens människor var inte beskyddade från mörkret och livets kamp. De visste, liksom många idag hur det är att leva på flykt eller hur det är att leva som hemlös, eller hur det är att få ett barn som man inte vet hur man ska kunna beskydda.

Att jaga och jäkta är inte meningen med livet. Varken efter den perfekta julen eller efter det perfekta livet. Stanna istället upp och försök att ge dig själv lite sinnesro. Det ”normala” och det ”perfekta” finns inte.

Gud kom till oss – i ett vanligt stall, en vanlig natt och inget blev som vanligt igen. Gud blev ett med oss.

Vi är inte ensamma på vår vandring genom livet. Livets mörker, utsatthet och sorg kommer vi inte undan. Men Gud övervinner allt detta med sitt ljus. Julen är ändå den tid som med sin glädje och ljus omringar oss alla. Hur våra liv än må se ut. Gud är inte långt borta från någon av oss. Jag är förvissad över att när mörkret känns djupare än någonsin desto mer kraftfullt är också ljuset.

Jag önskar er alla en God och välsignad jul. Var rädda om er!

Just nu går denna låt varm i lurarna…

…som jag också ska sjunga på julnatten.

Vill också passa på att slå ett slag för Svenska kyrkans julkampanj. LÅT FLER FÅ FYLLA FEM! High five för barnen – #5för5

Dela en high five för att fler ska få fylla fem. För varje offentligt delad high five-bild med #5för5 ger våra sponsorer fem kronor. Dela på Facebook, Twitter och Instagram.

https://www.svenskakyrkan.se/highfive

ALLA barn är ALLAS barn. Vi har ett gemensamt ansvar! Gud kom till oss som ett litet barn, för att påminna oss om att vi måste se på världen från barnens perspektiv!

I livets bok är våra namn skrivna.

Hoppets tecken. Stillhet. Toner. Bön. Ett namn läses upp. Ett ljus tänds.  Ett namn som rymmer ett liv. Ett unikt liv, värdefullt och oersättligt. Ett kort eller ett långt liv som fyllts av glädje, sorg, arbete och vila. Vid dopet lyser ett dopljus, ett ljus som påminner om att Jesus säger till Dig: ”Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” ”Jag är världens ljus” säger Jesus.

När vi till helgen tänder ljus i kyrkor och på kyrkogårdar påminner det mig om detta. Att livet är starkare än döden. Ljuset starkare än mörkret. Vi sätter alla våra hjärtavtryck. När vi lämnar avtryck efter oss kan inte ens döden radera dem igen.

Inte ett endaste liv har levts förgäves. Och det som tar slut här tror jag bara är början på något nytt. Gud tar emot oss utan att se till våra tillkortakommanden. Jag är förvissad om att Gud ser våra goda intentioner och förstår allt det som blev och inte blev. Att Gud kallar på oss vid namn med förlåtelse och kärlek i rösten.

Som liljan på sin äng, som fågeln högt i skyn, som stjärnan i sin rymd, så är jag till i dig. Du mäter alla mina år. Du räknar mina huvudhår. Jag växer i din närhets land, du bär mig i din hand. Och inte ens ett strå på ängen vissnar bort och inte ens en sparv till marken faller ner, om inte du har stakat ut när livet börjar och tar slut. Vart än jag flyr så finns du där, du har mig mycket kär

Psalm 798

Sorgen är den process vi måste ta oss igenom för att läka. Så trots att den smärtar är den en vän som vill hjälpa oss att acceptera det vi inte kan förändra. Att livet som fortsätter inte fortsätter på samma sätt, men kan bli bra ändå. Inte sällan är sorg också förenad med tacksamhet för vad som varit eller lättnad för det som blev. Det finns inga känslor man kan känna som är fel när någon nära gått bort, många gånger känner vi att livet är orättvist och att vi helst skulle vilja vara med och påverka våra öden. Samtidigt som många av oss också känner en tacksamhet för att det inte är människans sak att avgöra. Det ligger en viss befrielse och nåd i att människan inte är förmögen att påverka så mycket som hon skulle vilja.

Ibland behöver vi bygga upp och byggas upp igen. Livets olika perspektiv, erfarenheter och skiftningar formar oss hela tiden. Det som en gång var är nu något annat. Men Gud är beständig i sin kärlek och trofasthet.

Den som lever ett liv med kärlek och förlust har både vunnit stort och förlorat stort. Men trots smärtan det innebär att förlora någon kär, skulle jag inte vilja leva ett liv utan kärlek. Hellre ett rikt liv med kärlek, sorg och förlust än ingetdera. Starka band vävda av kärlek kan aldrig förgöras.

På en knappnål jag har så står det: Lean on me! Come to me, all you who are weary and burdened, and I will give you rest. #Jesus

Jag glömmer aldrig den dag samtalet kom efter att min pappa fått hjärtstillestånd. Respiratorn skulle stängas av och tårarna rann längs med pappas kinder. Reflexer sa läkaren. Kanske inte, tänkte jag. Jag höll honom hårt i handen och kysste hans kind. Tänk att minnena, doften, rösten, skratten, blickarna och känslan av kramarna inte har försvunnit. Pappa har, men inte det som var han. Att det finns kvar gör att pappa fortfarande finns kvar som en del av mig. Livet är starkare…

Tack mamma och pappa för det liv jag fått. Jag älskar er!

Det finns många jag älskar. Och ibland är jag rädd att jag älskar för mycket. Ju mer jag älskar desto mer ont kan det göra. Men jag tänker inte sluta älska. Däremot vill jag bli bättre på att ta vara på det som är nu.

Ett namn läses upp. Några få bokstäver. Men ack så mycket mer ändå.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider – tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.

Karin Boye

Jag önskar er en fin och ljus allhelgonahelg!

Det råder lite vemod på gården. Dagen eller dagarna när lammen tystnar är här… Det är alltså dags att skicka lammen på slakt. Trösten finns i att de haft det så bra man bara kan ha det i livet som ett lamm!

Det är synd att min kära bonde inte är bokstavstroende. För då hade han kanske varit lite mer lättövertalad till att behålla några lamm.

1 Mos 21:21 – Men sju lamm i hjorden tog Abraham (Krister) undan.

Eller:

3 Mos 23:20 – Och prästen (Bernice) skall lyfta upp dem till ett offer inför Herren (Men bara för att beskådas) tillsammans med de första bröden av skörden och två lamm. De skall helgas åt Herren och tillhör prästen (Bernice).

”Jag hoppade ut ur hagen för att möta dig när du kom hem…”

Höstterminen är i full gång och konfirmanderna likaså. Våra församlingshem har nu 45 konfirmander som kommer varje vecka. Det är underbart! Tonåringarnas hormoner fyller rummen…

Min sambo har det nästan likadant på sitt jobb.. De 45 lammen (lika många lamm som konfirmander) är tonåringar nu. Tackorna/mammorna är trötta och längtar efter att gå och beta i lugn och ro. En dag sa jag:

• Jag skulle också vilja vara lantbrukare. Sitta i traktorn hela dagarna, i mina egna tankar. Sköta fåren och ha en alldeles lugn och harmonisk dag…
• Krister svarade: Skojar du?! När jag går in till fåren är det IS jag möter. De stångar mig och ”skriker” på mig. Var har du varit? Du skulle varit här för länge sen! Hör du inte att vi nästan svälter ihjäl? Du är vår tjänare och du ska komma när vi väcker dig på morgonen!

En dag fick alla får några påsar fallfrukt. De visade inte jätte mycket tacksamhet utan tryckte mest i sig frukten.

En annan dag när jag skulle köra hem från jobb (ganska sent på kvällen) stod ett gäng killar med sina moppar utanför. De körde runt och ”burnade” med sina mopeder. Med hjälmarna på såg jag inte vem det var. Sen började dem vinka en efter en. Jag satt i bilen på parkeringen och de kom fram till mig. Jag rullade ner rutan och innan jag visste ordet var stoppade en kille in hela överkroppen i bilen. Han skulle krama mig. Det var mina gamla (fjorårets) konfirmander som stod där. Jag klev ur bilen och fick kramar av alla. De skämdes inte trots att några av deras kompisar som inte var konfirmander tittade lite konstigt på dem. Jag kom på att vi hade en massa frukt inne i församlingshemmet och bad killarna titta till min bil. Dörren till bilen stod helt öppen. När jag kom tillbaka delade jag ut frukt till hela gänget och kände mig som en gammal tant. De frågade om de inte fick komma och hälsa på och sa att de saknade konfirmationstiden. Mitt hjärta smälte, och känslan att jag har värdlens bästa arbete omslöt mig. En känsla som infinner sig så många gånger. Tack Gud!

Så hur trevligt det än må vara med ett kommande påvebesök, slår det inte konfirmandernas besök.

Jag glömmer aldrig när jag själv var konfirmand och rymde hemifrån en gång. Jag hade varit borta i två dygn och vandrade i mörkret längs en väg för att lifta. När första bilen stannade och rutan rullades ner, hörde jag: ”Bernice! Vad gör du här? Det var min konfirmandpräst Per Kristiansson.

Ps 71:5 – Du är mitt hopp, o Herre, min Gud, min trygghet ända från min ungdom.

Kommer ni ihåg simmärket baddaren? Det första märket man kunde ta… Ett moment man skulle klara av för att ta det märket var att koka kaffe på vattenytan genom att bubbla med munnen. Vilken tur att vi lärde oss det så tidigt! För är det inte det man som vuxen gör alldeles för ofta i livet? Alltså försöker ha huvudet precis ovanför vattenytan när livet blir för mäktigt.

I mitt arbete hör jag många livsberättelser. Många av dessa berättelser skulle kunna bli till tjocka böcker. Vi trampar vatten och försöker hänga oss kvar. Ofta förundras jag över hur mycket en människa kan orka. Alla har sin berättelse och varje berättelse är unik. Det ena kapitlet är inte det andra likt. Det här med att vända blad, som kungen sa… Varje dag vänder vi blad. Gud skriver vårt namn i livets bok, men slutar inte där. Vi är inte bara en anteckning. Vi är aldrig ensamma. ”Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar…”

Just nu kretsar min och min blivande mans värd om att få barn. Långtifrån alla förunnat. Många har vandrat den vägen innan oss. Varför blir det inget? Vad är det för fel på oss? Hur länge ska man orka? Livet runtomkring blir suddigt. Man börjar få tunnelseende. Allt kretsar kring den stora längtan. Barn.

Jag läser ur Med evig kärlek: ”Gud kan vara väldigt tydlig när han vill. Ge liv till förtorkade benknotor, det kan bara Gud. Det Gud gjorde då, kan han också göra idag. De förtorkade benen kan bli en symbol för allt det som verkar dött. Finns det något i ditt liv som känns hopplöst och oinspirerande? Något som du längtar efter att få känna hur det fylls av Guds närvaro, av liv. Kan Gud ge liv till en benknota, kan han sannerligen göra samma sak med dig.”

Jag vet inte om jag ska ta det som ett hån eller hopp. Men beslutar mig för att välja det sistnämnda.

Be ständigt står det i bibeln. Jag finner mig själv i kyrkan om kvällen, tårarna rinner ner för mina kinder när jag ensam går in i den mörka tomma kyrkan. Men jag känner mig inte ensam. Jag har längtat. Längtat till Gud. Ibland längtar jag efter Gud så fruktansvärt mycket. Det låter kanske konstigt när jag jobbar som präst i Svenska kyrkan. Kanske är det samma sak för en kock eller konstnär. Att längta efter det som en gång var det man levde för, men som ibland tycks bli till vardagsmat. Men jag är inte rädd för den längtan. Inte längre. Innan skrämde den mig. Betyder det att jag kommit bort från Gud? Nu tänker jag att det betyder att jag är närmre, men den påminner mig om att ständigt komma tillbaka till källan. Källan som ger mig liv.

Kanske är det samma sak med vår längtan efter barn. Min rädsla kan omvändas till bön. Inte bara för mig utan en bön för alla som längtar. Kanske något som verkade hopplöst kan lösa sig ändå fast på ett annat sätt än det jag först tänkt mig… Gud griper inte alltid in på det sätt jag vill. Men lyssnar, stöder och bär. Vad mer kan jag begära?

Jag lyssnar på låten ”Strö lite socker på mig” av Timbuktu eftersom en medarbetare denna lunch sa: ”Ibland önskar jag bara att någon såg mig och strödde lite socker på mig.

Gud strö lite socker på oss så att vi slutar koka kaffe på vattenytan och går från baddaren till simborgarmärket.

Några rader ur låten som definitivt kan tolkas (i min värld) till relationen mellan mig och Gud.

”Jag minns inte riktigt var jag träffa’ dig först
oavsett vad jag har sagt och oavsett vad du hört
jag tror jag blev presenterad för dig av någon annan
förmodligen min pappa, mamma eller hennes man
hur som helst är det länge vår relation pågått
fastän mitt jobb har förändrat vår situation något
du har gjort vissa dagar bättre bara av att va’ där
och jag undrar faktiskt hur länge jag kommer vara kär
säkert så länge jag lever – men det vet du väl
när jag dör så finns du kvar, du är en del av min själ
du har underlättat min väg i allt som har hänt
och när jag tänker efter verkar detta förutbestämt…

blessa mig mucho – jag kan inte vara utan
strö lite socker på mig som bara du kan
blessa mig mucho – ge mig inget än det bästa
strö lite socker på mig och det vill växa
blessa mig mucho – det får mig att vilja leva
strö lite socker på mig, jag vill ha mera
blessa mig mucho – jämt och ständigt
strö lite socker på mig är du vänlig”

Detta recept fick jag till mig från ovan. Ursprungstexten finns att hitta på www.koket.se Skulle vara egoistiskt att inte dela med mig av dessa kalorier.

Detta är min tolkning. Har dock kastat bort vissa ingredienser och bytt ut till andra. (Rekommenderas inte till söndagens texter…)

Kaka från kunskapens träd.  Redskap utöver köksredskapen: En bibel. Facit för den lata – Se nedan.

Den gula färgen kommer från äggen som våra snälla höns ger.

Du behöver

• 4 medelstora mogna päron från kunskapens träd
• 1 msk evangeliskt strösocker
• 1 tsk äkta himmelskt vaniljsocker
• Gudomligvaniljglass till servering

Kaksmet

• 3 stora Jeremia 17:11
• 4 dl Andra Mosebok 13:5 (Dock i annat sött format)
• 4 dl Tredje Mosebok 2:2
• Hackad choklad eller nougat av livets goda som Jesus vill att vi ska njuta av.
• Ca 2 msk hackad mynta från den Helige Anden som ger liv åt kakan.

(Gärna chokladmynta vilket jag använde. Ger lite after eight smak.) Annars 0,5 tsk stött kardemumma som i originalreceptet.

• 3 tsk Första Korinthierbrevet 5:6
• 0,5 tsk av det Jesus i Matteus kap 5 vers 13 säger att vi är…
• 25 g Psaltaren 55:22

Gör så här

1. Sätt ugnen på 175 grader. Smörj och mjöla en 24 cm springform.
2. Kärna ur päronen och skär 1-2 cm bitar. Lägg i en påse med 1 msk strösocker och vaniljsocker – skaka runt påsen. Lägg åt sidan medan du gör smeten.
3. Vispa ägg och strösocker riktigt vitt och poröst.
4. Blanda de torra ingredienserna och rör ner i äggsmeten. (Inkl. myntan och chokladen/nougaten)
5. Bred ut den tjocka smeten i formen. Tryck nu ner päronen i smeten. Fördela små klickar av smör på toppen.
6. Grädda i ca 45-50 min tills päronen är mjuka och kakan blivit gyllene. Täck med folie om kakan blir för mörk. Servera päronkakan ljummen med vaniljglass!

Välj mat efter säsong. Just nu svämmar päronen över.

Vi blir allt fler människor på jorden. Fram till år 2050 förväntas vi vara minst 10 miljarder människor som alla har rätt att äta sig mätta. Vi behöver hjälpas åt att uppmuntra människor att vara med och utrota hungern i världen. Detta kan man göra på olika sätt. Att tänka på vilka sorts produkter vi köper. Att handla närodlat och närproducerat mm. Vi behöver dela med oss av de resurser som finns på jorden och värna skapelsen.

Den mat vi äter påverkar andra. Ett aktivt val kan vi alla göra för att hjälpas åt.

Trevlig helg! Hoppas kakan ska smaka.

Facit för den lata:

Jeremia 17:11 = Ägg

Andra Mosebok 13:5= Socker

Psaltaren 55:22 = Smör

Tredje Mosebok 2:2 = Mjöl

Första Korinthierbrevet 5:6 = Bakpulver

Matteus 5:15= Jordens salt

 En sida till vårt kommande församlingsblad.

Nu sitter jag här i juli månad och drömmer mig bort en stund till hösten. Den årstid som detta församlingsblad vittnar om. I skrivande stund ligger jag på taket i stekande sol och lyssnar på sommar i P1 och blickar ut mot rapsfälten som min käresta samtidigt tröskar.

Lovad vare du Gud, som vattnar fälten med ditt regn, och frambringar jordens gröda – Vårt dagliga bröd på vår jord. Hjälp oss att rätt bruka och förvalta vår jord.

Jag tänker på alla nya försteklassare. Själv minns jag de knallrosa, nästan självlysande kepsarna vi fick som det stod försteklassare på. Vi syntes i trafiken. Men blev vi sedda? Tyvärr skyddade kepsen inte oss mot mobbare och utstöttning. Jag minns rasterna som en enda lång kurragömmalek. En lek med en deltagare. Jag själv.

Gud, låt varje barn synas på riktigt, hjälp oss vuxna att se och gripa in.

För mig är hösten en tid för tacksägelse. En tid att förundras över. Kvällarna är fortfarande långa när de första tecknen på att sommaren inte är evig kommer.

Värmen vänder. Gamla traditioner tar plats. Skördegillen.  Kräftskivor och löjliga hattar. Älgjakten. Ålagillen. Mårtensafton. Tacksägelsedagen. Den helige Mikaels dag. Alla helgons och alla själars dag. Ljusen tänds, så även längtan efter bön och reflektion.

Än är det långt till vintern och dagarna kan fortfarande bjuda på riktig högsommarvärme. När vi nu kliver ur våra badtofflor och återväder från våra semesterresor och sommarstugor får vi sätta samman vår vardagliga värld igen. Efter en tid då vi låtit oss sköljas bort till en aningen diffus tillvaro. När vi så smått börjar ta avsked av sommaren och hösten nalkas, infrias många ”nyårslöften”. Saker vi vill ta tag i, förändra till något annat. Kanske tänker någon: ”Jag ska minsann inte springa i det där hamsterhjulet mer, det är dags att kliva av.” Eller: ”Skönt att allt är som vanligt igen.” Gemenskaper årerupptas och livet går åter sin lilla gång. Men hösten har också ett visst mått av vemod i sig, nämligen påminnelsen om livets förgänglighet.

Gud kom till oss när tvivel råder, hjälp oss då att växa och mogna i vår tro. Låt ditt ljus lysa upp vår stig i mörkret.

Gud, Du som fortsätter att kalla oss att arbeta för rättvisa, fred och försoning. I en värld märkt och sårad av orättvisa, våld och likgiltighet. Fyll oss med ett hopp bortom allt förnuft.

”Jag är så glad att få tacka dig, och gärna vill jag det göra. Jag vet det visst att du ser på mig, och vad jag ber vill du höra.” Ps. 210

Jag önskar dig en ljus och färgsprakande höst. Var rädd om dig!

Vid många tillfällen i livet står vi vid sidan om. Ibland är vi MITT i livets och händelsernas centrum. Men ibland står vi vid sidan om. Antingen är det ett aktivt val eller så är det tillfället som gör det.

Vid sidan om,  med alla de känslor som en människa kan känna.

Att stå vid sidan om kan både betyda att du inget gör, men det kan också betyda precis tvärtom.

• Sidan om din vän på skolgården som blir kränkt. Antingen står du vid sidan om och säger: ”rör inte min kompis!” Eller också är du passiv.
• Sidan om i kaoset… En sjukvårdare får möta en chockad och rädd liten pojke, täckt av blod och smuts. Mannen bär upp pojken på en stol i ambulansen. Han sitter som ett ljus och möter världens blickar. Med sina stora ögon är det som han säger till hela den vuxna befolkningen i vår värld: ”Varför gör ni så här?” Hemma i TV sofforna får vi ännu en gång en bild som svetsar sig fast på näthinnan, tagen från en värld där scener gång på gång spelas upp av grymhet och våld.
• Jag som kristen i Sverige skäms när jag står bredvid min koptiska vän Michael från Egypten. Michael, som varje dag ser på sitt intatuerade kors på sin handled. Som en påminnelse om att han är kristen och av samma anledning behöver frukta sitt liv ibland. Många tänker – På vilket sätt står Svenska kyrkan bredvid våra kristna systrar och bröder? Under 2014 nådde Svenska kyrkans hjälp ut till mer än två miljoner flyktingar. Vi samarbetar internationellt mot förföljelse av kristna, och av ­säkerhetsskäl sker arbetet ibland i det tysta. Men engagemanget för utsatta människor kan ­inte villkoras utifrån trostillhörighet, skriver ärkebiskop Antje Jackelén.
• Att som präst finnas vid sidan om i sorgen. Att lägga sin hand på kvinnans hand som alldeles för tidigt misst sin man. Att krama om barnen som alldeles för tidigt misst sin pappa. Ibland räcker orden inte till. Men förhoppningsvis är ens närvaro, tysta och uttalade böner en bit på vägen.
• Eller att som storasyster stå sidan om lillasyster som ska döpas. Att känna sig viktig med en uppgift. Att hälla upp vatten i dopfunten och torka huvudet efter att prästen blött ner systerns huvud med vatten.

• Att stadigt stå sidan om varandra i ett känsloladdat ögonblick med ett löfte om fortsatt kärlek och trohet, men nu som man och hustru. Löftet om att älska varandra i nöd och lust inför Gud, vänner och familj.

Första helgen i augusti var det bröllop för en av mina vänner som jag känt längst i mitt liv.

När jag frågade dem varför de ville gifta sig så svarade dem: ”Det är det yttersta beviset för vår kärlek. Något vi vill slå vakt om. Vi visar för oss själva och för andra att det är vi och hur mycket denna relation betyder för oss.”

Mikaela (bruden) och jag har känt varandra i evigheter. Vi lekte häst – på våra cyklar. Vi gjorde våra debuter tillsammans i livet. Vi drack billigt vin och blev fulla, färgade håret eller solade med citron i det så att det skulle blekas. Vi har följts åt sedan lågstadiet för att slutligen ta studenten tillsammans. Vi fanns alltid där för varandra även om det fanns år då vi inte träffades så mycket på grund av olika studier eller bostadsorter.

En gång när vi var små fick Mikaela skriva ett kärleksbrev som var från mig. Hon följde hela vägen med mig och la det i killens brevlåda. Det är vänskap. Hon gjorde det jag själv inte vågade. Denna kille blev i och för sig kär i Mikaela sen, men det är en annan historia.

Sen jag var 11-12 år har hon varit som en extra mamma för mig. Alltid gett mig tipps och råd, förbjudit mig att göra vissa saker och pushat mig till andra. Hon har alltid funnits där för mig när livets läxor kom ikapp. Rest mig upp när jag har fallit och pusslat ihop mig igen. Vi har stått bredvid varandra även när det varit fysiskt omöjligt.

Det var en bröllopshelg som hette duga och som varade i dagarna tre. Jag var både tärna och präst. Det fanns fyra tärnor. En gul, turkos, grön och rosa. Tärna ”grön” var höggravid och var beräknad att föda i anslutning till brölloppshelgen. Även detta är en mycket nära vän och hennes närvaro var viktig för oss alla.

Detta är från första kvällen då vi alla var samlade.

Första kvällen nådde sitt slut med tärna grön och hennes man närvarande. Vi gick och la oss vid midnatt och Klockan 02.00 knackade det på vår dörr. Vi studsade upp… Eller om sanningen ska fram sov jag så djupt att jag istället inbillade mig att jag drömde att det knackade på dörren. Men efter en stund såg jag sanningen i vitögat och den blivande pappan stod i dörren och undrade om vi kunde köra dem till BB. Krister hoppade i sina byxor och körde fram bilen. Han hörde smärtan i baksätet yttra sig genom slag mot bilrutan, samtidigt som den blivande pappan försökte trygga och stötta. Det var ju faktiskt det enda han kunde göra, att finnas bredvid. 03.10 kom en liten flicka till världen. Två lyckliga men trötta föräldrar fick träffa sitt barn för första gången.

Dagen efter gick vigseln av stapeln. Vi skulle upp tidigt för fotografering mm. även om själva vigseln inte var förrän kl. 16.00

Jag var trött och Krister som hade kommit tillbaka från BB försökte med små gulliga ord väcka mig. På andra sidan väggen, sidan om oss, bodde en annan gammal kär barndomsvän tillsammans med sin man. Som ni kanske vet är sann vänskap ärlig och utan filter. Den här vännen vet hur morgontrött jag är och störde sig på Kristers tafatta försök att få upp mig. Dörren till vårt rum slogs upp, så gjorde även mina ögon… Jag hör: ”Bilen går om 10 min och då ska du sitta i den.” Varpå jag svarar: ”Jag tror jag ansluter lite senare och hoppar över champagnefrukosten.” Min vän drar fram skuldkänslosvärdet. – ”Jaså, vad tror du Mikaela skulle tycka om det?” Jag svarar att jag måste vara utvilad till vigselceremonin, det är ju ändå en ansträngning från min sida. Min vän svarar: ”Bu-hu, stackars dig.” 10 min senare sitter jag i bilen…

Tacka vet jag vigslar utanför vänskapskretsen. De behandlar fortfarande en präst med respekt…

Efter mitt vigseltal under ceremonin sjöng jag en liten överraskningssång. Dock med en aningen hes stämma.

Sång. Mel. ”Känn en doft av kärleken” Nu har dagen kommit. Som ni länge väntat på. Jag fick bli er präst – tänk vilken tur, och brudtärna också. Vad hade vi väl väntat, än en magisk bröllopshelg. Ja kärleken den flöööödar mellan er. Det kan vi alla se. Refr:

Slå ett slag för kärleken och att ni blivit ett. För detta är er stora bröllopsdag och vi vill hylla den.

För jag tror på kärleken och att ni funnit rätt. För jag vet att ni har det som krävs för ett lyckligt äktenskap.

Min bästa vän nu gift sig, tänk så mycket vi har gjort. Jag är dig evigt tacksam för att du – alltid funnits där. En 08:a jag tänkte, men visst det får väl gå. Men åh vad jag är glad att det blev du, en vän att lita på.
Refr: Slå ett slag för kärleken och att ni blivit ett. För detta är er stora bröllopsdag och vi vill hylla den. För jag tror på kärleken och att ni funnit rätt. För jag vet att ni har det som krävs för ett lyckligt äktenskap. Nu är ni, Herr och Fru Odlander, ett sånt maka par.

Jag är så lycklig för er bådas skull. Ni vet jag älskar er.

Lycka till och Må Gud rikligen välsigna er kärlek och ert äktenskap!

Gräset var grönt. Men det är inte alltid grönare på andra sidan. Om så är fallet, finns inget annat att göra än att vattna sitt eget.Mikaela och Buster valde denna dag att alltid göra sitt yttersta för att vattna och gödsla sitt eget gräs med massor av kärlek genom livet.

Däremot var det några andra som häromdagen lockades av det gröna på andra sidan… Jag stod bredvid och filmade. Klicka på länken för att se när fåren är på vift.

Klicka här för att se när fåren är på vift.

Fast går man tätt vid varandras sida så är det inte så läskigt att vara på upptäcktsfärd.

Kära vänner, hoppas ni inte glömt mig. Har inte glömt er. Lovar. Har alltid sagt det att tiden går nog fortare i mitt liv än andras. Dubbelt så fort tror jag bestämt. En timme är en halvtimme osv. Semestern har nått sitt slut men semesterstiltjen ligger fortfarande kvar som en dimma. Det är tyst och lugnt, grilldoften sipprar in genom fönstret och ingen har ännu kommit tillbaka dit jag har mitt kontor. Kylen i personalrummet gapar tomt. Kaffe måste jag ju ändå ha tänkte jag, men beskan utan mjölken är ingen trevlig upplevelse. Fann lite glass i frysen gick (nästan) lika bra.

Skrev detta på facebook.

Första dagen efter semestern. Känns bra att vara tillbaka förutom ryggen som jag inte kan räta efter 4 massagebehandlingar i Turkiet. Går som en 90 åring. Funderade på att mjukstarta efter semestern. Men ha… Denna vecka innehåller: Dopsamtal, sorgesamtal , läsa mina 89 mail, Förbereda och hålla en sommarkväll, 4 dop, 1 begravning, 1 mässa och förberedelse inför detta, samtidigt som jag har telefonen på expeditionen… Hann ingen lunch idag. Däremot serverades det kaffe och kanelbulle på mina två hembesök som tog 5 h av min arbetsdag. Lär bli en sen kväll. Redan trött. MEN: Jag är lycklig över att få arbeta som präst, att få ta del av människors liv och dela deras glädje och sorg… Att ha förmånen att kunna unna mig… Att leva i ett fredligt land och inte utsättas för terror eller hot… Vetskapen att mina nära och kära mår bra och att någon väntar på mig när jag kommer hem.

Igår hade jag en sommarkväll i församlingshemmet. Det var ett tag sen jag bestämde mig för vad den skulle innehålla, kom snabbt på musikquiz och tänkte inte mer på det sen. När det väl var dags tänkte jag: ”hur tänkte jag där!?”… fick googla låtar från förr och satte lite frågor på dem. Stackars församlingsbor. Prästen får googla låtar hon aldrig hört förr. Vi fick en trevlig kväll i alla fall. Våra församlingsbor är så fina och förstående till mina påhitt. Andakt blev det också naturligtvis!

Har ni hört denna?

Riktigt rolig låt, men skulle förmodligen inte vara så accepterad idag… Men däremot var ”swing it magistern” i hetluften när den kom, fick jag berättat för mig… Ja, att sjunga om cigaretter är väl inget, men hujedamej för att skämta om skolväsendet.

Kalendern är redan fullproppad, och de lata dagarna på stranden känns som år bort, trots att det är ett par dagar sedan. Sol har alltid varit min grej. Visst, det är farligt, och som Jesper Svartvik i NT på teologen lärde oss – att sol är i många verser i Bibeln negativt förknippat. Vi ska alltså inte läsa Bibeln som charterälskare. Har fått skaffa mig nya teologiska glasögon som ni kanske förstår för att tolka ”rätt”. (Artikeln om D-vitamin brist som nyligen kom uppskattade jag… Men kanske man ser eller inte ser det man vill…)

Här äter jag glass på Mas Palomas och posar senare några år äldre.

Här posar jag igen. Likadant fast många år äldre…

Mamma hjälpte svärmor och svärfar att passa gården. Ibland känns det som om vi fortfarande är 14 år. Sms:en/mailen vi fick löd: Lever ni? Smörjer ni in er? Men också meddelande som: Nu är det bara en kyckling som lever, den andra hittar vi inte. Eller: Jag får bara in fyran på tv:n… Jaha, vad ska vi göra åt det härifrån. Tacka vet jag vykortets tid… Vet att när pappa var till sjöss hörde han av sig till farmor och farfar en gång var 6:e månad. Men en vecka är ju en lång tid. Tur ”di gamle” finns i alla fall. <3

Sista dagen på semestern åkte vi till Helsingör. Blodsockernivån var nog lite för låg efter all shopping då vi skulle hitta en restaurang. Jag vet att det inte är så kulinariskt kanske men vi (läs jag) ville ha antingen Dansk Flaeskesteg eller panerad rödspätta med dansk remouladsås. Men vad hittade vi? Jo, grekiska restauranger, italienska, grillställen och många små söta pittoreska restauranger fanns det. Men ingen spätta eller gris. Jag muttrade och jämrade och sa att jag minsann aldrig skulle åka till Helsingör mer. Regnade gjorde det också. Tillslut började vi båda skratta, gav efter och gick dyngsura in i en restaurang och beställde mexikanska burgare. När vi gick tillbaka gick vi förbi en familj där vi hörde kvinnan säga: Hur j**la svårt ska det vara att hitta dansk mat på detta stället? Vi skrattade igen och åkte hem glada och mätta.

Vad har hänt sen sist:

Har provat att skjuta viltsvin på en lantbrukarfest i Vallåkra med 300 bönder. Blev mäkta imponerad av min träffsäkerhet faktiskt.

Varit på utflykt med syföreningen där vi besökte bla vackra Harplinge kyrkogård.

Katten fann en ”kompis”

Har varit på möhippa och vigsel. För två nära och kära vänner. (Två olika vänner) En rolig möhippa med äventyr och mys. Sedan en fantastisk vacker vigsel med en härlig fest som varade till småtimmarna.

Firat midsommar i barndomsbyn Smygehamn.

Nu ska jag fortsätta arbeta och hälla upp en kopp kaffe till med vaniljglass. Den som söker den finner, men kanske inte alltid det man tänkt sig. Tur är väl det.

Goda förvaltare är temat på söndag. Kanske borde Helsingör tänka på det. Eller också får vi tacka för att saker och ting förändras. Kanske kan man hitta dansk mat i Grekland. Länge leve mångfalden.

Tillsammans får vi be för vår värld just nu och kämpa för varandra.

Detta hjärta satte vi under möhippan på en bil med okänd ägare med ett kärleksfullt meddelande. Ett spontant beslut ska sägas.

Väl mött och hej så länge.

Ibland känns det som att tiden skjuter iväg. Våren är här och det går i en rasande fart. Det känns nästan som sommar redan. Mycket är i görningen och tempot är högt. Minns ni denna roliga reklam? Där våren/pollen bokstavligt talat skjuts iväg. Är så tacksam att jag inte är allergisk.

I söndags höll jag i en små och stora gudstjänst. Härligt som vanligt! Temat var Gud – Fader, Son och Ande. Jag hade tagit med mig rapsfrö, rapsblommor och rapsolja. För att visa på att Gud är en, men kan visa sig för oss på olika sätt. Precis som det lilla svarta runda fröet som både blir till stora vackra solgula rapsfält för att sedan bli till olja. Kyrkoherden var där och när jag började vifta med rapsen då jag pratade såg jag hur hennes ögon började att rinna. Tänk att hon är så lättrörd tänkte jag… Sedan började hon nysa sig igenom hela gudstjänsten… Oj då!

I vår församling har vi något som kallas för språkcafé. Hit kommer många flyktingungdomar och en del äldre damer från bygden. En dag gjordes det en utflykt hem till oss. Jag förberedde mig…

Hoppas dem tyckte det var lika mysigt som jag gjorde. Vi satt i gräset och i traktorn, klappade lamm, drack chokladmjölk och åt mina himmagjorda kanelbullar. Tack för att ni ville komma!

En annan dag var det dags för konferens i Malmö. #Samhälle och Existens

Två givande dagar fyllda av intressanta föreläsare. Skådespelerskan Stina Ekblad inledde med denna dikt:

Ögonblicket (Solveig von Schoultz) 1. Jag är här Jag är hos dig, sa ögonblicket. Jag är här. Lyft upp ditt öga som det står i psalmen: gräsmattan breder långa svala skuggor de gula liljorna slog ut i morse ur björkens lövsal sorlar hela dagen en livlig lyckolåt. Vad vill du mer? Jag ville inte mer. Men jag såg mer: på marken ligger fågelboet krossat och myror kryper över döda ungen. Allt hör till mig, sa ögonblicket. Allt.

Ja, så är det allt.  För mig handlar denna dikt om acceptans. Vad betyder den för dig?

Annat klokt som sades på denna konferens var bl.a. ” Villkoren för att det ska fungera är inte att vi slår ihop alltihop, utan att vi delar världen. Delar världen, så att vi kan dela världen med varandra.”

”Religion och sekularisering vilar på en rörlig sockel. Vi är mer religiösa än vad vi tror. Vi behöver alla bli mer religiöst musikaliska men också sekulärt musikaliska.” Professor Bengt Kristensson Uggla

”Två sanningar möts. En kommer inifrån, en kommer utifrån. Där dem möts har man en chans att se på sig själv” Tomas Tranströmer

”Det finns inga religiösa krig, endast religiösa dimensioner i dem.” KG Hammar

Jag tänker att vi talar mer om dödandet i Guds namn än om tron som i själva verket kan rädda liv.

Ärkebiskop Antje Jackelén översatte Luther… ”Kristus står vid din dörr, så sluta glo upp mot himmelen.”

Denna vackra översätning avslutar jag med ett citat från när Etienne Glaser läste Rumi: ”Detta kan du inte förstå med ditt förnuft. Du måste spricka upp.”

Vad har mer hänt sen sist?

Jo vi har varit på Ven. Då mötte vi ca 430 7:e klassare från Landskrona kommun. Med projektet SeVen som vi haft möjlighet att utföra tillsammans med Landskrona församling. Eleverna fick gå runt på stationer som utgick från skolans läroplan och de olika ämnena de läser. Eleverna fick först möta Tycho Brahe och hans kära hustru som hälsade dem välkomna. Allt gick i denna anda och den tid då banbrytande upptäckter gjordes inom astronomin som legat till grund för vår moderna världsbild. Gemenskapstid med härliga kolleger och ett dopp i det blå efter att klasserna åkt hem. Ungdomarnas tankar om människans värde (som var huvudtemat på den station jag fanns på) var fantastiska att få ta del av. Vad är en människa? Vad är en människa värd? mm.

Och så har vi haft drop in dop och vigsel. Anser mer och mer att det är ett gyllene tillfälle då vi på ett otvunget sätt gör den stora stunden enkel och naturlig. Själv döpte jag tre barn från samma familj där det helt enkelt bara inte blivit av. Dopet och vigseln får stå i centrum. Inte allt runtomkring…

Minnena är det som blir kvar efter ögonblicken. Min pappa skulle fyllt år den 17 maj och jag saknar honom mycket. Men min rädsla är att minnena bleknar. Tvingar mig själv att minnas ibland och då minns jag inget. Sen kommer en doft eller en låt och allt kommer över mig. Även om det just då känns ledsamt blir jag tacksam för stunden då det känns som att han visst finns kvar. Jag har inte glömt.

Sist men inte minst var jag på en nära väns möhippa. Älskade vän. Vart tog tiden vägen? Minns när vi plockade sniglar. Som sedan såldes till (glada) grannar…

”Jag är hos dig, sa ögonblicket. Jag är här.”

Glöm inte att spricka upp…

Medan mannen sår ärtor sitter jag nu på planet till Stockholm med två av mina äldsta vänner för att hälsa på en tredje. Med oss i bagaget har vi varsitt av detta liv som Mikaela, vännen vi ska hälsa på har sytt.

Det ska bli varsin brudtärneklänning. Dock kommer min inte att synas så mycket under själva vigseln då jag också ska förrätta den. Tänk att få vara både tärna och vigselpräst på samma gång. Ser fram emot denna dag och känner mig rik. Gammal vänskap rostar aldrig sägs det. Så kan det vara men riktig vänskap står pall även när man själv känner sig lite rostig.

Medan jag äter min bridgeblandning som mina ödmjuka, fina vänner aldrig skulle göra narr åt mig för, eller kalla gubbgodis… (en något förskönad sanning) så oroar jag mig lite för äggen jag har med mig i handbagaget.

Tänkte att jag ju måste ha med mig lite ägg från gården till storstadsfolket. Även detta skrattade naturligtvis inte mina ödmjuka vänner åt…

Säkerhetskontrollanten undrade om äggen var kokta. Annars ansågs det som vätska… Självklart sa jag, (vilket var en sanning med viss modifikation. Tryckte i princip ut äggen från hönan strax innan jag körde till flygplatsen.) Säkerhetskontrollanten skrattade och sa men vem skulle ta med sig råa ägg? De kan ju expandera också. (Frågan är snarare: vem skulle ha med sig kokta?) Jag skrattade med lite falskt och sa – nä precis vem skulle vara så dum och göra det…

Nu hoppas jag bara att mina äggbomber inte ska explodera.

Trevlig helg!